Politik & SamhälleSkepticism

Skeptikerrörelsen – Ett tack och ett farväl

Med det här blogginlägget säger jag tack och farväl till skeptikerrörelsen. Jag avgick visserligen som styrelseledamot (efter tre år!) i föreningen Vetenskap och Folkbildning i våras, och jag gick ur föreningen för ett par månader sedan. Men med det här inlägget sätter jag punkt på riktigt.

Anledningen till att jag en gång sökte mig till skepticismen var att jag är övertygad om att det behövs en rörelse som verkar för att främja fakta och källkritik, som folkbildar om vetenskapens metoder och resultat och som bekämpar vandringssägner och myter. Jag ville också hitta ett sammanhang där jag kunde få utlopp för mitt intresse för vetenskap och forskning, min kunskapstörst och önskan att verka för ett samhälle där viljan att lära sig, och att kunna byta ståndpunkt när ny fakta kommer på bordet värderas högt.

Det tråkiga är att samma anledningar till att jag en gång sökte mig till skeptikerrörelsen är nu anledning till att jag lämnar den. Rörelsen är helt enkelt inte det jag trodde att den var, och om man värnar vetenskap och folkbildning är det inte skeptikerrörelsen man ska söka sig till.

Nedan förklarar jag varför skeptikerrörelsen i allmänhet och föreningen Vetenskap och Folkbildning i synnerhet inte fungerar. Generaliseringar? Javisst. Och #inteallaskeptiker. Men tillräckligt många för att rörelsen inte ska fungera.

Felen med skeptikerrörelsen, i tre punkter:

Oförmåga att tillämpa samma kritiska blick på sig själv som andra

Det här är för övrigt det största problemet.

Att inte kunna rätta sig när man har fel och oförmåga att ta till sig fakta som strider mot den egna världsbilden är i lika hög grad ett problem bland skeptiker som någon annanstans. Viljan att vända den kritiska blicken mot sig själv och fundera över vilka förutfattade meningar man själv har och vilka felaktigheter man tror på är i stora delar av skeptikerrörelsen helt obefintlig. Det här leder såklart till att skeptiker reagerar på samma sätt som vilken vaccinmotståndare som helst när de stöter på sådant som är obekvämt. Det vill säga man bortförklarar och slätar över, raderar kommentarer och i värsta fall blockar den som säger emot.

Och observera. Det här är ett beteende som återfinns hos personer som har eller har haft ledande positioner inom skeptikerrörelsen. Det är alltså inga nybörjarfel eller fel som är förbehållet några få i utkanten.

Ett annat exempel är för övrigt det här med manipulation. Inom skeptikerrörelsen finns det gott om magiker som gärna uppträder för att visa hur lätt det är att lura människor, och det slängs med en hel del buzzword i still med ”kognitiv bias” överlag i rörelsen.
Dessvärre är skeptiker i praktiken minst lika bra som någon annan på att låta sig förledas av storslagna planer och vackra ord. Jag har också varit med om att skeptiker inser att en situation håller på att spåra ut, men kommer med allt mer fantasifulla förklaringar till varför de inte kan agera. Och igen. Det här rör alltså personer som har ledande positioner inom rörelsen.

Nu menar jag inte att man som skeptiker ska överge samhällsengagemang till förmån för ett inåtvänt analyserande. Men för att ha någon som helst trovärdighet i de frågor man driver så måste man i alla fall göra ett försök att leva som man lär. Om man inte ens försöker vara den förändring man vill se i världen – vad har ens rörelsen för existensberättigande?

blomrad-mini

Viljan att folkbilda är betydligt mindre än lusten att håna de som har fel

Istället för att försöka nå fram till människor som så hemfaller skeptikerrörelsen alltsom oftast åt hån och en överlägsen attityd. Jag har gått i den fällan själv, för övrigt.

Eftersom man inte vågar se samma fel hos sig själv som hos andra så är det här beteendet inget annat än hyckleri.

Ett tydligt exempel på det här är Göran Lambertz. Hans uttalande om att Sture Bergwall/Thomas Quick med 183% säkerhet är skyldig till seriemord har det skämtats till leda om (till viss del förståeligt såklart, och nej, jag är inte oskyldig här heller). Samtidigt så finns det gott skeptiker som själva uttalar sig tvärsäkert om sådant de inte kan.

(Observera! Givetvis ska Lambertz kritiseras. Jag känner också personer som har försökt nå fram till Lambertz på olika sätt. Min poäng är att fenomenen ”uttala sig tvärsäkert om saker man inte kan” lever och frodas i hög grad inom skeptikerrörelsen.)

blomrad-mini

Överskattande av kunskap

En delförklaring till attityderna beskrivna ovan är okunskap, och att människor som okunniga inom ett ämne överskattar ofta hur mycket (lite) de kan. Och tyvärr så finns det gott om skeptiker som tror att deras bakgrund inom IT gör dem till experter inom såväl biologi som samhällskunskap. Ja, jag raljerar lite nu –men tyvärr så handlar skepticism alltför sällan om att säga ”jag vet inte, vi frågar den här experten” och mer att uttala sig tvärsäkert på lösa grunder.

