FeminismGenus

En feminist blir mamma

”Moderlig” är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mig själv. Jag är tänkande, analyserande, argumenterande, skrivande, arbetande – inte bakande, fixande, pysslande eller ens särskilt omhändertagande. Jag har aldrig fantiserat om att bli mamma, inte byggt någon del av min identitet på att jag har livmoder. Det var andra drivkrafter som låg bakom min önskan att få barn – en vilja att leva så intensivt som möjligt, att utforska stora känslor – men det där med att bli en mamma… Det var det som skrämde mig mest när jag blev gravid.

Jag hade fått för mig att ”mamma” var något man reducerades till. Att man blev mindre sig själv till förmån för den där nya människan. Att det som var jag skulle trängas bort i takt med att en ny individ växte i min mage.

Jag antar att jag tittade på jämnåriga mammor som tyckte att det var skönt att slippa jobba, som med all självklarhet i världen la beslag på pappornas föräldraledighet, som kastade sig in i moderskapet utan att se sig om. Nu skulle de göra fint, baka frukostfrallor och skriva upp hur många millimeter barnet växte varje dag. ”Vad gjorde jag egentligen innan jag fick barn?!” utbrast de glatt. Det var NU livet hade börjat.

Jag antar att jag tittade på alla mammabloggar där ute och även om jag vet så väl att de inte representerar genomsnittsmamman så var det något med deras antal och likriktning som skrämde mig. Mammakollektivet kändes homogent, främmande och ganska otäckt med sitt nästan tvångsmässiga mys.

Jag antar att mammarollen hotade min självbild som Den Frigjorda Kvinnan.

Mina förväntningar på förlossningen var att det skulle göra ont. Mer ont än något annat, så mycket ont som man överhuvudtaget kan föreställa sig. Efter förlossningen hade jag läst att brösten kunde ömma. Man kunde bli lite nedstämd. Man skulle vara vaksam på förlossningsdepression. Det skulle säkert bli lite jobbigt med amning och nattvak och så, men så småningom skulle man landa i sin nya verklighet.

När förlossningen kom så tog jag smärtan vid hornen och tryckte ut ungen. Det gick bra. Efteråt var jag mest lättad över att det gick vägen, att hon hade kommit ut hel. Jag kände mig fortfarande som mig själv och tänkte att det här med att få barn kanske inte var så dramatiskt ändå.

Men sen.

På den tredje dagen kom det där som landstingets broschyrer kallar ”nedstämdhet”. För mig var det en jordbävning. Jag badade i hormoner, jag var av glas, jag var en supernova. Jag kände mig uråldrig och djurisk, ville dra mig undan till en grotta och ta med mig mitt barn och bara titta på henne.

Samtidigt rann mjölken till och brösten blev inte ”ömma”, de var redo att brista. Smärtan var oväntad och svår att hantera. Bröstvårtorna blödde och tårarna rann när hon tog tag; sitt kraftfulla, livshungriga tag.

De där veckorna. De var så smärtsamma och så intensiva, och det var varken nedstämdhet eller depression, det var inte ledsamt. Det var en metamorfos. Den sociala konstruktionen av mig själv mötte den biologiska och de dansade en eldfängd dans. Jag var Bruce Banner, eller en snyggare Jeff Goldblum i ”The Fly”. När allt var klart, hormonerna hade lagt sig och kroppen börjat läka var jag – förstås – inte densamma.

Men ur elden klev inte ”en mamma” utan Anna version 2.0. Ett större, starkare, maffigare jag. Ur kärleken och ur smärtan kommer rå, vibrerande energi. En vildsint, obändig styrka.

Den här feministen har just fått superkrafter.

Previous post

Skeptiska Snabbisar 2/12

Next post

Onda kemikalier och den goda naturen

Anna

Anna

Feminist, ateist och utpräglad 80-talist som debatterar, krönikerar och jobbar med kommunikation. Hon bor i ett gammalt hus med bruna medaljongtapeter och har just blivit morsa.

1 Comment

  1. 4 December, 2013 at 15:05 —

    Grattis till ditt nya jag, den lilla och en strålande skriven text.

Leave a reply