GenusHBTQPolitik & SamhällePsykologiVetenskap

Gästinlägg: Dåligt betyg till föreläsning om transvård för barn

Den här texten skulle egentligen ha publicerats för ett halvår sedan, men eftersom skepchick.se legat nere var det inte möjligt. Så här i samband med Stockholm Pride återfår den något av sin aktualitet, och publiceras därför nu istället.

Per-Anders Rydelius är barnpsykiatriker och frontfigur för det team i Stockholm som genomför utredningar av barn under 18 år med könsdysfori, alltså känslan av att deras biologiska kön inte stämmer överens med deras inre könsidentitet. Skepchick.se:s reporter har recenserat Per-Anders framträdande på ENID:s (Enheten för könsidentitetsutredningar, numera omdöpta till ANOVA) informationsföreläsning om vård av transpersoner, som hölls på Karolinska Institutet den 17/2 2016.

Förväntan ligger i luften när Per-Anders går fram till podiet. Salen är sprängfylld till ungefär två tredjedelar av åhörare som andäktigt väntar på att få ta del av föreläsningen. Per-Anders framträdande börjar starkt. Medan de tidigare talarna präglats av en bitvis charmig, bitvis lite enerverande nervositet och tafatthet, intar PA scenen med den självklarhet och pondus som har kommit att bli hans signum. Han talar fritt, utan stödord, och hans powerpointbilder är befriande få och fria från onödig text. Han avstår också från den inledning vi sett honom använda vid andra tillfällen, där han visar en bild på en transkvinna som till det yttre ser ut att vara en ciskvinna, frågar “är det här en man eller kvinna?” och sedan agerar helt oförstående inför svaret “det får du väl fråga hen själv om.” Helt rätt val att släppa den inledningen PA, eftersom den ju får det att se ut som att du tror att en persons kön är något som går att avgöra utifrån en bild!

Sen går det dessvärre utför. Vi som känner Per-Anders förstår ju att det måste vara någon form av provokativt statement när han väljer att referera till transflickor som pojkar och använder manliga pronomen när han pratar om dem, för att sedan kalla dem flickor när han talar om deras liv efter transitionen. Självklart är ju Per-Anders – som är en av de stora auktoriteterna i Sverige när det gäller utredning och diagnostik av unga transpersoner – medveten om att en transperson inte byter kön under sin transition, utan att de flesta upplever att de redan innan transitionen har ett annat kön än det de fått tilldelat vid födseln. Det är ju därför det heter könskorrigering och könsbekräftande åtgärder. Per-Anders, kanske bör du vara öppen för möjligheten att ditt provokativa statement helt enkelt är lite för invecklat och oklart för vanliga dödliga. För att parafrasera Mitchell Pritchett i Modern Family: du är helt enkelt för smart för att vara en bra lärare. Var inte rädd för att dumma ned det lite!

En annan sak som är lite besynnerlig är varför Per-Anders säger att det trots kirurgi och hormonbehandling är svårt för personer som är födda med biologiskt kvinnligt kön att på ett övertygande sätt passera som pojkar/män, medan resultatet åt andra hållet är mer framgångsrikt. Detta är ju nämligen felaktigt när det gäller alla delar av den fysiska transitionen utom kirurgin av själva genitalia. Det är nästan så att man får intrycket att han tycker att genitalierna är den viktigaste delen av en könskorrigering.

Och sen har vi ju det här med att kön är ett spektrum; att det är förlegat och felaktigt att dela upp mänskligheten i de två binära kategorierna man och kvinna. Det är välkänt att en del transpersoner identifierar sig med båda könen, eller inget av dem, och kan behöva hjälp med hormonbehandling eller kirurgi utifrån sina individuella förutsättningar. Detta är något Per-Anders medföreläsare – alla framstående inom vården av transpersoner i Sverige – förefaller vara helt eniga om. Per-Anders väljer dock att trotsa detta konsensus, till exempel genom att hävda att operativa åtgärder för ickebinära skulle vara en kosmetisk åtgärd, även om de har samma typ av lidande i relation till sin kropp som en binär transperson. Det hela är så besynnerligt att jag för ett ögonblick undrar om det är ett försök till absurd humor, som den gången Per-Anders under en annan föreläsning hävdade att han (som alltså har utrett hundratals transbarn under flera decennier) aldrig träffat en ickebinär patient. Skrattet uteblir i föreläsningssalen. Detta  är dock en situation jag måste erkänna att Per-Anders hanterar med bravur – han förefaller helt oberörd och låtsas som om hans bisarra uttalande vore helt normalt.

Under den avslutande frågestunden ger den vanligen så godmodige Per-Anders plötsligt prov på bitande sarkasm när en person i publiken inte uppfattat att Per-Anders uteslutande arbetar med barn, och därför undrar varför han inte sagt någonting om vuxna transpersoner. Per-Anders som måhända har svårt att acceptera att alla inte besitter hans knivskarpa intellekt och oklanderliga uppmärksamhetsförmåga använder sig då av den välbeprövade argumentationstekniken “låtsas missförstå”. Han avstår från den enkla förklaringen (”Cecilia Dhejne kommer att berätta om vården av vuxna transpersoner om en stund”) till förmån för att sväva ut i en långrandig utläggning om könshormoner och pubertetsutveckling. ”Låtsas missförstå” må vara ett klassiskt grepp som kan vara mycket effektivt, men i det här sammanhanget känns det slitet, och faktiskt onödigt elakt.

Jag går från föreläsningen med – det kan jag inte förneka – en känsla av besvikelse. Det är med tungt hjärta jag sätter betyget: bara två smultron av fem möjliga. Bättre kan du, Per-Anders!

 

Previous post

Hail to the Queen - intervju med Simone Giertz

Next post

Gästinlägg: Homohatet börjar bli tjatigt – tips för uppdatering!

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

No Comment

Leave a reply