Livsåskådning & ReligionSkepticism

En skeptikers tvivel och ångest.

Jag växte upp med en gud vakande över mig. På lördagarna gick jag i den obligatoriska religionsundervisningen i vår katolska församling, och där fick jag tillsammans med andra katolska barn i min åldersgrupp lära mig om hur man ska leva och agera enligt vår tro. Jag gillade de andra barnen, men umgicks aldrig med dem utanför kyrkliga sammanhang.

Mina riktiga kompisar gick inte i kyrkan, många var inte ens döpta. De kunde ta sovmorgon på helgerna och slapp den eviga skulden och skammen i att veta att de inte kunde vara bra nog, någonsin.

På många sätt var deras liv lättare, och mer åtråvärt. (Speciellt under extra trötta morgnar, eller under långa påskgudstjänster). Samtidigt tyckte jag lite synd om dem. När något dåligt hände var de ensamma. De hade ingen gud att be om hjälp, ingen Jungfru Maria som vakade över dem. Jag hade, utöver min familj, så många att vända mig till. De flesta av dem fanns visserligen inte i den fysiska världen, men de ville mig väl och skulle hjälpa mig om jag verkligen behövde det. Det var jag övertygad om.

Snabbspola 20 år.

Jag lämnade kyrkan för drygt 10 år sedan. Jag tror inte på gud alls, inte minsta lilla. Däremot tror jag på vetenskap, och kärlek, och evidensbaserade metoder. Framförallt tror jag på att vara en bra människa trots att man inte har en bestraffande gud i kulisserna. Jag lever ett friare, gladare, och mer intellektuellt stimulerande liv. Att bli ateist och skeptiker är bland det bästa jag gjort.

Men: På torsdag ska jag opereras, och jag har insett att en liten del av mig önskar att jag hade en gud (eller tio) att be till. Eller en skyddsängel, eller ett sammarbetsvilligt helgon.

Det skulle inte ens behöva vara religiöst. Jag skulle lika gärna kunna bli tröstad av bra energier, eller bra karma, eller magiska kristaller att sätta under kudden.

Tyvärr (eller tack och lov?) är jag inte en person som tror på magi och bärnstens läkande krafter. Inte ens om jag försöker, bara inför torsdag.

Just nu känner jag mig tyvärr nästan lika ensam som jag trodde att alla icke-religiösa gjorde när jag själv var troende. Det hade varit skönt med någon form av gudomlig närvaro innan narkosen kickar in. Ett helgon att mentalt hålla i handen.

Missförstå mig inte: det är inte en särskilt riskfylld operation, inte alls. Jag litar på min läkares kompetens, och jag är glad att operationen de ska utföra på mig har sin grund i vetenskap och beprövad erfarenhet, och inte i en diffus gudstro eller magiskt tänkande. Om något går fel har de bra utrustning, morfin, och antibiotika – inte handpåläggning och utspädd kaninsaliv. Så om lite ängslighet inför min dödlighet är priset jag måste betala för att leva mitt liv fritt från religion och kvacksalveri, då är det lugnt värt det.

Men ni får gärna hålla tummarna på torsdag, bara för säkerhets skull.

 

/Homelessclubkid

 

Previous post

Skeptiska snabbisar 8/8

Next post

Skeptiska snabbisar 14/8

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

No Comment

Leave a reply