Matbilden kommer från Felicias Instagram. Har du tips om skeptiska, feministiska, vetenskapliga eller allmänt intressanta nyheter/artiklar/filmer/etc vi borde blogga om eller ta med i våra snabbisar? Maila oss!

Men bara ett enda hot vad jag minns? Rätt konstigt eftersom jag ändå skrivit provocerande saker. (Och det hotet gick förresten inte att ta på allvar eftersom det innehöll ett syftningsfel.) Överlag måste jag säga: tack som fan allihop. Även till er som har svårt för mig, mitt sätt att skriva och mitt sätt att ta mig an ämnen. Ni har nästan alltid hållit en god ton och försökt resonera här på bloggen och jag har lärt mig mycket av er. Jag har kanske inte svängt om så mycket i mina åsikter, men jag har nyanserat dem. Internet är för evigt så alla gamla inlägg och kommentarer finns förstås kvar! Ni som har hejat på, +1:at, gillat, retweetat och på andra sätt pushat mig. Er vill jag drapera i tårta och kärlek! TUSEN tack. Den sköra tjej som tryckte på “Publicera” i februari 2011 har nu skaffat en handfull ryggrad och självförtroende. Darrar fortfarande när fingret närmar sig knappen, men jag behöver inte terapi 2 timmar före och efter i alla fall, hurra!

Men nu är det dags att gå vidare. Om någon skulle sakna mig så finns jag på massa andra ställen:

- Som krönikör i SANS Magasin. F ö grymt bra tidning! Där står mycket intressant om vetenskap, humanism, sekularism. Och så skriver jag en helsida i varje nummer. Låter det gött? Signa upp dig på en prenumeration! Jag lovar, det känns så härligt old school-mysigt att få hem en TRYCKT publikation, inga ettor och nollor på en skärm. Pinga gärna ansvarige utgivaren @ChSturmark på Twitter om du gillar det jag skriver så kanske jag får fortsätta med det, det är så jävla roligt att göra nämligen. 

- Som panelmedlem i den skeptiska podcasten Kvack!. Varje söndag släpps ett nytt avsnitt. Lägg gärna till oss i din podcast-app!

- Som twittrare, @charmkvark. (Samma gäller på instagram, @charmkvark.)

Och hörrni. Kom ihåg att vissa dumheter bara kan mötas med sarkasm. Hejdå!

Jag hade hört uttrycket mansplaining tidigare, och visste vad det gick ut på, men blev egentligen inte särskilt uppmärksam på problemet innan jag började plugga fysik tidigare i år. På språkinstitutionen jag var på innan var kvinnor i majoritet, både som lärare och elever. Det fanns ett fåtal män som (under lektionstid) gärna gjorde utläggningar om saker orelaterade till ämnet i fråga, men de lade sig sällan i själva undervisningen. De var lite irriterande, men oftast inte mer än så. När jag började på fysiken upplevde jag mansplaining på en helt ny nivå. Vår huvudföreläsare är en ung tjej. Hon är utbildad fysiker och en fantastiskt bra lärare, men varenda jäkla föreläsning hon hållit i som jag varit på har minst två män tagit sig friheten att ifrågasätta hennes kunskaper. De kritiserar allt från hennes undervisningsmetoder (”varför måste du skriva upp det som en ekvation? Kan du inte skriva med ord istället? Man behöver faktiskt inte använda sig av ekvationer inom fysik!”) till kunskaperna hon förmedlar (“telepati funkar visst på samma sätt som Heisenbergs osäkerhetsprincip!”) Det här är alltså totala nybörjare som förklarar fysik för en fysiker. Det har inte hänt under någon av lektionerna som en medelålders man hållit i.

Men mansplaining handlar inte bara om att ifrågasätta kvinnors akademiska kunskaper, fenomenet genomsyrar kvinnors vardag på många olika plan/sätt. Kvinnors upplevelser ifrågasätts konstant, vi ”inbillar” oss nedsättande kommentarer, vi ”överreagerar” på sexuella trakasserier. En person som inte ens var närvarande vid tillfällena vi berättar om förklarar/säger gärna att vi ”missförstått situationen”, ”han menade säkert inte att […]”. Mansplainers kan omöjligen veta, men de VET. Jag tror att det här är en bidragande faktor till att många inte gärna berättar om saker de upplever som kränkande, de vet att de kommer att bli ifrågasatta. Alla kvinnor jag har pratat med om det här har antingen blivit mansplainade själva, eller sett det hända.

När någon avbryter mig för att högljutt och självsäkert förklara varför mina erfarenheter är felaktiga blir jag osäker. Om någon är så totalt övertygad om att han har rätt kanske det ligger något i det? Annars skulle han väl inte…?

Författaren Rebecca Solnit skrev artikeln ”Men who explain things” 2008, i vilken hon bland annat beskriver hur ett flertal olika män har förklarar hennes egna böcker för henne. Det är oftast hit man härleder uttrycket ”mansplaining”, även fast Solnit själv inte använder det ordet. Mansplaining är dock knappast ett nytt fenomen, teologen Lyman Abbott skrev en typisk mansplainingartikel redan 1903. I den anser han sig tala för alla stackars kvinnor som lider svårt av några få inbilska kvinnors (suffragetternas) dumma påhitt. Förnuftiga kvinnor vill inte ha rösträtt, och det måste vi respektera. Inte för att de sagt så, men… Abbott VET att det är så det ligger till.

