Normkritik – även för de heterosexuella, monogama & vaniljsexuellas* skull

Normkritik – även för de heterosexuella, monogama & vaniljsexuellas* skull

Jag har på många sätt gjort en ganska bakvänd resa. När jag var 21 var jag gift, stabilt heterosexuell, konservativ kristen, heteronormativ och kan i ett svagt ögonblick till och med ha röstat på Kristdemokraterna om jag inte minns fel. Inte för att jag för den delen var en särskilt mogen eller vuxen person. Tvärtom innebar min resa mot att bli vuxen att rasera allt det där som var så självskrivet, svart-vitt och målat med så breda penseldrag. Att bli vuxen innebär i mina ögon ett mod att våga se livet med allt det röriga och komplexa, något som vissa tyvärr aldrig bemästrar oavsett ålder. Att våga ställa svåra frågor om sig själv och samhället.

Senare dök frågan varför upp. I detta fall gällande varför jag kände sådan fruktansvärd besvikelse över att jag och min dåvarande make skulle vara i Stockholm veckan efter Pride. Jag var verkligen jätteledsen och jag förstod inte varför jag så himla gärna ville gå dit. Jag var ju heterosexuell. Efter ett tag dök frågan hur upp. Hur funkade min heterosexualitet egentligen? Hur går det till när man drar en såndär tydlig gräns mellan människor med penis och vagina trots att det ju egentligen är personligheten man gillar? Tyvärr är det någonting jag fortfarande funderar över eftersom jag i denna process insåg att jag var bi. Och att förhålla sig till en sexualitet utanför de binära identiteterna innebär ju också en del funderingar. Jag blev ju ändå oftare attraherad till män än till kvinnor. Fick jag vara med i regnbågsflaggecommunityt då, eller var jag tvungen att ha varit hemligt dödskär i en tjejkompis i mellanstadiet för att räknas? Det tog länge innan jag på frågan vad kunde känna mig helt bekväm med att svara att jag är en människa, helt enkelt, med en varken hetero- eller homosexuell identitet som glider runt nånstans i gråzonen.

Men att ställa ärliga frågor till sig själv innebär också att komma fram till vad man inte är. För mig vore det socialt sett lättare än för de allra, allra flesta att vara polyamorös eller relationsanarkist. Men att fundera på detta har lett till insikten att jag är alldeles fantastiskt monogamt lagd. Jag har för övrigt också en i könsidentitet som i grova drag överensstämmer med mitt biologiska kön och jag har dessutom en rätt utpräglad femme-stil till det yttre. Jag har övervägt olika fetisher och sexuella preferenser, men har landat i att jag är relativt (om än inte helt) mainstream. Men detta har jag landat i för att jag aktivt har tänkt igenom saker och landat i hur jag upplever saker, vem jag är och vad jag vill, mycket eftersom jag har turen att ha vänner och bekanta som har utmanat mina normer och breddat synen på vilka val man faktiskt kan göra.

Min poäng är att jag tror att det är fullständigt avgörande att tänka efter och att göra aktiva val. Det är man skyldig både sig själv och ofta även andra. Att försöka låtsas om att man inte har behov av BDSM om så faktiskt är fallet, att inte kännas vid att man kanske är lite bi, att försöka leva monogamt bara för att “det är ju så det ska vara” etc kan i bästa fall leda till att man missar givande upplevelser och att livet inte är riktigt lika bra som det annars kunde vara, men kan i sämsta fall leda till att man mår dåligt och/eller att det går ut över andra. Att man spenderar sitt liv på att kämpa emot sin natur i onödan och ständigt känner skammen gnagande i maggropen. Samtidigt kan jag också ibland stöta på normer i “icke-normativa” kretsar där t ex min monogami ifrågasätts och där det hävdas att polyamori är det bra och/eller naturliga (naturalistic fallacy!) sättet att leva på. Knappast en rimlig slutsats eftersom jag personligen skulle må rätt dåligt om jag levde polyamoröst med min pojkvän.

Det finns inget bra eller dåligt sätt att leva på. Det finns bara sätt att leva på som på ett individplan får bra eller dåliga konsekvenser för en själv och andra. (Och då pratar jag så klart inte om närstående som mår dåligt för att de har moraliska åsikter om sånt de inte har att göra med). När jag t ex diskuterar polyamori så hävdar många välmenande att “det där håller inte i längden” eller “jag tror inte att man mår så bra av det egentligen”. Det de då vanligtvis menar är “det funkar inte för mig, och jag skulle inte må bra av det i längden”. Men alla människor är olika. Och utgångspunkten bör alltid vara att man ställer sig frågan om vad man själv mår bra av, gällande ens eget liv, och hur man ska vara ärlig och schysst mot människor man har relationer till. T ex genom att inte låtsas som om att man vill vara monogam och sedan knulla runt bakom partnerns rygg, eller för den delen låtsas om att det där enstaka bögknullet nån gång då och då när frugan är bortrest inte “gills” och vare sig gör en till otrogen eller till bi. Eller ta BDSM. Människor kan lätt rynka på pannan lite besvärat, inte minst över kvinnor som är undergivna, och undra om det där inte ändå är något hen gör för att hen är lite trasig. Men för den som har den sexuella preferensen kan det vara allt annat än hälsosamt att inte försöka låtsas om det och kanske också gå in i relationer där man annars skulle ha vetat redan från början sexet inte fungerar. Det som skulle vara destruktivt för dig är inte per automatik destruktivt för andra. Och det beteende som på ytan kan fylla en funktion för en person (t ex destruktiva självskadebeteenden, som ofta tas upp i dessa sammanhang) kan fylla en annan funktion för någon annan. Åter igen – beroende på de konsekvenser det får för personen. Mår man dåligt eller bra i längden av handlingen? Det är inte mer komplicerat än så.

