FeminismPolitik & SamhälleVetenskap

Sann skönhet

Ingen kan ha undgått att lägga märke till den senaste installationen i Doves “Real Beauty”-kampanj: Dove Real Beauty Sketches. Ni som mot förmodan inte har sett filmen gör förslagsvis det nu eftersom det här inlägget inte kommer handla om annat.

Ja, jag vet. Det har skrivits spaltmeter om den redan. Ni är säkert jättetrötta på alltihop. Men jag bara måste. Ju mer jag tänker på den desto mer irriterad blir jag. Jag är irriterad på så många fronter samtidigt att jag helt enkelt måste få ett utlopp.

För det första läggs det hela fram som ett experiment som ska visa på hur kvinnor nedvärderar sitt eget utseende. Problemet är bara att vem som helst med lite skolning i vetenskapliga metoder — eller för den delen vem som helst med mer än tre hjärnceller att gnugga mot varandra — kan se att experimentet helt saknar vetenskaplig grund.

De gör en liten, liten ansats till att blinda deltagarna genom att de inte får veta vad de gör där, men det är allt. Man får anta att Gil Zamora, tecknaren, har full koll på vad experimentet handlar om, eftersom den bildsköna miljön och de svepande kamerorna annars blir lite svåra att förklara. Stor bias redan där. Kvinnorna som blir tecknade förstår med största sannolikhet omedelbart vad det är som händer, så även om de inte vet om att de sedan ska tecknas utifrån någon annans beskrivning kommer de fortfarande att beskriva sig själva med tecknarens penna i åtanke. Huruvida de som skulle beskriva kvinnorna i andra hand hade någon aning om vad experimentet gick ut på förtäljer inte filmen alls.

dove2dove1Det vore enkelt, men knappast särskilt fotogeniskt, att lägga upp experimentet så att det faktiskt eventuellt skulle säga någonting om personers självbild jämfört med hur andra uppfattar dem. Låt försökspersonerna spela in en beskrivning av sig själva/personen de ska beskriva. Om det behövs, ta hjälp av en intervjuare som inte känner till syftet med experimentet men vet vilka frågor “forensic artists” brukar ställa, om det behövs för att få tillräckligt bra information till tecknaren. Skriv ned beskrivningarna som punktlistor utan namn eller dylikt och utan indikation på om personen beskrivit sig själv eller någon annan. Låt en tecknare som inte vet vad experimentet går ut på teckna enligt punktlistorna. Et voilà. Jag skulle tycka det var extremt intressant att se resultatet av en dubbelblindad undersökning. Problemet är väl att risken finns att bilderna över huvud taget inte skulle likna varandra …

Men. Jag sa att jag var irriterad på många fronter. Även om bristen på vetenskaplighet var det som störde mig första gången jag såg den så var det inte det som fick mitt blod att koka tredje gången. Nej, det är själva budskapet i sig. Dove har nu länge slagit sig för bröstet som den sanna skönhetens förkämpe, där sann skönhet innebär att man frångår industrins och samhällets ideal och i stället hyllar det individuella. Gott så — men lyssna på vad en av de avtecknade kvinnorna säger mot slutet.

I should be more grateful of my natural beauty. It impacts the choices and friends that we make, the jobs we apply for, how we treat our children… it impacts everything! It couldn’t be more critical to your happiness.

Med lite god vilja skulle man kunna tolka detta som att det är tacksamheten som påverkar ens livsval, inte skönheten i sig, men då gäller det ju att man har lite naturlig skönhet att vara tacksam för till att börja med. Och det är här skon klämmer: Hur Dove än påstår sig kämpa för att kvinnor ska få se ut hur de vill så vill de (av naturliga skäl eftersom de säljer skönhetsprodukter) inte ta steget att kämpa för att kvinnor inte ska behöva bry sig om hur de ser ut, eftersom de faktiskt har andra kvalitéer också.

Kvinnor döms och bedöms för sitt utseende hela tiden. Visst vore det trevligt med lite mindre snäva och ohälsosamma ideal, visst vore det trevligt om flickor inte lärde sig hata sina kroppar från ung ålder — men vore det inte ännu trevligare om kvinnor kunde få vara, ni vet, personer, med alla de egenskaper personer har, i stället för objekt? Vore det inte typ superduperjättetrevligt om samhället kunde sluta tala om för kvinnor att skönhet är deras främsta attribut? Tänk om vi i stället själva skulle kunna få välja vad vi vill satsa på. Tänk om den som ville ägna tid åt att se “snygg” ut (vad nu det innebär för den personen) fick göra det i fred utan att ses som ytlig samtidigt som den som inte var intresserad av sånt slapp dömas ut som ful, lat, äcklig, oknullbar..?

Slutligen: Inte nog med att reklamen är ovetenskaplig och antifeministisk, den är dessutom rasistisk i hur den fokuserar på kaukasiska kvinnors skönhetsångest. En och annan person med icke-kaukasiskt utseende flimrar förbi, men av de som får uttala sig mest är samtliga vita. Det påminner mig om hur jag läst om hur Obama råkat kalla en kvinnlig attourney general för “by far the best-looking attorney general in the country,” vilket naturligtvis setts som minst sagt oskönt av feminister i allmänhet. Men en aspekt som glöms bort i den historien är att kvinnan i fråga är svart, och för svarta feminister i USA var det inte alls självklart att det var något dåligt att presidenten hyllade hennes utseende. Icke-vita kvinnor är nämligen inte snygga, enligt samhället. Hur detta internaliseras från tidig ålder visas med all önskvärd tydlighet i det klassiska, och extremt deprimerande, dockexperimentet, (här i dansk tappning för att visa att det inte bara handlar om USA).

Kort sagt. Det enda bra jag har att säga om filmen är att den gav upphov till en parodi som kommer att gå till historien som en av de bästa någonsin. Parodin summerar dessutom vad jag tycker om originalet: BALLS.

Samtliga bilder är hämtade från filmen.

Previous post

Skeptiska snabbisar 30/4

Next post

Skeptiska snabbisar 7/5

Felicia

Felicia

No Comment

Leave a reply