FeminismPolitik & SamhälleVetenskap

Behöver vi verkligen samhällsvetenskap?

Det här är ett gästinlägg från Rojin Pertow. Du hittar henne på twitter här.

Häromdagen fikade jag med den eminente Homelessclubkid, då den moderna frågeklassikern “vilka yrken är de bästa att ha representerade efter en katastrof i apokalypsklass?” kom upp. Vi enades ganska snabbt om att exempelvis vårdpersonal är högst önskvärt att ha tillgång till om något sådant skulle inträffa. Vidare nämndes även yrken såsom ingenjör och lärare, men också personal shopper och matstylist kom upp (dock som representanter för den andra sidan, yrken som nog inte kommer att behövas på ett tag). Som antropolog insåg jag ganska tidigt hur, ja, onödig jag är. Missförstå mig inte, samhällsvetenskap är nödvändigt, men kanske inte livsnödvändigt. Eller?

Vetenskap i allmänhet har varit ett mansdominerat fält fram till relativt nyligen om man ser till dess historia. Har det inte i realiteten varit mansdominerat så har det åtminstone framställts som så. Kvinnor som varit utmärkta vetenskaps…män (ja, precis) har fått stå tillbaka till förmån för deras manliga kollegor som tagit emot ära, berömmelse och priser för deras gemensamma upptäckter. Kvinnor har pysslat med olika sorters vetenskap ändå, dock utan större erkännande än någon gång ibland då det blir ganska svårt (för att inte säga omöjligt) att skylla deras framgångar på en man (looking at you, Ada Lovelace). Men varför bry sig om denna differentiering? Den positivistiska vetenskapen lär oss ju att tingen omkring oss berättar sin egen sanning. Genom bland annat upprepade experiment kan en hypotes stärkas eller falsifieras, och ett experiment torde inte vara könsbundet. Det bör med andra ord inte spela någon roll vilket kön en vetenskapsman (där är det igen) bekänner sig till, ett experiment är ett experiment är ett experiment. Förutom att inte all vetenskap är positivistisk förstås, och det är i de vetenskaperna de så kallade kritiska perspektiven har tagit plats. Rört om, kritiserat, raserat och byggt nytt under ständig diskursiv lupp. I samhällsvetenskaperna tågade kvinnorörelsen in och krävde plats.

Samhällsvetenskaperna präglades länge av en positivistisk anda. Tidiga sociologiska stjärnor som Émile Durkheim ville påvisa att precis som det finns naturlagar, så finns det samhälleliga sociala fakta som styr mänsklighetens organisering. Dessa kunde enligt Durkheim studeras och experimenteras med på precis samma sätt som med tyngdlagen. Även tidiga antropologer som Edward Tylor höll sig gärna med upplysningstidens ideal kring “hårda” fakta och systematiska kategoriseringar. För honom betydde “kultur” (i bemärkelsen “andra kulturer”) någonting statiskt såväl som hierarkiskt sett till utveckling. Den vita, västerländska kulturen stod naturligtvis högre i kurs än exempelvis de bruna, polynesiska kulturerna. Primitivism och primordialism var två perspektiv som dominerade länge inom just kulturstudier. Kortfattat går dessa ut på att människor är fundamentalt olika beroende på vilken “kultur” de tillhör. Låter detta bekant, kanske lite ofräscht? Ja, det var det också. Klart står dock att både Durkheim och Tylor båda var intresserade av att kunna säga någonting om människor. I ett vidare perspektiv, någonting om varför människor beter sig och ordnar in sig på de sätt vi gör. De var samhällsvetare helt enkelt, och deras fält var den sociala människan.

Genast känns den positivistiska framtoningen lite problematisk. Människor är ju inte lika förutsägbara som annan materia alla gånger, varför det kan bli knepigt att försöka återskapa ett experiment flera gånger och få tillförlitliga resultat. Eller så går det ändå, för det tycks ju som att människor har en tendens att ordna sig på likartade vis, lite beroende på var i världen de befinner sig? Här återkommer jag till de “kritiska perspektiven”. Så sent som in på 1950-talet dominerade en strukturalistisk och funktionalistisk syn inom samhällsvetenskapen, dessa innebär att samhällsforskare mest var intresserade av vad olika företeelser i samhället har för funktion och inte så mycket om vad det är för typer som befolkar ett samhälle. Inte förrän denna syn började ifrågasättas av en begynnande feministisk våg av forskare började samhällsvetenskaperna bry sig om samhälleliga hierarkier och maktförhållanden utöver den högst påtagliga klassindelningen. Under 1970-talet boomade den feministiska analysen inom samhällsvetenskapen, feministiska forskare krävde att få höras och formulerade några av de feministiska analyser och teorier som i dagsläget blivit en slags grund för i princip allt (västerländskt) jämställdhetsarbete. Framförallt formulerades devisen om att kvinnor är underordnade män i samhället, och detta är ett förhållande som bör förändras. Detta var närmast revolutionerande i sin enkelhet. Naturligtvis fanns tanken i olika formationer även innan, men nu fanns den i vetenskapen. Även idén om ett patriarkat sattes på pränt och radikalfeminismen tog till orda gällande det som de ansåg vara ett systematisk förtryck av kvinnor utfört av män på samhällets alla plan. Mottot “det personliga är politiskt” känns nog igen av de flesta vid det här laget.

Efter det har det rullat på ganska bra med några smärre så kallade “backlashes”. Men det ska inte stickas under stol med att feministisk vetenskap ständigt jobbat i motvind, även efter dess erkännande som tillhörande de kritiska perspektiven. Förresten, de kritiska perspektiven innefattar de teoribildningar som ifrågasatte den förhärskande samhällsvetenskapen för sin tid och åsyftar vanligtvis marxismen, feminismen och postkolonialismen. Ganska snabbt utrönas ett mönster när man talar om kritiska perspektiv, de representerar alla röster underifrån. Feminismen och postkolonialismen är perspektiv som i allra högsta grad har förändrat människors vardag, både i det stora och det lilla. Det kan röra sig om allt ifrån erkännandet att kvinnors liv och förmåga att förverkliga sig själva begränsas av att ständigt behöva lämna plats åt män i både arbetslivet och privatlivet, till att en viss andel svenska företag enligt diskrimineringslagen avkrävs en jämställdhetsplan för att främja jämställdheten i den svenska offentligheten. Detta har feministiska samhällsforskare forskat fram, och det är viktigt. Kanske rentav livsviktigt.

Så, behövs samhällsforskare? Det korta svaret är ja, för alla som inte tillhör en grupp med avsevärd makt i samhället så behövs samhällsforskare som blottlägger dessa maktstrukturer så att vi kan arbeta bort dem. I slutändan handlar det ändå om principen om allas lika värde, det spelar ingen roll om vi har vård i världsklass om inte alla kan ta del av den på samma villkor. För kvinnor, migranter, HBTQ-personer och andra marginaliserade grupper är samhällsvetenskapen livsviktig, men i en mer symbolisk mening än så direkt att samhällsvetare skulle behövas omedelbart efter en apokalyps.

Previous post

Tävlingsdags: fabricera en sjukdom!

Next post

Ett litet steg för skepticismen, ett stort steg för en antropolog

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

No Comment

Leave a reply