Har ni några förslag på hur man bäst hanterar mansplaining? Skulle du vilja att någon avbröt mansplainern i fråga, eller är det något du vill hantera på egen hand?

Anledningen till att jag inte tagit upp andra typer av splaining är att jag helt enkelt inte har någon erfarenhet av dem. Jag är vit, cis, och lever i ett heterosexuellt förhållande. Om du har utsatts för andra typer av splaining (t.ex. de som jag listat nedanför) får du väldigt gärna skriva en kommentar.

Andra typer av splaining:

Cissplaining. Ex: En cisperson förklarar för en transperson vad det innebär och hur det känns att vara transsexuell.

Whitesplaining. Ex: Vita personer förklarar för mörkhyade personer varför något inte alls är rasistiskt, och varför det i själva verket faktiskt är den mörkhyade personen som är rasist genom att påpeka rasismen.

Straightsplaining. Ex: Straighta personer berättar för homo- och bisexuella om vad som egentligen är homofobi och diskriminering.

/Homelessclubkid

Ni läste kanske för några dagar sedan om de unga kvinnor, däribland Amanda Berry,  som för några dagar sedan hittades instängda i ett hus i Cleveland efter att ha hållits fångna i runt tio år. En otäck upptäckt efter de fritogs och den ansvarige greps var att det amerikanska mediumet Sylvia Browne visade sig ha uttalat sig i TV om Amanda Berry, där hon sa till modern att hennes dotter var död. Olyckligtvis var detta inte heller första gången.

Att sorg kan leda till att man överväger övernaturliga koncept man tidigare inte trott på är inte konstigt, men det är också något som kan leda en fel. Detta är så klart det ett drastiskt exepel av detta, men vad händer för den delen när man får råd om relationer, arbete, barn och andra viktiga områden som man väljer att följa? Inte heller det är utan risker.

Vårda minnet av era nära och kära, men gör det inte genom att betala för mediala luftslott.

Har du tips om skeptiska, feministiska, vetenskapliga eller allmänt intressanta nyheter/artiklar/filmer/etc vi borde blogga om eller ta med i våra snabbisar? Maila oss!

Ja, jag vet. Det har skrivits spaltmeter om den redan. Ni är säkert jättetrötta på alltihop. Men jag bara måste. Ju mer jag tänker på den desto mer irriterad blir jag. Jag är irriterad på så många fronter samtidigt att jag helt enkelt måste få ett utlopp.

För det första läggs det hela fram som ett experiment som ska visa på hur kvinnor nedvärderar sitt eget utseende. Problemet är bara att vem som helst med lite skolning i vetenskapliga metoder — eller för den delen vem som helst med mer än tre hjärnceller att gnugga mot varandra — kan se att experimentet helt saknar vetenskaplig grund.

De gör en liten, liten ansats till att blinda deltagarna genom att de inte får veta vad de gör där, men det är allt. Man får anta att Gil Zamora, tecknaren, har full koll på vad experimentet handlar om, eftersom den bildsköna miljön och de svepande kamerorna annars blir lite svåra att förklara. Stor bias redan där. Kvinnorna som blir tecknade förstår med största sannolikhet omedelbart vad det är som händer, så även om de inte vet om att de sedan ska tecknas utifrån någon annans beskrivning kommer de fortfarande att beskriva sig själva med tecknarens penna i åtanke. Huruvida de som skulle beskriva kvinnorna i andra hand hade någon aning om vad experimentet gick ut på förtäljer inte filmen alls.

Det vore enkelt, men knappast särskilt fotogeniskt, att lägga upp experimentet så att det faktiskt eventuellt skulle säga någonting om personers självbild jämfört med hur andra uppfattar dem. Låt försökspersonerna spela in en beskrivning av sig själva/personen de ska beskriva. Om det behövs, ta hjälp av en intervjuare som inte känner till syftet med experimentet men vet vilka frågor “forensic artists” brukar ställa, om det behövs för att få tillräckligt bra information till tecknaren. Skriv ned beskrivningarna som punktlistor utan namn eller dylikt och utan indikation på om personen beskrivit sig själv eller någon annan. Låt en tecknare som inte vet vad experimentet går ut på teckna enligt punktlistorna. Et voilà. Jag skulle tycka det var extremt intressant att se resultatet av en dubbelblindad undersökning. Problemet är väl att risken finns att bilderna över huvud taget inte skulle likna varandra …

Men. Jag sa att jag var irriterad på många fronter. Även om bristen på vetenskaplighet var det som störde mig första gången jag såg den så var det inte det som fick mitt blod att koka tredje gången. Nej, det är själva budskapet i sig. Dove har nu länge slagit sig för bröstet som den sanna skönhetens förkämpe, där sann skönhet innebär att man frångår industrins och samhällets ideal och i stället hyllar det individuella. Gott så — men lyssna på vad en av de avtecknade kvinnorna säger mot slutet.

