HBTQPolitik & Samhälle

Panta mera, håna mindre.

Det är underligt hur ens perspektiv kan förändras över tid. För ett par år sedan skulle jag kanske ha tyckt att pantamera-kampanjen om Agneta som är “en pantburk fast i en människas kropp” var ganska harmlös. Klippet som dök upp i mitt facebookflöde nu på morgonen visar en bröllopsceremoni där Agneta — som alltså identifierar sig som pantburk — ska gifta sig med en 33-centiliters lokaburk, men vigselförrättaren tycker att det hela är för absurt, och går därifrån mitt i ceremonin. “Kom tillbaka!” ropar Agneta – “Du ska ju viga oss!”

“Det är ju inte transpersoner de driver med”, skulle jag kanske ha tänkt, “utan den bisarra tanken att någon skulle kunna känna sig som en pantburk”. Mest hade jag nog inte tänkt så mycket om det över huvud taget.

Men det blir annorlunda nu när jag själv är öppet trans, och lever i en samkönad relation. Det blir annorlunda av vetskapen att det finns gott om människor som tycker att min könsdysfori är lika absurd som tanken på att identifiera sig som pantburk. Jag har svårt att skratta åt vigselförrättaren som vägrar göra sitt jobb, när jag har suttit och planerat en semester, och varit tvungen att fundera över vilka länder som erkänner vårt äktenskap. (Tänk om en av oss hamnar på sjukhus och den andra inte får någon information, eller inte får vara delaktig i medicinska beslut, för att vi befinner oss i ett land där tanken på ett äktenskap mellan två kvinnor är grotesk, eller komisk.) Det blir annorlunda när jag behövt fundera över om jag vågar hålla min fru i handen offentligt eller om vi då riskerar vår fysiska säkerhet, eftersom det finns de som tycker att vår kärlek är inte bara absurd eller dråplig utan sjuk och äcklig. Då blir skämt om att inte få vara den man känner sig som, eller att inte få gifta sig med den man älskar, inte roliga längre.

Jag förväntar mig inte att det ska vara lätt för alla att förstå varför jag behöver leva som ett annat kön än det jag tilldelades när jag föddes. Men om du vill lyssna så kan jag försöka förklara. Det är svårt för mig att till exempel förstå någon som blir förälskad i ett träd, och kanske fanns det en tid när jag skulle ha skämtat om det, men inte längre. Och finns det någon därute som vill berätta om hur det är att identifiera sig som pantburk så lovar jag att lyssna.

Previous post

Skeptikerrörelsen – Ett tack och ett farväl

Next post

This is the most recent story.

dimduning

dimduning

No Comment

Leave a reply