FeminismGenus

“Är det inte lite tjejigt?” – om feminism och Riktiga Män.

Det här är ett gästinlägg från Niklas. Du hittar hans blogg här, och hans twitter här.

Jag satt i lunchrummet på jobbet. Läste. In kom en kollega som jag visste var ihop med en tjej.
-Jaha, så du har målat nageln?

Vad ska en svara på det? Ett ja, räcker det? Ja, jag har målat en av mina naglar. Ja, och den du är i ett förhållande med kanske också målar sina naglar; brukar du ställa henne frågan på samma sätt när du ser att hon har gjort det? Det känns bara så trist när någon frågar så, eftersom det varken är roligt eller direkt ger upphov till en intressant diskussion. Men så kommer nästa kommentar:
-Är det inte lite tjejigt?

Ja, det händer att vissa säger så, nästan alltid män. Numer ger jag mig nästan alltid in i antifeministiska bråk utan att bli öppet arg på min motståndare, eftersom det jag argumenterar mot är så jävla dumt att bli arg bara känns som tidsslöseri. Nu sitter jag inte på en hög häst och tycker att jag automatiskt har rätt, och jag erkänner gärna på en gång att jag kan säga fel saker och göra fel, men vad gäller antifeminism är det lika trevligt som rasism och homofobi; att vara feminist kan aldrig vara fel. Det är ett axiom.

När jag tidigare gav mig in i diskussioner med antifeminister brukade jag bli superarg på en gång. Jag ville bara verbalt bränna ned all idioti, men det funkade oftast inte eftersom jag var så arg, och gjorde att den jag argumenterade mot bara blev ännu mer anti. Däremot kan ju ilska hjälpa som om det vore bränsle; Zach De La Rocha hade ju rätt när han sjöng “your anger is a gift” – om den används rätt.

Vad borde en reagera på, egentligen? Är en kommentar som den om min målade nagel tillräcklig för att jag ska säga ifrån? Borde en säga till om orättvisor, även om det skapar “dålig stämning” och alla som lyssnar blir tysta? Ja. Är antifeminism och sexism orättvisor? Absolut. Vad är alternativet? Att ha näven knuten i fickan och gråta över orättvisor? Knappast. Jag ska inte ha ont i magen därför att jag inte vågade säga ifrån, även om jag ibland blir rädd för att säga ifrån, just för att en vanlig reaktion är att det blir tyst och jobbigt. Det är jobbigt att vara den jobbiga som säger ifrån, ibland.

Så, hur ser vardagen ut för mig i egenskap av att vara en person som har penis och är feminist? Det blir snabbt vardagsmat att få höra små skämt om vad det betyder att vara Man, eftersom jag inte konstant beter mig som om jag vore med i en Dressmann-reklam, vilket för mig är definitionen av hur en Man ska vara: uppbröstad, gärna med skäggstubb och utan att sticka ut på något sätt. Lagom.

En gång när jag hade icke-svarta/grå strumpor på mig hörde jag det här:
-Tog du tjejens strumpor i morse eller?

När jag fick frågan – som jag verkligen fick höra på riktigt – stannade jag till. Det kom från en person som stod och log lurigt, ungefär som att den såg sig själv som en Skämtare. Roligt, roligt. Harmlös kontorshumor. När jag hade hämtat mig tänkte jag på vad personer som Quentin Crisp har fått utstå, tänkte att ja, mitt liv är faktiskt förhållandevis smärtfritt, tog ett extra andetag och frågade lättsamt den frågvise om den hade slagit ner någon just den dagen eller om det kanske var planerat att hända i morgon i stället. Jag tillade snabbt att min fråga var ungefär lika vettigt ställd, relevant och upprörande som hens fråga. Jag blev nästan mer störd av att personens leende inte hade försvunnit efter min uppenbart ironiska fråga.

En annan gång:
-Sluta vara så tjejig!

