KulturPseudovetenskapSkepticismVetenskap

Trepanering har blivit ett sätt att leva.

Den här texten handlar om en artikel som är skriven på engelska. Alla översättningar är gjorda av mig, och bör betraktas med samma källkritiska inställning som vi förväntar oss av våra läsare i andra sammanhang. Observera också att flera av mina länkar leder till sidor med medicinsk information, med beskrivningar, bilder och videoklipp som kan vara besvärande om man är känslig för blod, operationer eller sjukdomar.

Kommer ni ihåg den där artikeln i DN Bostad för ett par år sedan, vindsvåningar har blivit ett sätt att leva, som så totalt okritiskt hyllade en bisarrt lyxig lägenhet i centrala Stockholm? Webbtidningen Vice har gjort något liknande, men med en än mer absurd företeelse: trepanering, alltså handlingen att borra hål i skallbenet.

I sin artikel om Joe Mellens bok Bore Hole visar Vice journalist John Doran på en närmast total brist på kritiskt granskande, när han återger Mellens berättelse om hur han vid flera tillfällen borrat hål i sitt eget skallben i syfte att uppnå ett permanent drogrus. Artikelförfattaren tycks inte se något som helst problem i att Mellen “[makes] a case for trepanation in the 21st century”, alltså löst översatt “argumenterar för trepanering på tvåtusentalet”.

Roligt nog har Vice skrivit ytterligare en artikel om trepanering, där en annan artikelförfattare – Joseph Cox – förhåller sig nästan lika okritiskt till fenomenet. Han konstaterar visserligen kortfattat att det vetenskapliga underlaget för positiva effekter av trepanering är tämligen obefintligt, men följer upp det med i nästa mening anse att det ju måste finnas något bra med det, för varför skulle folk annars ha hållit på med det i tusentals år? Ah, good ol’ argumentum ad antiquitatem. Bäst vi återinför åderlåtning när vi ändå håller på. Den artikeln innehåller också det fascinerande tankehoppet att trepanering borde vara tillåtet och tillgängligt eftersom könskorrigeringar är det. Logik på hög nivå.

Det finns teorier – men så vitt jag kunnat hitta inga publicerade studier – om att trepanering skulle kunna vara gynnsamt för patienter med Alzheimers sjukdom, och missförstå mig inte, jag tycker att trepanering är stencoolt. När det genomförs på medicinsk indikation för att rädda liv, som här (känsliga läsare varnas!). Mindre så när en person utan medicinsk utbildning, hög på LSD borrar ett hål i pannan på sig själv hemma i badrummet i hopp om att återfå sin ungdomliga hjärna.

Vice författare tycks dock inte se några problem med lite hemmatrepanering, eller för den delen med hallucinogener. Med illa dold förtjusning konstaterar Doran i sin artikel att Mellen är välbevarad, och ger intryck av att vara mer intelligent än de flesta han träffar i sitt dagliga liv, även de som inte är förtjusta i LSD. Kanske säger det mer om Dorans umgänge än om Mellens intellekt. En känsla av avund och beundran smyger fram mellan raderna när han berättar om hur Mellen “förkastade det inrutade liv som hans väletablerade föräldrar planerat åt honom”. Absolut ingen alls blir förvånad när Doran “åt en kompis” frågar hur man bör gå tillväga om man själv vill genomföra en trepanering.

Men Dorans ohöjda beundran för denna skallbensborrarnas och drogernas förkämpe är bara en del av problemet med artikeln. Mer besvärande är det pseudovetenskapliga nonsens som får stå helt oemotsagt. Mellen har nämligen en del MYCKET kreativa idéer kring hur hjärnan fungerar. Till exempel menar han att man ska ta LSD tillsammans med socker (dock oklart om sockret ska tas samtidigt med drogen eller som en återställare) eftersom “medvetandet är en effekt av oxidering av socker”. Han påpekar – helt korrekt – att nervceller är beroende av glukos som enda energisubstrat. Han extrapolerar därifrån – helt uppåt väggarna felaktigt – till att mer socker leder till att fler celler uppnår någon slags medvetandenivå, vilket leder till ett “utvidgat medvetande”.

