FeminismPolitik & Samhälle

Tankar från bebisbubblan

Njut av bebisbubblan, säger de. Jag undrar lite över den där bubblan, den känns så märklig. Ena dagen är jag en hårt arbetande människa med yrkesstolthet, passion och driv. Nästa dag är det bara jag och min bebis. Inga arbetskamrater, ingen uppgift att utföra, jag ska bara amma och snacka bebisspråk.

Och märkligare blir det – tio dagar in i detta nya liv försvinner min partner iväg till sitt jobb. Lillan och jag är ensamma och mina två händer räcker knappt till för att ta hand om oss båda. Ja, bokstavligen, jag skriver detta trots inflammation i handlederna.

Min flock är borta, mitt arbete är borta. Det är kallt och grått ute och jag sitter ensam med mitt barn mellan husets fyra väggar. Planerar babysim och mammaträning och gud vet vad bara för att skapa oss något slags liv. När min sambo kommer hem skiner både jag och den lilla upp, ordningen känns någorlunda återställd.

När hon får träffa nya människor skrattar hon så gott. Hon somnar tryggt i de flesta famnar och sussar sött medan de vuxna pratar med varandra. Ett prat som visar att allt är som det ska, att vi är här och att inget otäckt kommer att hända. När det bara är hon och jag blir det tyst mellan våra nonsenskonversationer. Ibland slår jag på P1.

Om ett tag ska min partner ta över denna underliga isolering. Sedan ska vi göra helt om och återigen ägna oss åt arbetet och kollegorna medan vår fortfarande alldeles pyttelilla dotter ska tas om hand av stressade främlingar i en grupp med ytterligare femton barn. Det är lika märkligt det, nästan ofattbart konstigt.

Uppenbarligen finns det många som håller med – och löser det genom att mammorna arbetar deltid. Kvinnorna bekostar denna diskrepans mellan natur och kultur och bidrar samtidigt till att förvärra en annan – den mellan man och kvinna. De blir sjukskrivna för utbrändhet, beroende av någon annan för sin försörjning och utan skyddsnät vid skilsmässa, sjukdom och pension. Papporna går miste om sina barn.

Mitt i detta rasande biologiska, fysiska, kroppsliga skeende att få barn så tornar sig konstgjorda strukturer upp och kommer i vägen för det mina instinkter vill ha sagt. Jag blir mer cynisk än någonsin och börjar snegla på foliehatten. Är hela vårt samhällsbygge en felkalkylering? Är kejsaren i själva verket naken?

I nästan 200 000 år levde människan i grupp och ägnade några timmar om dagen åt att söka mat. Miljoner år, om vi ska räkna med tiden från det att våra förfäder skilde sig från schimpanserna. Vi hjälptes åt i gruppen med att ta hand om våra barn. I Saudiarabien där jag är född erbjuder äldre kvinnor fortfarande sina torrlagda bröst till tröst åt barnen om inte mamman finns i närheten. Vi är utpräglat sociala och skilde oss från neandertalarna genom vår förmåga att bygga nätverk och samarbeta tvärs över grupperna. Det var så vi blev så framgångsrika som människoart.

Vår nyfikenhet och drift att skapa nytt och göra bättre gav oss med tiden ordnade samhällen, jordbruk och för blott 200 år sen – industrialismen. Det innebar en gång för alla slutet på vårt fria, sociala leverne – nu går var och en till fabriken eller kontoret och arbetar utan sin familj mellan 08.00 och 17.00. Därefter får vi bråttom att hinna med våra viktigaste relationer. Kvalitetstid ger vi varandra mellan klockan 18.00 till 20.00 på fredagar.

Som de sociala varelser vi är uppfinner vi nya sätt att kommunicera – enter Instagram, Facebook och Twitter. Där målar vi upp bilden av våra lyckliga liv och bidrar till hetsen att vara upptagen, vara framgångsrik, ha fina saker, träna, renovera, resa. Rök pyser ut ur öronen på oss när vi försöker räkna ut hur vi ska få ihop allt.

Som ett massivt överbygge till detta har vi globaliserat vår ekonomi och infört ett system som kräver tillväxt för att inte krascha. Hur mycket vi än producerar och konsumerar måste vi nästa år och nästa år igen arbeta och köpa mer för att inte hela samhället ska knaka i fogarna. Till och med våra pensioner – det vi ska leva på när vi till slut hoppar av ekorrhjulet – är numera beroende av att ekonomin fortsätter svälla.

Jag undrar om vi inte hamnat i ett olyckligt stickspår den senaste tiden. Är inte det en truism förresten? Alla vet ju att vår livsstil är ohållbar?

Bebisbubblan. Är det inte i själva verket lite upp-och-vända världen?

Previous post

Skeptiska snabbisar 31/12

Next post

Skeptiska snabbisar 7/1

Anna

Anna

Feminist, ateist och utpräglad 80-talist som debatterar, krönikerar och jobbar med kommunikation. Hon bor i ett gammalt hus med bruna medaljongtapeter och har just blivit morsa.

No Comment

Leave a reply