Det fick jag höra när jag skulle välja mellan två glassar och inte hade valt klart.

Att vara tjej när en är Man är tydligen inte önskvärt. Det måste finnas klara gränser. Men…varför? Vem vet. Är frågan ens relevant? Nej. Jag vill helst leva mitt liv utan gränser, tack.

En annan sak som jag tycker är underlig, är att ibland få höra att jag är stark eller smart därför för att jag kallar mig själv feminist. Jag tycker att det är som att få ett grattis för att jag klarar av att göra någonting som alla andra människor själva kan och bör göra, vilket är så jävla underligt. Som att säga hej, du är suverän för att du inte har våldtagit någon. Jag tror tyvärr att jag får beröm när jag titulerar mig feminist på grund av att jag är man, och om jag ska gissa vilt tror jag att de som säger så till mig gör det därför att de känner få män som kallar sig feminister.

En person som jag har jobbat med sade (i en fullsatt lunchlokal) att många kvinnor som polisanmäler att de har blivit våldtagna faktiskt inte har blivit det. Jag väntade på att se om någon skulle reagera, men ingen sade något. Jag kunde inte hålla mig; den här gången kunde jag inte svälja den där skiten. Jag sade att det där var skitsnack och en total myt. Han svarade att nej, det är sant, han har vänner som har råkat ut för det flera gånger: tjejer som inte hade fått killarna hade anmält dem för att “hämnas”. Vad nu hans “få” ens betydde. Jag hänvisade till fakta, statistik och skickade efter lunchen ett gäng länkar till samtliga som ville ha det, alltså information där det tydligt framkom att det är mer sannolikt att bli träffad av blixten än att bli falskt polisanmäld för våldtäkt. “FLERA av mina vänner har råkat ut för det!” sade han under lunchen. En tredje person sade “Hur vet du att dina vänner talar sanning?” varpå han stirrade ut i intet och faktiskt mumlade “Ja, det vet jag ju inte, alltså.” Och så började någon prata om vädret i stället.

Jag tycker att det kan vara svårt att säga emot sådana personer, men ju mer jag har öppnat munnen och gjort det, desto oftare har jag tyckt om mig själv; vi måste kunna säga emot. Annars kommer Sverigedemokraterna att växa i antal och scientologerna bli fler. Låt mig dra en jämförelse: när Sjöbo-Olle skrek att han inte ville att flyktingar skulle få bo i samma lilla skånska stad som han själv, var han främlingsfientlig på ett antal olika sätt: han pratade om “det sydländska temperamentet” och hur det inte gick ihop med “det svenska temperamentet”, om hur utlänningar “beter sig” och lät fascister skapa sin valpropaganda. Han fick stöd från lokalbefolkningen, som inte öppnade munnen för media. Hans medhållare sade knappt något till utomstående, inte ens om varför de höll med honom. Alla var tysta.

Vad skulle ha hänt om folk inte hade sagt emot honom? Om ingen hade sagt “det där är ju tokiga, främlingsfientliga åsikter utan vettig grund!”? Precis samma sak som om en antifeminist babblar ostört i ett lunchrum utan att någon säger ifrån. Allas åsikter är lika mycket värda, och eftersom jag högtravande tycker att det är superviktigt att bekämpa antifeminism tänker jag uttrycka mig om det, helst i samband med att jag tar in mina motståndares åsikter.

Jag är inte speciell. Jag är inte cool. Det finns gånger då jag inte vet vad jag ska göra, blir rädd, osäker och inte vågar säga emot.

En sådan gång var när jag fick höra att kvinnor faktiskt genetiskt och biologiskt inte är lika bra som män på ett flertal olika sätt och punkter. Jaså? Jo, om jag hade läst på bättre hade jag kunnat se det i TV-serien “Hjernevask”, som Norsk TV prånglat ut.

