FeminismLivsåskådning & ReligionPolitik & Samhälle

Gästinlägg: Abort är ingen samvetsfråga

Följande text är ett gästinlägg från Deathmods.

Häromdagen såg jag ett aborterat sexton veckor gammalt foster. Det var en del av min utbildning i gynekologi och obstetrik, och det var obehagligt. Faktiskt mycket mer obehagligt än jag hade väntat mig. Jag hade många motstridiga känlsor när jag såg det där fostret. Det ändrar absolut ingenting.

Har ni tänkt på att läkare har en underlig egenhet att kalla normal anatomi för “vacker”? Det är något som brukade förbrylla mig. Jag har hört en gynekolog säga till patienten att hon hade en vacker livmoder. Jag har hört en kirurg prata om en vacker lever. Det är ett underligt sätt att uttrycka sig på, men efter hand har jag börjat förstå vad de pratar om. När man ser saker som är sjuka och trasiga så ofta som vi gör så blir den friska, normala anatomin vacker. Jag tänkte på det, när jag såg det där fostret, att det var vackert. Det ändrar absolut ingenting.

I tisdags, den elfte november, röstade landstingsstyrelsen i Kronoberg för en utredning av Kristdemokraternas förslag om möjlighet till samvetsfrihet i vården, det vill säga att sjukvårdspersonal ska ha rätt att slippa utföra vissa av sina arbetsuppgifter om de strider mot deras etiska eller religiösa övertygelse. I praktiken handlar frågan framför allt om barnmorskor eller gynekologer som inte vill utföra aborter.

I en debattartikel i DN skriver Kristina Ljungros (ordförande i RFSU), Sineva Ribeiro (ordförande i Vårdförbundet) och Heidi Stensmyren (ordförande för Sveriges läkarförbund) om hur samvetsfrihet hotar den fria aborträtten. I korthet konstaterar de att (1) samvetsfrihet skulle kunna medföra sämre bemötande eller sämre vård, (2) det är riskabelt att öpnna för en vård där patientens behov inte längre är det enda som avgör vilken vård som ges, och (3) abort är en rättighet, men att välja sitt yrke är det inte.

Som anställd i sjukvården är det ofrånkomligt att man ibland ställs inför situationer som är obehagliga, svåra, eller rent av strider mot ens övertygelse. Det är en del av arbetet. Och missförstå mig inte – det här handlar inte om att alltid följa regler. Inte helt sällan förhindrar svensk lag oss i sjukvården från att göra det som är bäst för patienten, och då kan det vara nödvändigt att bryta lagar. Men det måste alltid handla om just vad som är bäst för patienten.

För om vi börjar ta hänsyn till vårdpersonalens känslor inför att utföra sina arbetsuppgifter, vad kommer sen, när det inte längre bara handlar om enstaka barnmorskor eller gynekologer som inte vill utföra aborter? Kanske en psykiatriker som inte vill acceptera homosexualitet? Eller som inte vill behandla transpersoner? Eller en läkare som inte vill behandla rasifierade på grund av sin fasta övertygelse att Sverige bör bevaras svenskt? Det här är naturligtvis extremfall, men de tydliggör hur farligt det är att frångå den grundläggande principen att all vård ska ske utifrån patientens bästa. Och för fullständig tydlighets skull: det är den som är gravid som är patienten här, inte ett foster vars centrala nervsystem är så outvecklat att det inte kan känna smärta, rädsla, ångest, eller över huvud taget vara medvetet om sin egen existens.

Jag har träffat många nyblivna föräldrar de senaste veckorna. Överlyckliga nyblivna mödrar som glömmer bort sina fruktansvärda förlossningssmärtor för att de får hålla sitt barn för första gången. Pappor som glömmer bort världen och slutar svara på tilltal för att de är upptagna med att fånle åt sitt nyfödda barn som fortfarande är täckt av fosterfett. Jag tror att det är de här ögonblicken som får många att vilja bli barnmorskor eller gynekologer. Men jag har också träffat kvinnan som var tvungen att göra den där aborten i vecka sexton. Hon hade en särskild varning i sin journal: Obs! Sekretess! Det vill säga: om någon ringer och frågar efter patienten får personalen absolut inte avslöja att hon befinner sig på sjukhuset. Den varningen påminde mig om att en graviditet kan skapa oerhörd lycka för en person, men vara en katastrof för en annan. Att det finns oräkneliga sociala, medicinska eller praktiska anledningar till att någon kan vara tvungen att avbryta sin graviditet. Anledningar som det inte är min sak att värdera.

Bland de gynekologer och barnmorskor jag träffat – människor som dedikerat sina liv till att arbeta med reproduktiv hälsa, och därmed i förlängningen med att föra barn till världen – har jag inte träffat någon som inte varit övertygad om att rätten till fri abort är totalt nödvändig. För det är den. Av feministiska skäl, av medicinska skäl – av lika många skäl som det finns ofrivilligt gravida som behöver hjälp att utföra en abort. Fri abort är en livsviktig rättighet, och för mig är det självklart att samvetsfrihet inte hör hemma i vården. Och när jag vet att rätten till abort har gett min patient möjlighet att få den vård hen behöver, så betyder det där obehaget jag kände absolut ingenting.

 

Previous post

Kolloidalt silver och naturlighetsvurmande

Next post

Kåt På Wordfeud, eller: Hur Jag Ledde En Snuskgubbe In På En Annan Väg.

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

No Comment

Leave a reply