FeminismSkepchick-ismSkepticism

Ingen nämnd, allt glömt

Kvinnors situation i den amerikanska skeptikerrörelsen har diskuterats vitt och brett sedan Händelsen i Hissen för två år sedan. Härom dagen publicerade Karen Stollznow en artikel, utan att nämna namn, där hon berättar hur hon under flera år blivit sexuellt trakasserad av en överordnad i en skeptisk organisation. PZ Myers publicerade sedan namnet på både organisationen och personen, då det var en öppen hemlighet för de som kände till hennes situation. Och med det var det första namnet nämnt. Fördämningarna har brustit — äntligen.

Det startades en tumblr med syftet att publicera namn anonymt, som stängdes ganska rappt. Men katten, som de säger på engelska, har släppts ut ur säcken. Bara på Pharyngula har nu förutom Ben Radford även Michael Shermer nämnts vid namn, med mycket allvarliga anklagelser. Jen McCreight på BlagHag publicerade ytterligare ett namn på en av skeptikervärldens superstjärnor, som hon redigerat bort då hans advokater hörde av sig. Sasha Pixlee berättar om DJ Grothe på More Than Men.

Många har uttryckt chock och besvikelse. Själv har jag gått och väntat på detta sedan “ElevatorGate”. Att kvinnor (inte endast, men mest) behandlas illa i amerikansk skepticism, både av okända och stora namn, är ingen hemlighet. Det är inte ens en hemlighet vilka som gör det. Det är bara det att vi inte talar öppet om det. Man varnar varandra i tysthet, när det behövs. Han har en tendens att låta händerna vandra. Han kommer försöka få dig i säng om han kan. Han är ett arsle som slänger ur sig misogyna skämt. Han gör si, han gör så. Vi vet om det, men vi säger inget högt så att alla hör.

Varför? Tja, vad ska vi göra? Allra oftast finns det inga bevis. Har du “tur” kanske du har fått ett mail eller ett sms du kan visa upp. Men förmodligen handlar det om en hand på fel ställe när han gav dig en kram på konferensen. En stirrande blick tvärsöver puben, en sexuell invit som ingen annan hör eller ser. Eller en våldtäkt i en hotellsvit när du är för berusad för att säga nej, kämpa emot. Som du duschar bort för att du bara vill bli ren igen.

“Om det är sant.” En rad som upprepas ganska ofta. Och det är bra, kanske — vi ska vara skeptiska. Vi ska inte döma utan evidens. Problemet är bara att evidensen som sagt aldrig kommer att komma. Och vad har vi lärt oss av samhället? Hur behandlas offer för sexuella övergrepp, oavsett natur? De ignoreras. De svartmålas. Ifrågasätts, förlöjligas, hängs ut, anklagas för förtal, utmålas som slampor som får skylla sig själva. Att träda fram, att anmäla till överordnade, att komma ut och berätta om sina upplevelser kommer förmodligen att skada en själv mer än det skadar den som begått övergreppet. Förövaren kommer med största sannolikhet gå fri, medan offret blir ifrågasatt.

Case in point: Karen Stollznow utsattes för trakasserier och övergrepp. Hon kunde bevisa det för sin arbetsgivare Center for Inquiry så tydligt att de gått med på att det faktiskt skett. Vad gjorde de åt saken? Han blev avstängd från sitt arbete i två veckor. Medan han var på semester i Frankrike.

Detta, förutom den ofta hopplösa evidenssituationen där ord står mot ord, är även varför de flesta fall inte anmäls till polis, vilket många verkar tro är något slags magiskt piller för att rättvisa ska skipas. De flesta fall av våldtäkt eller andra övergrepp som rapporteras leder aldrig till något, och riskerna med att anmäla någon som har betydligt mer pengar och makt än du själv är alltför stora.

Så. För mig (och det här är ett högst personligt ställningstagande, inte en officiell position) är det inte ett “om”. När person efter person kommer fram med samma berättelser, oberoende av varandra, är det faktiskt läge att börja lyssna. Det här är inte människor som påstår att de blivit kidnappade av utomjordingar. De påstår att någonting ytterst mänskligt har hänt dem. Någonting som vi vet sker hela tiden i alla samhällsskikt. Någonting vi borde veta att vår rörelse inte är immun mot. När person efter person, år efter år, viskar till sina vänner, “Han, den där Stora Skeptikern, han hade mig i ett mörkt hörn, han gjorde saker jag inte var med på.” — då är det förmodligen inte bara så att någon sur jävel vill förstöra skeptikerrörelsen inifrån.

Då skulle de inte viska.

Vi leker viskningsleken och hoppas att någon, någon gång ska våga berätta högt. För alla nås inte av viskningarna; predatorerna kommer alltid att ha lovliga offer. Och så länge ingen nämns är allt glömt. De kommer undan, för de har makt, inflytande, pengar, fans. De kommer undan för att ingen vågar, orkar kämpa emot.

Men.

Karen Stollznow gjorde det. Och fler har trätt fram. Frågan är vad som händer nu. Det är nu vi får veta vad skeptikerrörelsen går för. Inte bara den amerikanska, HELA skeptikerrörelsen. Det är nu vi får veta om våra ledare håller måttet. Kommer de att säga något alls? Kommer de att säga något så menlöst att de lika gärna kunnat vara tysta? Eller kommer de att avkräva CFI, JREF och andra inblandade organisationer ansvar?