“Efter att den sändes drog den Norska staten in alla bidrag till genusforskning i Norge”, fick jag minsann höra. “De har gjort forskning på tvillingar, och kommit fram till att kvinnor inte är lika bra på X, Y och Z, som män är.”
-Jaså, sade jag. Jag tror inte att–
-Jodå, kolla på dokumentären. Där ser man allt tydligt och klart, svart på vitt.
Ännu en person lade sig i.
-Jag har hört Stephen Fry säga något om hur kvinnor biologiskt inte är lika bra som män på matematik i programmet “Qi”, och det är ju ett vetenskapligt program.

Jag kände hur jag blev röd i ansiktet av att jag blev arg och framför allt eftersom jag inte hade sett “Hjernevask” eller “Qi”. Jag kände mig frustrerad och sade inget till de som körde ut sina argument; jag brädades.

Efter vi hade avslutat konversationen satte jag mig och sökte efter fakta. Jag lärde mig vad “Hjernevask” var, att den norska regeringen faktiskt inte alls hade dragit in stöd för genusforskning och att “Qi” var ett frågesportprogram. Det fanns gott om forskning som talade mot “Hjernevask”, vilket accepterar begreppet “ras” som ett vetenskapligt faktum… Med andra ord var det hela ungefär lika vettigt och vinklat som Sverigedemokraternas järnrörskampanj. Beväpnad med en PDF där forskare dissekerat “Hjernevask” var det inte svårt att slå hål på myterna. Sedan var det slut på diskussionen, som bara resulterade i en pinsam tystnad. Varje gång jag har hört ordet “Hjernevask” sedan dess har jag kunnat bemöta det, men bortsett från det skamliga programmet känner jag att det allra mest skamliga var att jag inte röt till den där första gången utan bara var tyst, även om jag i början inte visste tillräckligt för att kunna argumentera ämnena.

Många använder begreppet “think outside the box”. Som barn gör, kanske? Barn säger ofta vad de tycker. Om de inte har uppfostrats till att vara tysta. De kan vara nyfikna. Fantasifulla. Realistiska. Ifrågasättande. Obekväma. De nöjer sig inte alltid med förklaringar de får, utan ställer följdfrågor. Säger till om de tycker att något är fel. Som vuxna också borde vara ibland. Helst alltid.

Jag gillar att höra barn tänka högt. Barn som säger att de vill vara statsminister därför att då ska alla flyktingar få stanna i Sverige och alla människor ska må bra, ingen ska vara elak, folk ska få klä sig hur de vill. Barn som ännu inte har blivit totalbombarderade med könsdiskriminerande reklam, inskränkande och begränsande normer och fått höra hur pojkar och flickor måste vara, baserat på vad de just då råkar ha mellan sina ben. Det är att tänka utanför lådan och att vara snälla mot varandra.

Vet du vad jag gillar ännu mer? Att höra vuxna tänka högt. Vuxna som inte är fast i tankemönster där deras svar ska passa in så bra som möjligt och uppröra så få som möjligt. Jag gillar vuxna som har integritet, är kritiska, ärliga och snälla. Och att behandla personer annorlunda därför att de råkar ha ett visst kön, är begränsande. Om en behandlar personer olika beroende av vilket kön de har, är det nästan alltid – såvida en inte är gynekolog – som att stänga dörren för sin egen potential, utveckling och tankekraft.

Så mitt råd är: var obekväm. Stå upp för dina egna tankar och idéer. Och lyssna till andras idéer, tankar och känslor. Som Morrissey sjöng: “it takes strength to be gentle and kind” – och se till att ta fram näven ur fickan när det behövs.

 

Previous post

Skeptiska snabbisar 9/7

Next post

Sjukgymnastens brev: ovetenskaplighet, faktafel och dålig attityd.

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

1 Comment

  1. […] har just skrivit den här artikeln som nyligen har postats på Skepchick. Kolla in om du är intresserad av att läsa om feminism och […]

Leave a reply