GadgetsPolitik & SamhälleTechnology

Narcissism 2.0

Sen tidiga barnsben har jag närt en omöjlig önskan om att få ta del av objektiva fakta om hur jag hittills levt mitt liv. Hur lång tid jag tillbringat i Stockholms tunnelbanesystem, hur många kilometer jag promenerat, hur ofta jag ätit pannkakor. Statistiska Universalbyråns generalhandlingar, helt enkelt. Visst är det möjligt att det finns någon specifik religion där ute som lovar tillgång till sådana dokument efter det att jag lämnat jordelivet, men som obotlig ateist har jag tvingats acceptera faktumet att jag aldrig någonsin kommer få reda på exakt hur många liter läsk jag druckit.

Hade jag fötts något senare, till exempel ungefär nu, hade kanske läget varit lite annorlunda. “Tracking” har blivit ett begrepp som innefattar alla möjliga sorters statistik och metainformation, från träningsdagböcker och trappsteg till sömn och vätskeintag. Att släppa en smartwatch utan pulsmätare i dagens läge vore i princip otänkbart, och då förutsätter jag att majoriteten av framtidens AppleWatch-användare inte ägnar sig åt regelbunden intervallträning.

Att ta femtio bilder på sig själv i gymspegeln följt av en fotografisk stilstudie av dagens lunch på Instagram brukar ses som millenialgenerationens sätt att piska upp narcissismen till sin kulmen, men samma typ av diskussion tenderar att lysa med sin frånvaro när den senaste aktivitetsmätaren släpps på marknaden. Som nämnt är jag allt annat än en motståndare till den nya tidens informationsinsamlingsmöjligheter – integrity be damned – men det är lustigt att den här typen av självupptagenhet inte blir offer för mer satir och åtlöje. Det är klart att det finns människor som har legitima medicinska behov av att kolla pulsen tio gånger i timmen, för för de allra flesta av oss är det överflödig information som jag tror sällan leder till någon faktisk livsförbättring.

Integritetsaspekten tål att tänkas på en extra sväng i sammanhanget. I en tidsålder där skandaler om dataintrång duggar tätt och politiska partier bygger hela sin ideologi på att skydda medborgarens rätt till sitt eget privatliv, vore det rimligt att anta att vi skulle vara något mer försiktiga med att vilja häva ur oss vår privata information till tredjehandspart.

Vari ligger attraktionskraften, då? Varför ville jag vid åtta års ålder så gärna veta hur långt mitt hår hade vuxit och hur många liter svett jag blivit av med under gympalektionen? Kanske är det ett uttryck för vårt mänskliga kontrollbehov – ett sätt att fånga in dåtiden i tabeller och grafer som tillfälligt stävjar den existentiella ångest man får vid tanken på att framtiden alltid kommer vara oviss och osäker och omöjlig att projicera på papper?

Eller så gillar vi bara nya prylar – vad vet jag.

 

Previous post

Gästinlägg: Att välja sina strider – inte det lättaste

Next post

Jag har stora bröst, och jag hatar varje sekund av det.

decubate

decubate

No Comment

Leave a reply