Politik & SamhälleSkepticism

Gästinlägg: Förlorade slag.

Följande text är ett gästinlägg från en skribent som vill vara anonym. 

Ni vet när man hamnar i en sådan där nyhetsrapporterings-, Google- och tankeloop där allt till slut börjar snurra i allt tätare spiraler och man plötsligt känner viss förståelse för Vaken-anhängarnas paradrop “Allt hänger ihop”? (Spoiler alert: allt hänger verkligen ihop eftersom vi är människor på samma jord i ett oändligt universum och det finns gränser för hur unika tankar och skeenden vi kan uppleva).

I alla fall. Min privata loop tog mig från mitt kök, till Appalachernas södra bergssida, en skeptikerkonferens i Eskilstuna och kommunfullmäktige i bruksorten Lilla Edet. Sedan landade jag i köket igen och började skriva.

Donald Trump vinner amerikanska presidentvalet 9 november 2016 och jag och alla i min Facebook-feed rasar. Vi vill ha en förklaring. Ordning i stunder av kaos är viktigt och jag läser (av någon outgrundlig anledning) på katastrofinfo.se att det är viktigt att i kris hålla strikta rutiner för att inte bli uttorkad, smutsig och kall. Jag hänger en filt över axlarna och läser en artikel som ger mig en sorts förklaring: USA:s fattiga vita har det bedrövligt. Konstaterar sedan att USA:s fattiga svarta också har det bedrövligt och för att muntra upp mig ytterligare tittar jag på hur många människor som lever under fattigdomsgränsen i USA.

”Grab them by the pussy” utropade Donald Trump, skyllde på att alla män pratar så och alla gick bananas. ”Så pratar inte alls alla män!” sa männen. ”Jo, lite” viskade kvinnorna. Handgemäng uppstod. Nej, det gjorde det ju inte. Allt återgick till det vanliga, Donald Trump är USA:s nästa president och den större delen av min manliga facebook-krets lever fortfarande i trygg förnekelse om vad som pågår mellan rader, mellan två öl på en skeptikerpub och mellan paragrafer i policybeslut. Samtalet pågår istället i avskildhet, någon annanstans och kanske är det precis det vi bör göra? Eller bibehåller vi ett destruktivt status quo när samtalen inte får komma upp till ytan? Jag känner mig förvirrad. Och uttorkad, smutsig och kall.

Jag läser en artikel om de fattiga människor som nedsättande kallas White Trash, i Atkinson i delstaten Georgia. I den här regionen spelades filmen ”Den sista färden” in och trakten fick sitt rykte som hemvist för de banjospelande, underbegåvade, inavlade och beväpnade. Här röstade också en majoritet på Trump. Atkinson har en lägre utbildningsnivå och en lägre medianinkomst än genomsnittet i USA.

Jag förflyttar mig till den ort där jag bodde under min mellan- och högstadietid; den lilla bruksorten Lilla Edet i Västra Götalands län. Här är medianinkomsten lägre än medianinkomsten i riket, utbildningsnivån är lägre och kommunen får mer i statsbidrag. Största arbetsgivaren är det gamla pappersbruket och när jag växte upp på 90-talet så var det inte ovanligt att klasskamrater fick höra av sina föräldrar att det var onödigt att söka till gymnasiet när det ändå fanns jobb på ”Bruket”. I Lilla Edet röstade 16,5 % av invånarna på Sverigedemokraterna i valet 2014 och SD innehar 5 mandat i kommunfullmäktige.

När jag växte upp rasade kriget på Balkan och rasismen där jag bodde var påtaglig. Flygbladen från det SD som då var uniformerade på sina partimöten låg och väntade varje dag i brevlådan. Hakkors på skolans väggar. Man vande sig. En annan sak som var vanlig i Lilla Edet var att mycket unga flickor hade relationer med äldre män. Det var inget uppseendeväckande alls med att en 13-årig flicka hade ett förhållande med en 25-årig man. Det var inte heller ovanligt med tonårsgraviditeter och tonårsaborter. Det däremot var uppseendeväckande och Lilla Edet fick därför en egen ungdomsmottagning för att försöka stävja detta.

Jag låter alla dra vilka paralleller ni vill av detta och återgår till Trumps seger. Han har vunnit inte för att han skrätt orden utan för att han inte gjort det. Det är rätt normalt med kvinnohat, rashat och förakt för fattiga. Det är inget som skakar om vår värld. Han lovar ju bra saker, och alla gillar bra saker. Och föraktar han mig så är han inte den första så varför vara en gnällspik?

I den svenska skeptikerrörelsen gillar vi också bra saker. I skepticismen ska vi finna ett mål och en mening, vi ska sluta kasta pengar i giriga kvacksalvares gap och börja tänka kritiskt. Vi ska inte bli lurade, utnyttjade eller felbehandlade. Samtidigt finns det ett utbrett problem med vilka andra åsikter som uttrycks, så normaliserade att vi inte bara hyser överseende med dem utan inte ens ser dem. Jag förflyttar mig nu till Eskilstuna 2012. Stor skeptikerkonferens. Jag är taggad men har feber och är inte riktigt med. Där står dåvarande ordföranden för VoF på podiet och jag hör honom i en feberdimma säga att eftersom vi alla är akademiker finns det vissa frågor vi helt enkelt inte kan sätta oss in i, t ex det här med sekter. Det är en ärlig åsikt. Problemet är att alla inte var akademiker på mötet. Problemet är också att många nog tänker sig skeptikerrörelsen som en del av samhället, inte som ett elfenbenstorn byggt av högskolepoäng.  Så det skaver hos de av oss som inte är akademiker, eller har varit med i en sekt, eller har andra konkreta erfarenheter som faller utanför vad som anses vara akademiskt intressant. Men det funkar ändå – för lite förakt har ingen dött av och vad ska man göra istället?

Ja, vad ska vi göra istället? Jag är åter vid mitt köksbord och i färd med att knyta ihop en säck vars innehåll sparkar och slåss. Det är inte det lättaste, men jag låter USA:s nya president avsluta med ett i mitt tycke, passande citat.

”Part of being a winner is knowing when enough is enough. Sometimes you have to give up the fight and walk away, and move on to something that’s more productive.”

Previous post

Kön är en social konstruktion

Next post

Gästinlägg: Ska män verkligen få rösta?

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

No Comment

Leave a reply