AlternativmedicinSkepticism

Onda kemikalier och den goda naturen

Ett av skeptikerrörelsens kanske största hinder i att nå ut med våra budskap är förmodligen språket. Bara det att vi kallar oss skeptiker, som ju har en given negativ klang, är ett problem. Sen är det det där med ordet “kemikalier”.

Ordet har en extremt luddig definition. Det är inte detsamma som “kemiskt ämne/substans” och inte heller “kemisk produkt”. Skrivelser som denna, från Svenska Kemistsamfundets nomenklaturutskott (vilka om några borde veta vad det är) gör inte direkt saken klarare. Men som skeptiker kan jag i alla fall sluta mig till att kemikalier inte är väsensskilda från andra preparat, produkter, ämnen — de består av atomer som bildar molekyler precis som allt annat. Trots att jag vet detta hör jag fortfarande det negativa i ordet. “Kemikalie” låter som skumma vätskor i e-kolvar, eller möjligen de där supergiftiga sakerna man har under köksbänken och oroar sig för att barnen/katterna ska komma åt.

Acetylsalicylsyra. Ser onekligen trevligare och mindre kemikaliskt ut i älggräsform.

Acetylsalicylsyra. Ser onekligen trevligare och mindre kemikaliskt ut i älggräsform.

Då är det lätt att glömma (eller aldrig ta reda på) att många reaktiva substanser går utmärkt att skapa hemma eller rentav hitta färdiga i naturen. Det klassiska exemplet är acetylsalicylsyra, den verksamma substansen i bl.a. aspirin och magnecyl. Acetylsalicylsyra är smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriskt och förekommer naturligt bl.a. i olika sälgväxter och i älggräs. Faktum är att namnet salicylsyra kommer från Salix, som är det latinska namnet för sälgväxter. Aspirin å sin sida är döpt efter älggräsets tidigare botaniska namn, Ulmaria spiraea. De molekyler som framställs på lab och hamnar i våra värktabletter är naturligtvis identiska med de som bildas i växter: En molekyl är en molekyl, oavsett ursprung.

Men visst låter det mycket trevligare med ämnen utvunna ur växter. Naturliga preparat. “Naturligt” är ett ord som låter fint och bra, det låter som något gott. Något skonsamt. Och det är ofta så det marknadsförs, oavsett sanningsgraden i det enskilda exemplet. “Huskur” är närbesläktat: någonting mormor gjorde, innan det fanns fabriker och laboratorier som framställde onda kemikalier. Med naturliga råvaror eller enkla hushållspreparat kan man åstadkomma lite allt möjligt, och det måste ju vara skonsamt eftersom det mesta som används går att äta.

Till exempel kan man bleka håret med honung. Jo, det är sant, jag skämtar faktiskt inte. Det går utmärkt. Man gör en enkel hårinpackning — de flesta föreslår att man ska blanda honungen med någon slags olja eller liknande, men själva blekningseffekten kommer från honungen. Här finns en annan bra beskrivning på hur man kan göra, men se upp för luriga påståenden som detta:

Honey will not damage your hair like peroxide and bleach but it will take longer to lighten when bleach takes one time honey takes about 10-15 applications.

Väteperoxid är ju ett av de vanligare sätten att bleka hår och alla som testat vet att det sliter ordentligt på håret. Jag skulle tro att många som söker alternativa sätt att få ljusare hår med olika typer av huskurer är ute efter något skonsammare. Själv är jag inte helt insatt i den kemiska process som gör att håret blir ljusare men skulle gissa att melaninet i håret måste brytas ned av något, och det låter som något som inte riktigt går att göra skonsamt. Och hur står det egentligen till med honung; varför fungerar det som hårblekning? Jo, när honung kommer i kontakt med vatten och syre frigörs en aktiv substans: Väteperoxid.

Featurebild: Älggräs, av Sten Porse

Previous post

En feminist blir mamma

Next post

Skeptiska snabbisar 9/12

Felicia

Felicia

No Comment

Leave a reply