Skepticism

Genforskning eller genusforskning? Om konsten att välja rätt utbildning

En gång för länge sedan funderade jag på vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade många olika tankar, men två av sakerna jag valde mellan var genusvetenskap eller molekylärbiologi.

 

Det senare lockade särskilt, men det fanns en sak som oroade mig. Vad skulle människor säga när de fick reda på vad jag pluggade och senare jobbade med? Detta var i början av 2000-talet, fåret Dolly hade klonats för ett antal år sedan, stamcellsforskningens fördelar respektive etiska dilemman diskuterades till höger och vänster och blotta omnämnandet av ordet ”bioteknologi” kunde få människor att, ursäkta uttrycket, skita knäck i spiraler.

 

Så jag funderade. Skulle människor reagera negativt när jag berättade vad jag pluggade? Skulle enskilda forskares, ibland felaktiga, ibland oetiska, verk användas som argument för att döma ut hela fältet? Skulle jag tvingas så till svars inför människor kollat på ett avsnitt av, säg, Vetenskapens Värld och sedan tro sig vara experter på molekylärbiologi? Och tänk om människor inte skulle förstå, eller ens vilja förstå vad jag sysslade med, utan bara döma ut det som löjligt? Fanns risken att bli hotad av människor som inte gillade den forskning jag planerade att bedriva i framtiden?

Hur det gick? Tja, för er som inte redan läst min presentation och därmed har facit kan jag säga att jag till slut valde det ämne som inte är särskilt kontroversiellt. Det ämne där man inte behöver bli hotad när man berättar om sina resultat. Det ämne som inte döms ut efter att människor sett en gravt vinklad dokumentär om det, och sedan gått på lite vandringssägner som är så korkade att de faller på sin egen orimlighet. Det ämne som inte hånas av folk som inte ens läst de avhandlingar de skrattar åt (1). Det ämne som inte hånas på debattsidor, av människor utanför fältet, med enda motiveringen att ”anslagsansökan talar för sig själv”.

Med andra ord: Tack 18-åriga Christine för att du till sist valde rätt. Att vara molekylärbiolog, och dessutom öppen med att man utfört djurförsök, är rätt gött faktiskt!

(1)Från konversation på twitter. Ämnet som diskuterades var en avhandling om genus och tågstationer ej läst 2

Efterord: Visst händer det att även molekylärbiologi döms ut som löjligt av människor som inte är insatta, exempelvis av Sarah Palin här. De tillfällena är dock få här i Sverige, jämfört med vad genusvetenskap får stå ut med.
Jag säger heller inte att genusvetenskap alltid är bra eller problemfri. Jag har tvärtom hört en del från före detta studenter som bokstavligen fått håren att resa sig på mina armar. Men faktum är att diskussionen kring genusvetenskap förs av ideologiskt motiverade människor som har mer emot genus än dålig forskning överlag, vilket gör att “debatten” hålls på en extremt låg nivå och sällan kommer vidare från skrattande, hån och hänvisningar till tveksamma källor.
Diskussionen om vilken forskning som bedrivs på våra universitet är för allvarlig för att föras av människor som vare sig är insatta eller kan komma med relevanta argument (nej, att du finner viss forskning löjeväckande är inget argument mot den). Men det är värt ett annat blogginlägg.

Previous post

Fråga Skepchick: Kommer mina barn att ärva DNA från alla mina ex?

Next post

Om kritik mot läkemedelsindustrin

Christine

Christine

Molekylärbiolog och doktor i medicinsk vetenskap. Vetenskapsbejakare snarare än skeptiker. Återfinns periodvis också på gensvar.wordpress.com @tankeexperiment på twitter.

No Comment

Leave a reply