KulturPolitik & SamhälleSkepticism

Sluta påpeka rasism, din rasist!

Pippi-gate, chokladbolls-gate, Tintin-gate. Det känns som medierna just nu fylls till brädden av incidenter som alla egentligen bottnar i samma ideologiska konflikt: uppfattningen om huruvida en viss kulturyttring utgör rasism eller inte. I många kommentarsfält på den vida webben verkar det råda en allmän uppfattning om att man överreagerar; att man inte kan ta ett skämt; att det “bara är en film/ett skämt/en bok/en låt”, och att man borde lugna ner sig ett par hekton och inte ta så allvarligt på allt hela tiden.

Den här typen av argumentation känns igen och brukar bemötas väl av diverse kommentarsfältshjältar och debattörer världen över, men det finns en retorisk kompanjon till resonemanget ovan som mig veterligen sällan brukar besvaras på något mer pedagogiskt sätt. Vi kan kalla det “spegelargumentet”, alternativt “den som sa det han var det”.

Argumentet bygger på följande tes:

Person A påpekar strukturell rasism, i någon form. Person B tycker att Person A inte borde ta så allvarligt på allt hela tiden, och att dessutom är det ju rasistiskt att ens se rasism i det här fallet! I själva verket är det Person A som är rasisten, minsann!

Det här resonemanget är en naturlig följd av att ha en uppfattning om sig själv som “färgblind”, det vill säga att man tycker att man själv inte uppfattar etnicitet eller hudfärg (eller kön), och att om man nu tycker att den svarta dockan i tomtens verkstad är ett uttryck för rasism så har man ju sett dockans hudfärg och är därmed Superrasisten Rasistson, och varför är inte den vita dockan också rasistisk i så fall?

Det är även ett starkt tecken på att personen ifråga tenderar att avfärda de allra flesta teorier om samhällsstrukturer.

Nej – om en vit docka hade behandlats på exakt samma sätt i tomtens verkstad hade det inte varit rasistiskt, eftersom det överhuvudtaget inte finns en historia i vårt samhälle av att utmåla vita människor som cirkusdjur och kuriositeter. Att vara färgblind låter önskvärt i teorin, men vad det i praktiken innebär är strukturblindhet. Att säga “hade det varit rasistiskt om pickaninnyn hade varit vit?” är historielöst, kontextlöst, och rent ut sagt meningslöst.

Det finns även en uppfattning om att riktig rasism endast bottnar i hat – att något bara är rasistiskt om det är en följd av att upphovspersonen avskyr eller på något sätt ser ned på rasifierade människor. Mot bakgrund av detta skulle till exempel “alla afrosvenskar är bra på basket” inte ses som rasism, eftersom det är något positivt som uttrycks. Liknande resonemang hörs ofta i chokladbollsdiskussionen, där man försöker frigöra n-ordet från sin rasistiska och kolonialistiska bakgrund genom att hävda att det i sammanhanget inte är ett negativt ord utan ett neutralt ord som bara illustrerar chokladbollens färg. Den här typen av argumentation visar samma typ av strukturblindhet som redovisas ovan, och tyder på okunnighet om djupt förankrade rasistiska mönster och språkbruk.

Att få sin egen rasism utpekad är och bör vara obehagligt. Lösningen på att bli av med obehaget ligger inte i att skjuta ifrån sig ansvaret och blunda för strukturer, utan i att acceptera att man faktiskt är en del i ett enormt samhällsmaskineri som konstant producerar och reproducerar rasistiska föreställningar. Det är jag med, och din mormor, och Astrid Lindgren. Det viktiga är att studera maskineriet, för att sedan kunna begå effektivt fabrikssabotage med ett saftigt antal käppar i kugghjulen.

 

Previous post

Skeptiska snabbisar 24/9

Next post

För de lyckligas skull.

decubate

decubate

2 Comments

  1. 5 October, 2014 at 23:19 —

    Hej hej
    Vill bara påpeka att det hade varit mer intressant om artikeln på ett vettigt sätt försökte försvara censur av media.
    Jag får intrycket av att det är det “decubate” gör, men inte helt tydligt då det mest talas i metaforer och inte i klarspråk.
    Visst kan man förenkla hela debatten till att handla om “att man inte kan ta ett skämt”, och sedan angripa detta istället för att diskutera den verkliga kärnan i konflikten.
    Sedan när blev censur en acceptabel strategi i ett fritt samhälle?

    • 6 October, 2014 at 18:43 —

      Hej Erik, tack för kommentaren! Censurdefinitionen är så klart också en stor del av diskussionen.

      Passar censur in i ett fritt samhälle? Det beror på vad man menar med censur. Om någon hade föreslagit att alla gamla kopior av Pippi-filmen skulle förstöras, eller att man borde göra det olagligt att kalla en chokladboll för något annat än chokladboll, då har man en typ av censur på halsen som jag inte tycker passar in i ett fritt samhälle. Att däremot en TV-kanal eller ett bibliotek tycker att barn inte ska behöva utsättas för rasism när de läser böcker eller ser på film, det ser jag inte som något märkligare än att man sätter 15-årsgräns på skräckfilmer på bio. Det är inget som sätter stopp för att få tag på de här verken i dess originalform.

Leave a reply