FeminismPolitik & Samhälle

Jag har stora bröst, och jag hatar varje sekund av det.

Är ni förvånade? De flesta blir det. Att klaga på att man har stora bröst anses ofta vara någon form av “blygsamt skryt”. Som att min irritation över att inte kunna hitta kläder som sitter bra inte är ett uttryck för frustration, utan ett förklätt lockrop. Som att “fan, vad jobbigt det är att hitta en blus som passar” egentligen betyder “ni har väl märkt att jag har stora bröst?”. Som att ”jag tycker det är jobbigt att folk stirrar på mina bröst” egentligen betyder ”glöm inte att beundra dem!”. 

För det första: Jag är student och har begränsad budget, och att ha stora bröst är dyrt. Jag kan inte köpa billiga BH-ar på H&M. Jag måste gå till de dyrare ställena för att hitta en hygglig BH i min storlek. Hittat en gullig sommarklänning? Lycka till att få den över brösten. En cool t-shirt med snyggt tryck? Trycket kommer förmodligen vara oigenkännligt när mina bröst töjt ut det. En kavaj som sitter bra på resten av kroppen? Glöm att kunna knäppa den.

För det andra: Det är inte bara det att det är svårt att hitta kläder som sitter bra. När man har bröst över en viss storlek (större än C-kupa, typ) blir ens kropp automatiskt erotisk, oavsett om man vill det eller inte. En diskret urringning som anses helt normal och inte drar någon som helst uppmärksamhet till sig på en tjej med B-kupa blir porrig när man har stora bröst. En vanlig t-shirt kan i värsta fall räknas som “utmanande klädsel” om man har E-kupa.

För det tredje: Det låter kanske konstigt, men jag upplever att vissa kvinnor föraktar mig för mina bröst. Nej, jag tror inte att det handlar om avundsjuka, låt oss få det ur världen på en gång. Men en del kvinnor (och män också, förstås) tror att jag exponerar mina bröst med flit, att jag använder mig av dem för att få som jag vill, att jag får speciella fördelar i livet, fördelar som är förunnade storbystade kvinnor. Vissa tjejer blir sura på mig för att deras pojkvänner stirrar på eller kommenterar mina bröst. Som om det vore mitt fel, som om jag vore någon jävla siren och brösten en oemotståndlig locksång. Förlåt, men det är faktiskt din dreglande kille som är äcklig, inte jag.

Så snälla, om jag anförtror mig åt dig och berättar om hur jobbigt jag tycker att det är att ha E-kupa, säg inte att jag har ett “lyxproblem”. Säg inte att du gärna skulle vilja byta. Det gör ont att höra att jag inte ska klaga, utan vara glad och nöjd för att jag välsignats med denna optimala symbol för kvinnlighet och sexighet. (För är det något som är eftersträvansvärt så är det ju att vara KVINNLIG, och jag är otacksam som inte älskar min kvinnlighet). Om jag nämner att jag funderar på att göra en kirurgisk bröstförminskning, fråga inte om jag blivit tokig. Säg inte ”hur kan någon kvinna vid sina sinnens fulla bruk vilja operera sina bröst mindre?!”. Mina bröst är tunga och gör att jag får väldigt ont i ryggen. Vifta inte bort det.

Folk tar sig ständigt friheter. Ibland frågar människor om de får känna på mina bröst, men oftast verkar min bröststorlek betyda att det är fritt fram att göra vad man vill. Vissa fattar inte hur jag kan ha något emot det, det är ju en komplimang! Men jag vill inte ha dina komplimanger. Jag vill inte höra spontana kommentarer, oavsett om de uttrycker uppskattning eller inte.

Att jag har stora bröst betyder inte att jag är tillgänglig.

Det betyder inte att du får röra vid mig utan att fråga.

Det betyder inte att jag är öppen för förslag.

Och jag är definitivt inte intresserad av att höra någons åsikt om hur jävla tacksam jag borde vara.

Previous post

Narcissism 2.0

Next post

Kolloidalt silver och naturlighetsvurmande

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

1 Comment

  1. 6 November, 2014 at 16:08 —

    Jag förstår dig till fullt ut. Jag hade också den tvivelaktiga förmånen att “begåvas” med stora bröst. Och de var mest till besvär, skumpar när man rider och springer, tynger på axlar och rygg. BH som sitter hårt och skär in i huden. Efter att jag ammat mitt barn blev det ännu värre och jag fick utslag och svamp under brösten. Så när jag var ca 40år bestämde jag mig för att förminska dem. Jag har inte ångrat mig en sekund! Vilken frihet! Jag önskar bara att jag hade gjort det tidigare.

Leave a reply