FeminismPhysicsSkepticism

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska rymden.

Det var egentligen av schematekniska skäl som jag lämnade slaviska språk för en halv termin och hoppade in på en översiktskurs i fysik. Trots att det inte tog mer än några veckor för mig att bli hopplöst förälskad i fysik (och främst kosmologi) förnekade jag in i det längsta att jag skulle vika av från min väg till översättaryrket. Språk har alltid varit ”min grej”. Jag fick med mig ett extra språk hemifrån och har haft lätt för att lära mig nya språk. Jag hade lite olika idéer om vad jag skulle göra med mitt liv, men det var alltid språk jag återkom till. Därav min övertygelse om att jag slutändan skulle bli översättare. Det var det logiska alternativet för mig.

När jag insåg att min flirt med fysiken utvecklats till en kärlek jag ville satsa på fick jag panik. Här är sakerna jag var livrädd för:

Oändlighet: Det är svårt att plugga fysik om man inte är beredd att handskas med idén att universum är oändligt. Själva konceptet ”oändlighet” är ju skräckinjagande i sig. Hur kan något bara inte ta slut?! Bara fortsätta i all jävla…oändlighet?! Svindlande.

Att vara för gammal: Ibland känns det som att alla på universitetet är 19 år gamla och precis slutat gymnasiet, men likväl redan är på spikrak kurs mot sina framtidsdrömmar. Är man över 25 när man börjar på en ny utbildning är man redan körd i arbetslivet, det vet väl varenda människa?

Att inte vara tillräckligt smart: Pluggar man naturvetenskap på högskolenivå måste man kunna mäta sig med Kim Ung-yong. Eller okej, kanske inte. Men i alla fall vara i närheten av Stephen Hawkings IQ. Eller i alla fall vara smartare än jag.

Att misslyckas eller/och att göra mig till åtlöje: Om jag erkänner öppet att jag vill bli fysiker och sedan misslyckas med att bli det (kanske för att jag är för gammal, eller för korkad, eller för oändlighetsfobisk) kommer det att definiera mig för resten av livet.

Till slut bestämde jag mig för att satsa på det ändå. Det som fick mig att bryta igenom spärrarna var en känsla av en slags feministisk plikt. Jag känner mig oerhört privilegierad som bor i ett land där jag har råd och möjlighet att ändra mig, att helt byta inriktning, där det som hindrar mig från att göra något helt främmande huvudsakligen är mina egna mentala spärrar. Och när det är hjärnspöken som hindrar mig från att bryta mig ut från den klassiska inte-ska-väl-lilla-jag-fällan och in i en tungt mansdominerad bransch, då är det fan min plikt som (privilegierad medelklass-) feminist att ta vara på den möjligheten.

Så nu är det fysik och astronomi som gäller för mig.

/Homelessclubkid

Previous post

De förlorade manshatarna

Next post

Skeptiska Snabbisar 2/12

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

1 Comment

  1. 1 December, 2013 at 17:15 —

    I’m in your exact situation right now. You have summed up all my feels.

Leave a reply