Politik & Samhälle

Medmänsklighet på 90 sekunder.

Det här är ett gästinlägg från läkarstudenten Deathmods. Du hittar honom på twitter här.

Delar av den här texten har tidigare varit publicerade på Newsmill.se innan jag tog ned texten eftersom Karolinska Institutet var osäkra på om den bröt mot reglerna för min utbildning. För tydlighetens skull vill jag understryka att jag skriver om händelser jag upplevt när jag var på sjukhuset som anhörig, inte som en del av min utbildning, och att jag alltså inte var bunden av tystnadsplikt. Trots det har jag ändrat vissa detaljer för att säkerställa att ingen av de inblandade personerna ska gå att identifiera.

Det är trångt mellan sängarna på akutmottagningen, och skynkena mellan sjukhussängarna är tunna. Det blir sisådär med sekretessen när alla patienter hör allt som sägs på avdelningen. Ett par sängar bort ligger en ung man, kanske i tjugoårsåldern. Han ser liksom lite bråkig ut. Ett ovant inslag i min gentrifierade medelklasstillvaro. Han är sportigt klädd och har sådana där jack i ögonbrynen som är en gängsymbol enligt somliga, men som kanske snarare bara är en udda trend i vissa subkulturer.

Personalen verkar ha det besvärligt med just den här patienten. Han talar tydligen ingen svenska och ingen engelska. Kan vi få hit någon tolk? Är det någon mening? Han ska ändå vidare till psykakuten. Polisen vill veta om ett vårdintyg är skrivet. (Ett vårdintyg krävs för att få tvångsvårda en patient enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.) Hur ska jag kunna skriva ett vårdintyg när vi inte kan kommunicera med varandra? Och så vidare. Det blir många turer fram och tillbaka, men det enda som faktiskt verkar hända är att ett par väktare dyker upp och ställer sig vid den unga killens säng. Ingen försöker förklara varför. Han ser inte bråkig ut längre utan rädd och förvirrad.

Vartefter timmarna går och jag tjuvlyssnar vidare faller bitarna på plats. Den unge mannen är asylsökande, och är på akuten eftersom han försökt begå självmord. Hans fysiska hälsa behöver utvärderas innan han kan skickas vidare till akutpsykiatrin. Det känns ironiskt att jag, som inte har något med saken att göra, har bättre koll på vad som händer än patienten själv. Han sitter i sjukhussängen med uppdragna knän. Ser ensam ut.

Till sist kommer en tolk. Den unge mannens första, nästan enda fråga, är varför väktarna står vid hans säng. Han verkar känna sig trängd av dem, hotad. Får höra att de är där för hans egen skull. När en läkare till slut kommer förbi pratar han inte med patienten, utan med tolken. De ska vänta på röntgenbilder och sedan kommer polisen för att eskortera till psyk. Mannen blir orolig – ska han till polisen eller till sjukhus? Läkaren förklarar inte. Samtalet är över på kanske nittio sekunder. Akutläkaren har inte ställt några frågor, inte informerat om något annat än teknikaliteter, inte ens sett patienten i ögonen, och jag blir illa berörd av hur nonchalant han verkar.

Ett par timmar senare har tolken har gått igen. Polisen har inte dykt upp. Personalen ringer gång på gång och slussas runt i polisens telefonväxel. De är trötta, irriterade. Han har en skada på luftstrupen. Får han äta? I det skedet försöker mannen bita av sin egen tunga. En sköterska blir arg. Nu måste jag gå och tvätta av mig, han har blodat ned mina arbetskläder!

När jag går från akutmottagningen efter mer än fyra timmar är mannen fortfarande kvar, utan möjlighet att förstå eller göra sig förstådd, i oviss väntan om när polisen ska ha tid att ta honom till akutpsyk, där någon förhoppningsvis ska fråga honom varför han så desperat vill dö.

Jag har gått åtskilliga pass på akuten, och vet hur stressigt det kan vara, och jag vet att det inte var den här läkarens uppgift att bedriva själavård. Jag förstår att han kanske bara hade nittio sekunder som han kunde lägga på att prata med den här patienten. Men om han bara har nittio sekunder att lägga på en patient som är rädd, ensam och förvirrad då måste han se honom i ögonen, lyssna, förklara. Jag tror att det går att förmedla medmänsklighet på nittio sekunder. Det går att visa att någon bryr sig.

Den här texten handlar inte primärt om skepticism eller om feminism, men den handlar om vikten av medmänsklighet – en bristvara när rasism och antifeminism växer sig starkare, och det sprids myter om att asylsökande som den här mannen i själva verket är cyniska socialbidragsturister. Därför är jag tacksam över att få chansen att publicera den på skepchick.se.

Previous post

INKVISITIONEN: har du tips på framstående kvinnor inom naturvetenskap?

Next post

Internet som en könsöverskridande plats

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

No Comment

Leave a reply