Politik & Samhälle

Vad är grejen med ghosting?

Kan vi för övrigt enas om en svensk term som är bättre än ”spökning”?

Bara så vi får eventuella dåliga vibbar ut världen: det här inlägget är inte är en pik till någon specifik människa som ghostat mig, det är inte heller ett passivt aggressivt försök att få igång en död kontakt eller ge någon dåligt samvete.

Lite snabbt om ghosting: den som ghostar slutar svara på mejl och sms från den som blir ghostad. Det handlar inte om ett någorlunda ömsesidigt, långsamt ”rann ut i sanden”, utan mer om en ganska intensiv kontakt som plötsligt avbryts av den ena personen.

Ghosting vid dejtande är knepigt. Ibland kanske man tycker att allt går utmärkt fastän den andra hatar varje sekund och tycker att den som är clueless bara ska FATTA HINTEN NÅGON JÄVLA GÅNG. Ibland är ghosting det bästa att göra ur självbevarelsevinkel, speciellt när det finns risk att en konfrontation blir hotfull eller farlig. Att ghosta en efterhängsen typ som tjatade till sig ens nummer på krogen är inte samma sak som att försvinna efter några månader (vilket nog inte heller är lika vanligt). En annan anledning att ghosta någon kan vara ett försök att skona personens känslor, för att man tycker att det är snällare än att säga rakt ut att man inte vill träffa hen igen. Som sagt: ghosting vid dejtande är knepigt, och så fort romantiska känslor och emotionella investeringar är med i bilden blir allt mer komplicerat.

Varianten av ghosting som stör mig mest är däremot inte alls romantisk. Det handlar istället om när människor man ska samarbeta med på något sätt är entusiastiska och engagerade fram till en viss punkt (gärna några dagar, eller i värsta fall timmar, innan deadline) och sedan försvinner från jordens yta. Det kan handla om grupparbeten, kreativa projekt, frilansprojekt, volontärarbete, you name it. Klassikern är kanske Blocketköpare som är jätteintresserade av det du säljer och bara måste ha den och kommer nu med en gång och sen aldrig dyker upp, men det känns som att det är så vanligt vid det här laget att man knappt höjer på ögonbrynen längre. Man betraktar helt enkelt inte grejen som såld förrän man har pengarna i handen.

Alla som jobbar redaktionellt har nog erfarenhet av skribenter/fotografer/illustratörer som är superpeppade och verkar vara hur pålitliga som helst, men som sen bara aldrig levererar. Skeptikerpodden Kvack! uppskattar att hela 60% av deras gästpratare missar deadline, varav många sen aldrig hör av sig igen. Volontärorganisationer (i alla fall katthemmen jag volontärarbetat för) har många som hör av sig och väldigt gärna vill hjälpa till, men som sen aldrig dyker upp på avtalad tid. Skepchick.se har fler lovande skribenter som försvinner spårlöst än som tar sig hela vägen till ett första inlägg.

Missförstå mig inte: jag fattar att ens livsomständigheter förändras. Något som man trodde skulle vara en kul grej kan plötsligt bli omöjligt att genomföra. Man kan bli sjuk eller utmattad, eller helt enkelt inte vilja göra den där saken längre. Det är okej. Jag tycker man har all rätt i världen att ändra sig. Det jag tycker är jobbigt är när människor inte hör av sig för att tala om att de har ändrat sig och inte längre kommer vara tillgängliga för att genomföra det där projektet. Jag förstår att t.ex. utbrända människor kan känna att obesvarade mejl är en enorm börda som knäcker en och som man inte ens kan se åt. När jag är deprimerad låter jag bli att svara på fler saker än jag faktiskt svarar på. Men alla dessa människor som plötsligt slutar svara på ens mejl, inte är de väl utbrända eller sjuka allihop?

Jag har en teori om att det fortfarande anses mer okej att vara oartig på internet än IRL. De flesta nättroll går inte och gormar skällsord åt människor på stan, och jag tror inte att det enbart har med anonymiteten att göra. Jag tror att man på något sätt tänker att bete sig illa på nätet inte ÄR illa på samma sätt som att göra det personligen. Jag menar ABSOLUT INTE att låta ett mejl förbli obesvarat är ens i närheten av lika illa som näthat. Jag tror bara att det fortfarande finns en ganska stor skillnad i hur man uppfattar det man gör på nätet och det man gör i verkligheten. Att ignorera någon som pratar med en tycker nog de flesta är värre än att inte svara på sms.

Jag pratade med vår f.d. skribent Charmkvark om det här, och hon hade en teori om att det är ett ganska nytt fenomen: ”Är det hela Tinder-grejen?”, sa hon, ”att kunna dissa folk utan att någonsin ha en konfrontation?”. Jag tror hon har rätt i det. Konfrontationer är jobbiga, så man undviker dem, även om det kanske gnager lite på ens samvete.

Kanske är en annan del av problemet också att man, speciellt som kvinna, blir uppfostrad till att det är fult att ändra sig. Har man sagt ”ja” en gång, så är det dåligt och fel att plötsligt säga ”nej förresten, jag ångrade mig”. Det går igen i deprimerande många aspekter av en kvinnas liv i samhället. Återigen: det måste vara okej att ändra sig. DET ÄR OKEJ ATT ÄNDRA SIG.

Om någon du har planer med hör av sig och ställer in: var inte elak eller anklagande. Motarbeta ghosting! Tacka för att hen hörde av sig, så du slipper vänta på något som aldrig blir av. (Ingen säger att du måste göra upp nya planer med personen som ställde in, om du inte vill. Du får också ändra dig.)

Från min sida vill jag bara säga: jag blir inte sur om du ändrar dig. Jag vill bara veta när du gör det, så jag kan modifiera planen från min sida, och gå vidare med mitt liv.

Previous post

Skepchick.se söker nya skribenter!

Next post

Kön är en social konstruktion

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

No Comment

Leave a reply