FeminismGenusHBTQPolitik & Samhälle

Mansplaining: om män som dumförklarar kvinnor

Den senaste tiden har jag upplevt och tänkt mycket på fenomenet mansplaining. Det går i korthet ut på att en man (ofta på ett nedlåtande sätt) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Det är ett beteende som grundar sig i vissa mäns (mansplainers) totala övertygelse om sin överlägsenhet, oavsett ämne. 

Jag hade hört uttrycket mansplaining tidigare, och visste vad det gick ut på, men blev egentligen inte särskilt uppmärksam på problemet innan jag började plugga fysik tidigare i år. På språkinstitutionen jag var på innan var kvinnor i majoritet, både som lärare och elever. Det fanns ett fåtal män som (under lektionstid) gärna gjorde utläggningar om saker orelaterade till ämnet i fråga, men de lade sig sällan i själva undervisningen. De var lite irriterande, men oftast inte mer än så. När jag började på fysiken upplevde jag mansplaining på en helt ny nivå. Vår huvudföreläsare är en ung tjej. Hon är utbildad fysiker och en fantastiskt bra lärare, men varenda jäkla föreläsning hon hållit i som jag varit på har minst två män tagit sig friheten att ifrågasätta hennes kunskaper. De kritiserar allt från hennes undervisningsmetoder (”varför måste du skriva upp det som en ekvation? Kan du inte skriva med ord istället? Man behöver faktiskt inte använda sig av ekvationer inom fysik!”) till kunskaperna hon förmedlar (“telepati funkar visst på samma sätt som Heisenbergs osäkerhetsprincip!”) Det här är alltså totala nybörjare som förklarar fysik för en fysiker. Det har inte hänt under någon av lektionerna som en medelålders man hållit i.

Men mansplaining handlar inte bara om att ifrågasätta kvinnors akademiska kunskaper, fenomenet genomsyrar kvinnors vardag på många olika plan/sätt. Kvinnors upplevelser ifrågasätts konstant, vi ”inbillar” oss nedsättande kommentarer, vi ”överreagerar” på sexuella trakasserier. En person som inte ens var närvarande vid tillfällena vi berättar om förklarar/säger gärna att vi ”missförstått situationen”, ”han menade säkert inte att […]”. Mansplainers kan omöjligen veta, men de VET. Jag tror att det här är en bidragande faktor till att många inte gärna berättar om saker de upplever som kränkande, de vet att de kommer att bli ifrågasatta. Alla kvinnor jag har pratat med om det här har antingen blivit mansplainade själva, eller sett det hända.

När någon avbryter mig för att högljutt och självsäkert förklara varför mina erfarenheter är felaktiga blir jag osäker. Om någon är så totalt övertygad om att han har rätt kanske det ligger något i det? Annars skulle han väl inte…?

Mansplainer

Författaren Rebecca Solnit skrev artikeln ”Men who explain things” 2008, i vilken hon bland annat beskriver hur ett flertal olika män har förklarar hennes egna böcker för henne. Det är oftast hit man härleder uttrycket ”mansplaining”, även fast Solnit själv inte använder det ordet. Mansplaining är dock knappast ett nytt fenomen, teologen Lyman Abbott skrev en typisk mansplainingartikel redan 1903. I den anser han sig tala för alla stackars kvinnor som lider svårt av några få inbilska kvinnors (suffragetternas) dumma påhitt. Förnuftiga kvinnor vill inte ha rösträtt, och det måste vi respektera. Inte för att de sagt så, men… Abbott VET att det är så det ligger till.

Har ni några förslag på hur man bäst hanterar mansplaining? Skulle du vilja att någon avbröt mansplainern i fråga, eller är det något du vill hantera på egen hand?

Anledningen till att jag inte tagit upp andra typer av splaining är att jag helt enkelt inte har någon erfarenhet av dem. Jag är vit, cis, och lever i ett heterosexuellt förhållande. Om du har utsatts för andra typer av splaining (t.ex. de som jag listat nedanför) får du väldigt gärna skriva en kommentar.