Normkritik för individens del handlar inte om att prompt bli fetishBDSMqueer. Det handlar om att göra aktiva val i stället för att göra som man förväntas göra. Den enda goda orsaken att leva “normativt” är om man övervägt alternativen och väljer ett kärnfamiljsliv med parmiddagar, monogami och vaniljsex för att det är så man faktiskt vill leva.

Så inför det nya året – varför inte ta en lite tankeställare. Är du ärlig mot dig själv och dina nära och kära? Har du gjort ett aktivt och informerat val i hur du lever ditt liv? Vare sig det är innanför eller utanför normen. Och att ta sig en tankeställare kan som biverkan också göra att du kanske lär dig mer om hur människor som inte är så lika dig fungerar. En rätt bra biverkan, eller hur?

*Sex som inte avviker från vad som anses falla inom normen

Multinördig psykolog, skeptiker, ateist och humanist som är feminist och sådär lagom queer. Bloggar på Technicolor och sänder tillsammans med några andra podcasten Skeptikerpodden.

12 Comments

  1. ok. Fast hur fungerar polyamori sedan, när man har små barn?

    • Cecilia Zzz: Polyamori när en har barn: En gör helt enkelt plats för barn i sitt liv. Det är en ganska stor grej, som kräver nya rutiner etc, att få barn. Men en får försöka hålla liv i sina relationer ändå, precis som i monoamori.

    • Tack, bra!

  2. Okey, du har rätt och jag hade fel. Bortsett från våra origin stories verkar vi tänka ganska lika ändå. Jag är fortfarande osäker på var jag kan vila blicken i pride-paraden, men jag är glad att inte vara ensam om dessa tankar du delar här. Tack för det!

    / Per

  3. Trots våra skilda “origin stories” verkar vi ha landat väldigt nära varandra i tankarna du uttrycker här ovan. Vi är mer lika än jag trodde. Du hade rätt, jag hade fel.

    / Per

  4. Känner igen mig otroligt i din text :)
    Tack att du vågar prata om det.

  5. En textjag skulle ha kunnat skriva. 31 gammal lever jag i stort sett som jag vill, efter att ha varit en yttersk konservativ tonåring med moraliska vörderingar helt i onödan. Livet är roligare och inte kanske okomplicerat, men mer ärligt. Tack för det!

  6. Tack! Såsom själv varande polyamorös (@Cecilia: Med en sjuårig dotter) så känner jag igen det du skriver, Technocolor. Det är så lätt att blanda ihop “det här är bra/bäst för mig” med “det här är bra/bäst”, och det problemet finns inte minst i ickenormativa kretsar. Sen föredrar jag i och för sig den sammanblandningen framför “det här är bra/bäst för det tycker alla andra”.

  7. Bra text överlag. Men en sak gör mig fundersam. När du säger att du är monogam, menar du att du är monoamorös? Alltså att Du inte vill vara med flera, men ingår det även att din partner inte bör/får vara med andra? Det tror jag nämligen inte är en läggning. Skrivit mer om det här: http://www.ling0n.se/monoamoros-polyamoros-sant/

  8. [...] har skrivit ett jättebra inlägg om att göra val. Val som kan föra dig bort från normen, men kanske närmare ett lyckligt liv. Jag rekommenderar [...]

  9. Tack för intressant läsning. Jag är en ung heterosexuell och monogam kvinna med stark preferens för att vara undergiven vid sex. Jag upplever det som att jag är född med min undergivna dragning/läggning eftersom jag haft den sedan jag blex sexuellt intresserad. Vaniljsex tilltalar mig inte speciellt mycket utan jag gillar egentligen bara sex med BDSM-inslag.

    Det känns väldigt fel att vara som jag är. Jag är bara submissiv vid sex och är i övrigt självständig, men det är inte helt oproblematiskt att vara undergiven. Inte minst har jag själv önskat bort min läggning och undrat om den inte beror på att jag har halvkasst självförtroende och har varit deprimerad och haft ångestsyndrom i perioder. Vem vet? Min BDSM-läggning kvarstår dock även sedan jag blivit fri från psykatriska besvär.

    • Nu har du inte bett om råd, men som kinkyaktivist tänker jag ge ett ändå: Patologisera inte din läggning! Det finns tillräckligt många andra som kommer att göra det åt dig. Acceptera den du är och att det inte finns några motsättningar mellan att vara feminist, stark kvinna och undergiven. Det handlar ju om att du ska få ta plats i sängen, uppleva det du önskar och drömmer om. Det är inget som säger att detta nödvändigtvis måste vara antifeministiskt eller självdestruktivt.

Add Comment Register



Leave a Reply