Bryr sig skeptiker om vad som är rätt och inte bara vad som är riktigt? Jag gör det. Och jag hoppas att de flesta andra skeptiker gör det. Jag hoppas att vi visar det nu, och inte gör en katolsk kyrka av det hela. Sopa inte de här bräckliga, starka rösterna under mattan. Lyssna, bli förbannad, bli besviken, och kräv att ledarna tar sitt ansvar.

 

Men Sverige då?

Flera personer har frågat mig hur det ligger till i vårt land. Finns det några svenska namn att nämna? Det är en svår fråga. Vi är en liten rörelse, och de Stora Namn som finns är därmed egentligen inte särskilt Stora. Vad man kommer undan med begränsas av rörelsens litenhet. Jag har inte hört om någon som råkat ut för sexuella trakasserier eller sexuellt våld. Men rörelsens litenhet gör det också ännu svårare att diskutera eventuella problem på konkret nivå. Om jag hade kunskap om skeptiker som betedde sig olämpligt — hur tar jag upp det när vi alla känner varandra, när det omedelbart skulle bli personligt och infekterat?

Ett problem vi defintivt har i Sverige är att vi gärna tror att vi är färdiga. Att vi har uppnått den feministiska utopin där individer verkligen har samma möjligheter oavsett kön. Jag märker av en stor naivitet vad gäller frågor om genus. I ljuset av händelserna i USA känns det som ett lyxproblem, men samtidigt ibland så fruktansvärt svårt att bekämpa. Strukturer, hur uppenbara de än är för mig, är osynliga för de som inte vill se dem.

 

Läs mer
Förutom artiklarna länkade i texten ovan rekommenderar jag även att ni läser följande två inlägg på Skepchick.org:
Ben Radford Accused of Sexual Harassment av Rebecca Watson
Atheism, Sexism and Harassment. The Price of Speaking Up. av Amy Davis Roth

 

Previous post

En hyllning till vetenskapen.

Next post

Ständigt dessa bin

Felicia

Felicia

8 Comments

  1. 10 August, 2013 at 08:24 —

    Vidriga berättelser naturligtvis, och det är allas förbannade skyldighet att ta dem på allvar. Jag förstår att det tar emot när det handlar om “stora namn”, personer som gjort mycket för den skeptiska rörelsen osv, men man får aldrig någonsin låta detta vara en frisedel för att bete sig vedervärdigt mot medarbetare och medmänniskor. Därmed inte sagt att deras arbete inom skeptikerrörelsen blir ogjort, men det svärtas naturligtvis ner, det är nog ofrånkomligt.

    Rörande den svenska rörelsen så tycker jag aldrig att man som utsatt ska behöva känna sig hindrad eller tillbakahållen när det helt enkelt handlar om att lyfta ett reellt problem. Det är hos den som beter sig olämpligt problemet ligger, det är denne som gör det personligt och infekterat, inte den som avslöjar problematiken. Jag hoppas att man inom rörelsen har det kurage som krävs både för att säga ifrån och att ta åt sig av andras upplevelser, om jag fällde en kommentar som gjorde mottagaren illa berörd skulle jag vilja få veta detta snarast för att sedan få chansen att reflektera och ursäkta mig.

    Men det är väl så kanske att “vi”, inom rörelsen, har lite svårt för att diskutera saker där vi inte kan hänvisa till en studie eller fem och istället behöver ta åt oss den där skeptikertjejen som gick hem gråtandes efter den senaste konferensen. Innan vi klarar det är vi inte i närheten av färdiga.

    • 10 August, 2013 at 10:37 —

      Tack för din kommentar. Jag hoppas också att vi kan sköta detta bättre i Sverige. Tyvärr har det redan kommit fram ett par personer som sagt att de har blivit illa behandlade av svenska skeptiker. Så även den svenska skeptikerrörelsen bör se till att ha strukturer på plats för att hantera problemet om/när det uppstår. Jag vet att VoF har en kontaktperson för problem som gäller organisationen, så det är bra. Frågan är hur många som känner till det och hur benägen man är att dra upp händelser man själv kanske helst vill glömma.

  2. 10 August, 2013 at 13:26 —

    Om vi inte har problemen idag, vilket är osannolikt, så kommer dom komma när vi växer och blir större. Då är det bra att diskussionen redan har startat.

    Strukturerna finns där och vi kommer också drabbas. Tyvärr.

  3. 11 August, 2013 at 01:27 —

    Jag har alltid velat tro att dessa saker egentligen inte är så vanliga för att kunna vifta bort det när det tas upp. Men alldeles för många verkar ha en skruvad inställning till kvinnor och deras rätt till sin egen kropp/integritet. Ursäkta, men vad fan är det med folk egentligen? Att hålla tassarna borta är väl inte raketforskning direkt? Jag blir bara så jävla trött…

  4. […] har begynt å snakke åpent om problemet. Siden Felicia har valgt å kommentere denne saken på svenske Skepchick, så gjør jeg også […]

  5. […] trakasserier i en hiss för två år sedan, och har sedan dess vuxit i omfattning. Många kvinnor vittnar om en misogyn och trakasserande kultur. Responsen som dessa berättelser har väckt ger en bild av […]

  6. […] Sexuella trakasserier inom skeptikerrörelsen […]

  7. […] USA pågår en debatt kring påståenden om olika sexuella övergrepp och institutioners oförmåga att […]

Leave a reply