Vetenskap

Gästinlägg: Vanliga värktabletter kan ge dig STROKE. Kanske.

Följande text är ett gästinlägg från Deathmods. Du hittar honom på Twitter här.

Med jämna mellanrum, när nyhetstorka uppstår, dyker det upp löpsedlar om hur vanliga läkemedel kan ha livsfarliga biverkningar. Löpsedlarna ser skrämmande ut. Just DU kan vara drabbad.

Ett annat sätt att få reda på alla obehagliga biverkningar man kan drabbas av är att läsa bipacksedeln. De till synes mest harmlösa läkemedel kan visa sig ha gastkramande biverkningar. Ta ibuprofen till exempel, (Ipren®) som enligt FASS bland mycket annat kan orsaka följande potentiellt dödliga tillstånd: hjärtsvikt, akut hjärtinfarkt, hjärnhinneinflammation och leversvikt. Hur kan man sälja ett sådant läkemedel receptfritt? Är det en komplott från Big Pharma som vill att vi alla ska få fler sjukdomar och bli beroende av flera läkemedel? Kan de där bloddrickande reptiloiderna ha med saken att göra? Bör vi genast tömma våra läkemedelsskåp och gå över till holistisk örtmedicin?

För att kunna tolka informationen i FASS (eller för den delen i massmedia) på ett vettigt sätt behöver man ha förståelse för vad biverkningar är, och hur de hamnar i bipacksedeln. Jag hörde en gång en allmänläkare säga till en patient: ett läkemedel utan biverkningar har ingen verkan heller. Det ligger mycket i det. Kroppen är ett finstämt, ömtåligt balanserat system som vi fortfarande har högst begränsad förståelse för. Läkemedel är i jämförelse med kroppens egna system ofta påtagligt trubbiga, och inte sällan vet vi faktiskt inte hur de fungerar. Så även om man som enskild individ kan vara lyckosam nog att inte märka av några biverkningar av ett läkemedel, så är det närmast utopiskt att tänka sig ett läkemedel vars enda effekt är enbart den önskade. Kroppen är helt enkelt för komplex, och vi människor är för olika för att vi ska kunna tillverka läkemedel utan biverkningar.

Det finns två vägar för information om en biverkning att ta sig in i FASS. Den ena är via de kliniska studier som läkemedelsföretag utför innan medicinen kommer ut på marknaden. Aha! Säger ni kanske. Den informationen är ju helt opålitlig eftersom de kommer från jäviga företag med ekonomiska intressen. Och visst är de jäviga. Till exempel ligger det i läkemedelsbolagets intresse att inte behöva lägga miljarder kronor på att lansera och marknadsföra ett läkemedel som sedan måste återkallas på grund av att det dyker upp oacceptabla biverkningar. Det ligger också i deras intresse att inte bli stämda på fantasibelopp i en liknande situation. Kanske är det därför läkemedelsbolagen tenderar att rapportera en massa biverkningar som möjligen – men sannolikt inte – har någonting alls med läkemedlet att göra.

I biverkningstabellerna brukar det stå hur vanlig biverkningen är. Oftast går skalan från mycket vanlig (>1/10) till mycket sällsynt (<1/10 000). En vanlig biverkning av allergiläkemedlet desloratadin (Aerius®) är till exempel huvudvärk. I en studie på 578 ungdomar mellan 12 och 17 uppgav 5,9 % av deltagarna som åt desloratadin att de fick huvudvärk. Det tolkar man rimligen som att om man tar en tablett desloratadin löper man 5,9 % risk att få huvudvärk. Det är ändå ganska många, vilken tur att det är en harmlös biverkning som huvudvärk! Det är bara det att 6,9 % av patienterna i placebogruppen i samma studie också uppgav huvudvärk. Plötsligt framstår ett kausalsamband som mindre sannolikt.

En intressant siffra i läkemedelsstudier är hur stor andel av deltagarna som valde att avbryta sitt deltagande i studien på grund av att biverkningarna var för svåra. För en studie på det vanliga blodfettssänkande läkemedlet simvastatin var den siffran t.ex. 4,8 % i gruppen som fick läkemedlet. Det låter ganska högt tycker jag – nästan en på tjugo upplevde att läkemedlets biverkningar var så jobbiga att de inte längre ville ta denna medicin som potentiellt kan förhindra till exempel en stroke eller en hjärtinfarkt. I placebogruppen var motsvarande siffra 5,1 %. Hörde jag någon säga noceboeffekt? Vi människor är bra på att hitta orsakssamband där det inte finns några.

Den andra vägen in i FASS är när sjukvårdspersonal rapporterar in misstänkta biverkningar till läkemedelsverket. Då finns ingen placebogrupp att jämföra med, och det är svårt att bedöma sannolikheten för att det verkligen var läkemedlet som orsakade biverkningen. För säkerhets skull skrivs den då ofta in i FASS.

Det finns tyvärr inget standardiserat system för hur biverkningar ska rapporteras i FASS, men det vanligaste är att biverkningarna redovisas även om de inte varit vanligare hos studiedeltagare som tagit aktiv medicin än placebo, och att biverkningens vanlighet inte är korrigerad för hur vanligt tillståndet är bland folk i allmänhet eller i en placebogrupp. Detta är, som mina föreläsare brukar säga, take home message: när du får skrämselhicka av bipacksedeln, kom ihåg att den sannolikt inte är placebokontrollerad.

Alla läkemedel har biverkningar, och att påverka vår kropp med farmaka är något man bör göra med stor respekt för vilket komplext system det är vi manipulerar, och med stor försiktighet för att inte göra mer skada än nytta. Men vi får samtidigt inte låta ogrundad rädsla hindra oss från att utnyttja de fantastiska möjligheter vi har att minska lidande och död med hjälp av läkemedel.

Det är svårt som lekman att tolka all information man får om biverkningar från mer eller mindre trovärdiga källor. Lyckosamt nog har din läkare erfarenhet, kunskap och riktlinjer att luta sig mot, så (med risk att låta som en lågstadielärare) våga fråga – jag blir aldrig irriterad på patienter som är oroliga för biverkningar. Däremot kan jag gnissla tänder litegrann när de säger att de gått över till homeopatisk behandling på grund av något de läst i kvällspressen eller på familjeliv.se.

Previous post

Skeptiska snabbisar 29/12

Next post

Var glad, arg, tacksam och bitter samtidigt –det går!

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

No Comment

Leave a reply