FeminismPolitik & Samhälle

Träning och twitter – vad bör man skriva?

Just nu pågår en viss diskussion bland feminister angående träning i sociala medier.
Jag ska gå rakt på sak och säga att jag är en av dom som ibland postar om min träning på facebook eller instagram. Hade jag mer tid och ork skulle jag starta en träningsblogg, kallad Träning för sporthatare eller något liknande.

Ni som följt mig ett tag vet att jag är väldigt kritisk till skolidrotten, eller snarast utformningen av densamma. Det är dock en diskussion för ett annat inlägg. För skolidrott är inte detsamma som frivillig träning av valfri sort (faktum är att jag t.o.m. skulle hävda att de är varandras motsatser).

Nej, jag gillar inte skolidrott. Men jag gillar att röra på mig, och jag gillar att träna. Jag har en enorm rörelseglädje! Jag vill facebooka, instagramma och twittra om min träning för att det är en del av min vardag men också för att jag själv skulle vilja läsa om någon som jag. Någon som liksom jag är långsam, svag och klumpig men som tränar ändå – eller just därför. Träning, och rörelseglädje, ska inte –får inte!- vara reserverat för de som är ”bra” på det eller ser ”vältränade” ut.

Jag när jag springer.

Jag när jag springer.

När jag uppdaterar om min träning har jag alltså såväl personliga som politiska skäl att göra det.

Den diskussion som nu förs bland vissa feminister gör mig både ledsen och illa berörd. Delvis på grund av tonen, delvis på grund av de argument som framförs. Att uppdatera om träning är att spä på smalhets och träningshets. Det kan absolut stämma, men det finns mycket annat som inte ens feminister drar sig för att uppdatera om som också spär på vissa ideal.

Till exempel är det helt okej att posta bilder på sin man och sina barn. En bloggare som tidigare kritiserat människor som bloggar om sin träning gick sedan över från att driva en politisk blogg till att fokusera på uppdateringar om sin kärnfamiljÄrligt talat hörrni, som singel över 30 känner jag väldigt mycket av pressen att bilda familj –dvs. ”skaffa” man och barn. Men det ses av feminister inte som något att ta hänsyn till.

Det som också gör mig illa berörd är att många tar sig friheten att tala för andra och tala om hur de innerst inne känner.
”Ingen som tränar för att det är roligt, alla vill egentligen bara bli smala” låter det ibland. Det är ett så fult sätt att argumentera – för hur motbevisar man det? Hur bevisar jag att jag vill röra på mig för att få utlopp för energi, för att känna mig piggare och starkare? Det enda jag kan säga är att jag har gått upp i vikt sedan jag började träna regelbundet (måste snart köpa nya kläder), eftersom jag äter mycket mer. Jag har dock inte mer muskler, och den som vill är välkommen att känna för att kontrollera.

Ni som säger detta, hur skulle ni själva svara om jag sa saker som ”jag tror att ni bara ville ha barn för att leva upp till normen, och ni postar bara om er kärnfamilj för att vara överlägsna”? Hur skulle ni göra för att bevisa att det jag säger inte är sant?

Trial

Jag passar också på att svara på lite andra påståenden som framförts:

Ingen är intresserad av att läsa om din träning

Kort svar: Nähej, scrolla vidare då.

Längre svar: Det är rätt fräckt att börja uttala sig om hur alla andra känner och tänker. Bara för att DU inte är intresserad av att läsa om andras träning, betyder inte det att andra inte kan vara det. Själv gick jag nyligen med i två löpargrupper på Facebook, helt enkelt för att jag vill läsa om andras träning, få förslag på upplägg av pass och få tips och råd.
Och för att återgå till liknelsen med kärnfamilj –hur många tror du är intresserade av att läsa om dina barn?

Ni postar bara om er träning för att ni vill ha uppmärksamhet och bekräftelse

Eh, ja? Vadå, postar folk någonsin något för annat ändamål än att de vill ha uppmärksamhet, alltså? Postar folk bilder på sin frukost för att de vill bidra till världsfreden?
Seriöst, vi postar alla saker för att vi vill ha uppmärksamhet och bekräftelse. Och det är inget fel i det!

Till slut vill jag bara säga att jag inte tycker att någon ska sluta posta vare sig om sin träning, sina barn/kärnfamilj, frukostar eller annat.

Sedan är det såklart bra att visa hänsyn. Vet du med dig att någon är ofrivilligt barnlös kanske du inte behöver posta om din graviditet så att denne ser och vet du om att många som läser din blogg har ätstörningar kanske du kan minska på antalet bilder på din nyttiga frukost.

Men det finns också ett eget ansvar. Det som får en person att känna sig missnöjd, är glädje och pepp för någon annan. Gillar man inte det någon annan postar kan man scrolla vidare, eller avfölja.

Previous post

Let's talk about sex: Våra icke-komplementära könsorgan

Next post

Skeptiska snabbisar 18/5

Christine

Christine

Molekylärbiolog och doktor i medicinsk vetenskap. Vetenskapsbejakare snarare än skeptiker. Återfinns periodvis också på gensvar.wordpress.com @tankeexperiment på twitter.

No Comment

Leave a reply