Här närmar vi oss också ett annat problem inom rörelsen -nämligen en i mångt och mycket svart-vit syn på världen. Endera är något bra eller så är det dåligt, endera så är något vetenskap eller så är det alternativmedicin. Visst, i väldigt många frågor är ju gränsen knivskarp (homeopati fungerar inte utöver placeboeffekten, t ex).
Men mer kunskap så följer ofta att man börjar få en mer nyanserad bild av vad det vara månde. Och ska man verka mot osanningar är det även viktigt att nyanserna kommer fram. Det finns i många fall en gråskala mellan medicin och alternativmedicin, mellan vetenskap och pseudovetenskap som sällan får synas i skeptisk argumentation. Vetenskap dikterar för övrigt sällan att något är på ett visst sätt –utan säger istället att det här, och det här, och det här är starka bevis för att det ligger till på det här sättet. Men inom skeptikerrörelsen så är det på ett visst sätt. Nyanser, och vetenskapligt tänk på riktigt, finns det lika lite plats för som det finns för osäkerhet inom skeptikerrörelsen.

blomrad-mini

Interna problem inom Vetenskap och Folkbildning

Vetenskap och Folkbildning är en förening med enorma interna problem. Det finns stora konflikter inom föreningen som folk endera aktivt förnekar, eller inte vill göra något åt. Istället för att prata ut används härskartekniker som total tystnad eller pikar.

Egentligen hade jag tänkt undvika att spela ut sexistkortet, men jag vill ändå göra en notering. Inom VoF så finns det på pappret en stor medvetenhet om sexism, och man pratar gärna om vikten av fler kvinnor inom rörelsen och på ledande positioner. Men det är ändå konstant så att mäns arbete värderas högre, och även män som betett sig väldigt illa kan räkna med stöd.

blomrad-mini

Jag skulle kunna fortsätta, men jag tror att mina läsare vid det här laget har en ganska god bild av var problemen ligger.

Men finns det inget bra inom skeptikerrörelsen? Jomen självklart! Annars hade jag inte varit aktiv så länge som jag var, och annars hade jag såklart aldrig rekryterat vänner att också engagera sig. Peter Olausson gör ett fantastiskt jobb med Faktoider, Linda Strand Lundberg axlade med bravur manteln som VoFs första kvinnliga ordförande, moderatorerna på VoFs facebook grupp (i synnerhet L.A. och E.D) som lyckades vända gruppen till att bli ett intressant diskussionsforum, den fd ordförande i den största lokalavdelningen som på riktigt vågar se på sig själv med kritisk blick även när det blir jobbigt…för att nämna några. Och nu skäms jag, för jag har inte ens fått med en bråkdel av de fantastiska personer som finns inom rörelsen.

Jag lyssnar för övrigt fortfarande på gamla avsnitt av den nu nedlagda Skeptikerpodden.

Men det räcker inte.

Jag kommer givetvis att fortsätta bidra till folkbildningen där jag kan. Jag kommer fortsätta med att försöka rätta mig när jag har fel, även när det blir pinsamt och jobbigt. Jag kommer göra mitt bästa för att fortsätta läsa på innan jag uttalar mig, och jag formulerar mig hellre frågande än tvärsäkert. Jag står fast i övertygelsen om att sprida vikten av faktagranskning, av källkritik och framför allt viljan att lära om är viktigare än någonsin i vårt informationssamhälle.

Men jag ser mig inte längre som en del av skeptikerrörelsen. Helt enkelt för att de problem som finns inom rörelsen i allmänhet och Vetenskap och Folkbildning i synnerhet är för stora för att jag ska känna mig bekväm med att fortsätta associeras med dem. Och nej, stanna kvar och verka för en förändring är inte ett alternativ. Jag har försökt. Det går inte, i alla fall kan jag inte göra det.

Men som sagt. Jag har de åsikter och värderingar jag har. Om någon annan känner samma sak, och som på riktigt är intresserade av att arbeta för en rörelse där man vågar se på såväl världen som sig själv med kritiskt blick, så är ni välkomna att höra av er.

Previous post

Gästinlägg: Ska män verkligen få rösta?

Next post

This is the most recent story.

Christine

Christine

Molekylärbiolog och doktor i medicinsk vetenskap. Vetenskapsbejakare snarare än skeptiker. Återfinns periodvis också på gensvar.wordpress.com @tankeexperiment på twitter.

No Comment

Leave a reply