Politik & SamhälleSkepticism

Ett nej är ett nej, oavsett vad du jobbar med.

Om jag avvisar någon på krogen och den personen följer efter mig, desperat försöker få min uppmärksamhet, och fullkomligt struntar i att jag upprepade gånger säger “nej, tack” och “snälla, låt mig vara ifred”, då kommer de flesta jag berättar det för tycka att han är obehaglig, uppför sig illa, och verkligen borde lära sig att ta ett nej.

Om jag pratar i telefon med någon och de föreslår något och jag säger “nej, tack” eller “jag är tyvärr inte intresserad”, då tycker väl varenda människa över skolåldern att det inte är rimligt för den personen att fortsätta tjata och tjata och tjata?

Det finns oskrivna grundläggande regler för mellanmänsklig interaktion. Vissa känner bara Magdalena Ribbing till, andra är mer vedertagna. En del av de här reglerna är helt grundläggande krav för att för att räknas som en acceptabel, eller ens någorlunda dräglig, människa. Att acceptera ett nej och låta bli att invadera någons personliga sfär (speciellt när personen i fråga uttryckligen bett dig låta bli) är något du måste göra. Det finns inga bra ursäkter för att låta bli, och jag tror att de flesta är överens om det.

Så varför finns det en grupp människor som konsekvent korsar andras gränser och kommer undan med det? Varför ställs inte samma krav på försäljare och folk som jobbar med att värva donatorer till välgörenhet? Missförstå mig inte: jag fattar att det är jobbigt att arbeta i ett callcenter och höra folk svära åt dig åtta timmar om dagen. Människor kan vara förbluffande oförskämda mot telefonförsäljare, och det är inte okej. Jag uppmuntrar inte någon att vara elak eller svära åt eller hota personer som ringer dig, även om du inte vill prata med dem. Låt bli att snäsa åt personen i luren, även om de ringde och störde mitt i På Spåret.

Men: Försäljare och välgörenhetspersoner måste lära sig att acceptera ett nej. De måste sluta följa efter oss och ta på oss för att få vår uppmärksamhet. Det är okej att fråga, men det är aldrig okej att uppföra sig som ett rövhål för att man inte fick svaret man hoppades på. Det är inte okej att trakassera någon bara för att du volontärarbetar åt Amnesty. Att du samlar pengar för att hjälpa människor i nöd gör det inte okej att uppföra sig illa.

Jag förstår att många säljare själva befinner sig under press. Jag har bl.a. blivit uppmärksammad på att stämningen på vissa callcenter är tuff,  t.ex. att man inte får betalt om man inte håller kvar samtalet i minst 30 sekunder.  Om det här stämmer är det helt jävla vansinnigt och ett stort arbetsmiljöproblem som måste åtgärdas på en gång.

Seriöst: respektera dina medmänniskor. Även om de vill ha pengar du inte vill ge dem, och även om de inte vill donera till välgörenheten du brinner för. Var en schysst människa och gör världen lite bättre.

 

Disclaimer: jag fattar att det här inte gäller alla som jobbar med face-to-face marknadsföring och liknande. Mitt syfte är inte att svartmåla en hel yrkesgrupp. Snälla, låt bli “INTE ALLA MÄN/TELEFONFÖRSÄLJARE”-argument. Det jag beskriver har kanske aldrig hänt dig, och du skulle säkert aldrig uppföra dig såhär. Men det har hänt mig och många andra tillräckligt många gånger nu för att det ska vara befogat att uppmärksamma problemet.

 

Previous post

Två ideologier, samma konspiratoriska tänkande. Om "invandringskritik" och alternativmedicin

Next post

"Barnmorskemålen" -en del av anti-abortrörelsens strategi

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

1 Comment

  1. 15 September, 2015 at 16:06 —

    Jag håller verkligen med dig, men när jag jobbade som telefonförsäljare betedde jag mig precis sådär. Det jag har upplevt är att en som anställd blir närmast hjärntvättad och väldigt, väldigt ansatt om en inte håller sig till reglerna.

    Det är en mycket speciell bransch med hög personalomsättning och de flesta är väldigt unga och har svårt att säga emot. Där jag jobbade fick vi inte lägga på utan att ha fått tre nej. Tre. Vilket såklart var skitjobbigt, men tas du in i ett rum när de andra ser och blir uppläxad framför tre chefer och hotad med sparken (de flesta som jobbar som t-försäljare har väldigt otrygga anställningar) är det svårt att vara kaxig. Jag upplever faktiskt att vi blev psykologiskt nedbrutna. Då är det helt plötsligt inte så farligt att vara lite tjatig.

    Jag har även arbetat åt hjälporganisationer och deras strategi är inte ett dugg bättre. (oftast är de jobben outsourcade till olika företag, hjälporganisationerna själva gör ingen försäljning).

    Summan av kardemumman: jag tycker att det är lite oschysst att lägga det helt på de anställda, som oftast jobbar under vidriga förhållanden. Det är inte för att de “brinner för att hjälpa” som Röda korset – säljare tjatar. De gör det för att de är tvugna. De är säljare. Finns en rätt bra dokumentär om The Phone House som illustrerar detta rätt bra.
    Förövrigt anser jag att telefonförsäljare är ett vidrigt yrke som inte borde finnas.

Leave a reply