Det här sättet att att dra förhastade slutsatser utifrån en korrelation är något som aldrig upphör att fascinera mig när det gäller personer som diggar pseudovetenskap. “Brist på vitaminer ger trötthet – ergo: vitaminer gör dig pigg”; “överdoser av insulin (med extremt lågt blodsocker som följd) ger medvetslöshet – ergo: socker ger dig utvidgat medvetande!” Nejmenvisst. Klart att till exempel nervcellerna i hjärnstammen vars syfte är att kontrollera andning och blodtryck plötsligt blir en del av högre kognitiva funktioner om man bara öser på med mer socker. Det är därför nydebuterade diabetiker med 30 mmol/L i blodsocker (normalt är någonstans i storleksordningen 3-10) mår så himla bra. De ligger på akutrummet med kräkningar, buksmärtor och andningssvårigheter och är störtlyckliga på grund av sitt utvidgade medvetande – världsapromise!

pudding brainMen Mellens idéer om socker är bara början. Han menar också att människor är olyckliga och vill ta droger eftersom deras skallben har slutits. Hans teori är som följer: hjärnan är som en pudding, och att den pulserar med hjärtslagen, men bara så länge kraniet är eftergivligt och tillåter pulsationerna. I tjugoårsåldern, växer skallbenen ihop, hjärnan slutar pulsera, och vi förlorar vårt ungdomliga sätt att se på livet. Det är därför vi tar droger: för att återfå vår ungdomliga hjärna. Ungdomar är ju som bekant helt ointresserade av att ta droger.

Mellens teori är förstås – som Dave Gorman skulle uttrycka det – cock of its poppiest variety. Skallen består mycket riktigt av flera skelettdelar, och hos små barn sitter delarna inte ihop ännu, utan det finns öppningar – fontaneller. Dessa sluter sig dock under de första levnadsåren. Suturerna – skarvarna mellan  bendelarna – fortsätter att ha en viss flexibilitet, eftersom det är dessa skarvar som gör det möjligt för skallen att växa under barndomen. Exakt när skarvarna förbenas och sluter sig helt kan dock variera kraftigt, men kraniet slutar hursomhelst att vara dynamiskt och eftergivligt på det sätt som Mellen beskriver redan när fontanellerna sluter sig.  Detta blir uppenbart när man ser till det medicinska tillståndet hydrocefalus – överskott av ryggmärgsvätska i och kring hjärnan. Hos små barn med öppna fontaneller kan detta leda till ett kraftigt förstorat huvud, men om det inträffar efter att fontanellerna slutit sig kan skallen inte expandera, och istället trycks hjärnan ihop inuti skallbenet. (Se bild – den högra MR-bilden visar en normal hjärna, den vänstra visar en där de mörka, vätskefyllda partierna är onormalt stora, och hjärnvävnaden har pressats ut mot kanterna).hydrocephalus-normal-non-normal-ct-scans_large

Mellen menar att alla borde ha ett hål kvar i skallbenet i vuxen ålder, men han rekommenderar inte trepanering för alla. Istället tycker han att man borde “injicera cellerna runt fontanellen så att den aldrig sluter sig”. Man får anta att han menar att man skulle stoppa nybildningen av ben, och därmed förhindra skallbenens tillväxt under livet. För vem behöver en större skalle än ett nyfött barn, så länge man har kvar sin ungdomliga vitalitet?

Riktigt bisarrt blir det när Mellen börjar förklara hur “jaget är en mekanism för att transportera blod till de delar av hjärnan där det behövs”, och hur “talcentra monopoliserar blodflödet till hjärnan”. Det är så långsökt att jag inte vet hur jag ska börja bemöta det, men jag har en känsla av att alla försök till logik ändå skulle rinna ut genom hålet Mellen borrat i pannan. Och när det gäller journalistisk integritet och källkritik kanske jag inte borde förvänta mig för mycket av en nättidning som också nyligen publicerat artikeln: “Which drugs makes your dick shrink the most, and why?”

Previous post

Skeptiska snabbisar vecka 32

Next post

Skepchick.se söker nya skribenter!

dimduning

dimduning

No Comment

Leave a reply