I should be more grateful of my natural beauty. It impacts the choices and friends that we make, the jobs we apply for, how we treat our children… it impacts everything! It couldn’t be more critical to your happiness.

Med lite god vilja skulle man kunna tolka detta som att det är tacksamheten som påverkar ens livsval, inte skönheten i sig, men då gäller det ju att man har lite naturlig skönhet att vara tacksam för till att börja med. Och det är här skon klämmer: Hur Dove än påstår sig kämpa för att kvinnor ska få se ut hur de vill så vill de (av naturliga skäl eftersom de säljer skönhetsprodukter) inte ta steget att kämpa för att kvinnor inte ska behöva bry sig om hur de ser ut, eftersom de faktiskt har andra kvalitéer också.

Kvinnor döms och bedöms för sitt utseende hela tiden. Visst vore det trevligt med lite mindre snäva och ohälsosamma ideal, visst vore det trevligt om flickor inte lärde sig hata sina kroppar från ung ålder — men vore det inte ännu trevligare om kvinnor kunde få vara, ni vet, personer, med alla de egenskaper personer har, i stället för objekt? Vore det inte typ superduperjättetrevligt om samhället kunde sluta tala om för kvinnor att skönhet är deras främsta attribut? Tänk om vi i stället själva skulle kunna få välja vad vi vill satsa på. Tänk om den som ville ägna tid åt att se “snygg” ut (vad nu det innebär för den personen) fick göra det i fred utan att ses som ytlig samtidigt som den som inte var intresserad av sånt slapp dömas ut som ful, lat, äcklig, oknullbar..?

Slutligen: Inte nog med att reklamen är ovetenskaplig och antifeministisk, den är dessutom rasistisk i hur den fokuserar på kaukasiska kvinnors skönhetsångest. En och annan person med icke-kaukasiskt utseende flimrar förbi, men av de som får uttala sig mest är samtliga vita. Det påminner mig om hur jag läst om hur Obama råkat kalla en kvinnlig attourney general för “by far the best-looking attorney general in the country,” vilket naturligtvis setts som minst sagt oskönt av feminister i allmänhet. Men en aspekt som glöms bort i den historien är att kvinnan i fråga är svart, och för svarta feminister i USA var det inte alls självklart att det var något dåligt att presidenten hyllade hennes utseende. Icke-vita kvinnor är nämligen inte snygga, enligt samhället. Hur detta internaliseras från tidig ålder visas med all önskvärd tydlighet i det klassiska, och extremt deprimerande, dockexperimentet, (här i dansk tappning för att visa att det inte bara handlar om USA).

Kort sagt. Det enda bra jag har att säga om filmen är att den gav upphov till en parodi som kommer att gå till historien som en av de bästa någonsin. Parodin summerar dessutom vad jag tycker om originalet: BALLS.

Samtliga bilder är hämtade från filmen.

Aspartambilden kommer från wikipedia. Har du tips om skeptiska, feministiska, vetenskapliga eller allmänt intressanta nyheter vi borde blogga om eller ta med i våra snabbisar? Maila oss!

Det har i själva verket blivit allt tydligare att sociala frågor gällande t ex antirasism eller genus- och hbtq-frågor för mig är en minst lika central del av min skepticism och humanism som att uppmärksamma klassiska frågor gällande sådant som elallergi, Vidarkliniken och skolavslutningar i kyrkan. Sådant som t ex befängda, osanna föreställningar om verkligheten, grava missuppfattningar om statistik och felslut gällande grupp vs individ är en ofantligt stor del av så väl diskriminering och förutfattade meningar om utsatta grupper, som kritiken mot antirasism, feminism etc. Sällan stöter man på sådana massiv logiska felslut, konspirationsteorier och statistiska missuppfattningar som i debatterna om det annalkande Eurabien på Avpixlat, när KD-politiker kämpar emot hbtq-rättigheter “för barnens skull”, när tidningskrönikörer och bloggare förfasar sig över att strävan över att behandla alla barn lika oavsett kön och bemöta dem som individer är ett förtryck som leder till identitetsförvirring och när föräldrar tror att deras söner blir bögar av att hålla på med dans. Så väl logik som forskning är viktigt även i denna typ av frågor.

Ärligt talat så är det viktigare att uppmärksamma t ex omedveten och medveten vardagsrasism än att slagrutor är hittepå. Och att bara t ex debunka homeopati och att samtidigt låta spritt språngande ologiska och ovetenskapliga påståenden gällande samhällsfrågor, som bidrar till att människor råkar illa ut, blir diskriminerade eller utsätts för ett negativt bemötande, gå oss förbi utan att vi ser dessa som ett område för skeptiker att bemöta är att inte utnyttja vårt kritiska tänkande tillräckligt.

Jag tänker helt enkelt bredda mitt “verksamhetsområde” som skeptiker, eller har väl egentligen redan gjort det. Skeptikerrörelsen behöver bredda vilka områden som vi uppmärksammar pseudovetenskap och bristande logik inom. Och samhällsbedatten har i sin tur för lite av varan rationalitet, vetenskap och kritiskt tänkande.