FeminismSkepticism

De förlorade manshatarna

Idag skriver Marcus Birro i en krönika i Expressen att “den aggressiva avarten av feminismen ofta ägnar sig åt att skuldbelägga alla män”. Han fortsätter sedan i samma stil krönikan igenom men glömmer det där med “avart” och buntar istället ihop “många feminister”. De är rasistiska mot män, trakasserar manliga debattörer och målar ut män till kåta, hatiska djur.

Senast jag hörde någon kalla män “djur” i någon nedsättande bemärkelse var när Roks-ordföranden Ireen von Wachenfeldt gjorde sitt omdiskuterade uttalande i SVT:s Dokument inifrån 2005. För det blev hon polisanmäld. Ändå beskrivs feminister ofta så här. När jag frågar mina icke-feministiska vänner varför de inte vill använda ordet så är det ofta just därför. För att de inte vill framstå som manshatare.

Men ärligt talat, var är alla dessa rabiata feminister? Var är kvinnorna som tuggar fradga och slipar kniven vid blotta åsynen av det motsatta könet? Jag kanske hänger för lite på forum för SCUM-anhängare men de kan ärligt talat inte vara så många. Jag har följt debatten om feminism och jämställdhet sedan snart femton år tillbaka och den aggressiva manshatarfeminism som Birro beskriver får man leta efter för att hitta på tidningssidorna, runt fikaborden och i sociala medier.

Att säga att vi lever i ett patriarkat är att säga att vi har en samhällsordning som gynnar det manliga könet. Det är inte samma sak som att säga att patriarkatet är männens fel, att de är roten till allt ont eller att de ska straffas för att de har snopp. Marcus Birro, du luktar halmgubbe.

Previous post

Skeptiska snabbisar 25/11

Next post

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska rymden.

Anna

Anna

Feminist, ateist och utpräglad 80-talist som debatterar, krönikerar och jobbar med kommunikation. Hon bor i ett gammalt hus med bruna medaljongtapeter och har just blivit morsa.

No Comment

Leave a reply