Andra typer av splaining:

Cissplaining. Ex: En cisperson förklarar för en transperson vad det innebär och hur det känns att vara transsexuell.

Whitesplaining. Ex: Vita personer förklarar för mörkhyade personer varför något inte alls är rasistiskt, och varför det i själva verket faktiskt är den mörkhyade personen som är rasist genom att påpeka rasismen.

Straightsplaining. Ex: Straighta personer berättar för homo- och bisexuella om vad som egentligen är homofobi och diskriminering.

/Homelessclubkid

 

Previous post

Skeptiska snabbisar 7/5

Next post

Hejdå Skepchick!

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

4 Comments

  1. 10 May, 2013 at 20:40 —

    Vad sägs om “agesplaining”, när en äldre människa berättar för en yngre precis hur det är att vara ung idag? Det kanske vi alla kan relatera till?
    Att ha varit samma ålder en gång i tiden är inte mycket till gemenskap.

    • 11 May, 2013 at 18:09 —

      Det har du rätt i, det är verkligen vanligt förekommande, och alltid lika frustrerande. Speciellt när de ska berätta för en hur enkelt det är att få jobb och bostad…

  2. 16 June, 2013 at 16:03 —

    Eller “studentsplaining” där en elev ‘”vet” vilken undervisningsmetod som är bäst(givetvis inte den som används), eller hur svåra frågorna får vara på ett prov eller hur långt det får vara.

  3. 15 May, 2014 at 21:11 —

    Mansplaining är fullt hanterbart i grupper av människor där könen är blandade och öppenhet i kommunikation existerar. Det behöver inte bli mer än ett ordinärt mellanmänskligt irritationsmoment, som enkelt kan redas ut. Vissa personer som har besserwisser-tendenser eller ballonggrode-läggning, kanske p g a ålder och erfarenhet eller p g a kön, kan vänligt klappas på huvudet och återtar då oftast en normal & harmonisk mänsklig storlek – om än lite muttrande i protest .

    Men om kvinnor är i minoritet i en större grupp av manligt kön blir det mycket svårare – för kvinnan. Då agerar hon i en manlig kultur som snabbt etablerats som “den rätta och sanna”. Där blir den manliga för-förståelsen dominerande. Även på områden där kvinnan – de facto – är mer kunnig, insatt och kompetent förutsätts hon inte “veta hur det är”. I den mån kvinnan ger uttryck för åsikter eller kunskaper som strider mot den manliga gruppens “norm”, avlivas/avlövas/avkopplas hon snabbt. Hon blir fridsförstöraren som trasslar till gruppens outtalade överenskommelse. Hennes kunskap eller erfarenhet tillåts inte att träda fram…auktoritära brösttoner eller förlöjligande tas till för att stoppa henne. Det är så kunskap förstörs. När mänsklig vetskap eller erfarenhet förnekas. Detta sker även i andra mänskliga sammanhang än det jag ovan beskrivit. Ålder, kön, etnicitet och utbildningsnivå är de vanligaste formerna för utsortering av kunskap.

    Mansplaining…i alla dess varianter, även womanplaining (om nu ordet existerar?)…är den fördummande och begränsande kraften. På samhällsnivå utgör det ibland en stark struktur som möjliggör förtryck. På en medmänsklig nivå är det helt enkelt ett jävla sätt! Kanhända är den klokaste strategin att helt enkelt sparka plejnaren hårt på smalbenet? Jag gör det ibland…fast inte på det fysiska smalbenet. Det finns gränser för vad en plejnad människa tål utan att förlora sin värdighet och den därmed sammanhängande kommunikationsförmågan *morr*

    Om jag har erfarenhet av manplaining? Ja tusenden! Jag är snart 66 år, kvinna, gammelfeminist och vänstertänkare. Hela världen tycks full av plejnare. Förutom metoden att sparka smalben finns bara de gamla vanliga lösningarna att ta till. Antingen lyssnade dialog och erfarenhetsutbyte. Eller ryggvändande. Plejnare förlorar nämligen sin makt om man vänder dem ryggen och går till andra och vettigare medmänniskor.

    Mer har jag inte lärt mig på 66 år.

    /GG

Leave a reply