Hur vi talar om naturen

Hur vi talar om naturen

I ett tal under The Amazing Meeting slängde fysikern Lawrence Krauss ur sig idén att frågan “varför” är fel fråga att ställa som naturvetare. Det var säkert menat som en fotnot men då jag inte är särskilt bra på fysik blev det detta som fastnade på allvar och följde med hem som ett frö till en bloggpost. Hur som helst: Varför är “varför” fel fråga?

“Varför” indikerar i de flesta hjärnor någon slags avsikt. Kopplingen är inte stark men den finns där. När vi frågar en person “Varför gjorde du så där?” menar vi “Vad var avsikten med din handling?” Att fråga “Varför är himlen blå?” är ur denna synvinkel en helt meningslös fråga. Rätt fråga skulle snarare vara “Hur får himlen sin blåa färg?” Krauss’ poäng var just detta: Det naturvetare sysslar med är att svara på frågan “hur” — aldrig “varför”.

Inte just byggd för något särskilt, men nöjd ändå

Det slog mig efter ytterligare funderingar på temat att det här bara är ännu ett exempel på hur vårt språk inte är särskilt väl lämpat för att tala om naturen. (Med “naturen” menar jag nu allt som existerar, ur en vetenskaplig vinkel.) Vi talar t.ex. om att organismer är “byggda” eller “designade” för vissa syften, att de “vill” uppnå vissa saker, vilket alla som kan någonting om biologi vet är osant. Men att omformulera sig tar tid och är komplicerat, ibland extremt komplicerat. Vi är så vana vid att tänka i termer av aktivt skapande och avsikter, eftersom det är processer så intimt associerade med vår kultur, att vi famlar något i blindo när det gäller att hitta smidiga sätt att tala om t.ex. det naturliga urvalet.

En kan förstås argumentera för att det inte spelar någon roll. Alla vet ju vad som menas med påståendet att “hästar är byggda för att springa fort”, så vad gör det att språket är oprecist? Det är väl okej att fråga “Varför är himlen blå?”, alla fattar ju att det var den andra frågan, den som börjar med “hur”, som egentligen menades. Eller?

Tyvärr är det inte så. Hur vi tänker och hur vi relaterar till om vår omvärld är oerhört intimt förknippat med vårt språk. Orden vi använder spelar roll. Och alla har faktiskt inte en gedigen utbildning i hur evolutionen fungerar. Alla förstår inte att hästar inte är “byggda” för någonting alls. Därför efterfrågar jag större precision, mer eftertänksamhet, när skeptiker talar om naturen.

Därmed inte sagt att jag tycker att vi aldrig får slarva med språket. Jag må vara idealist och vetenskapsromantiker men jag är även pragmatiker. Att gå omkring och ständigt vakta sin tunga skulle vara oerhört ansträngande och framför allt tråkigt. Men fundera på er publik. Om ni diskuterar evolution med någon som bara precis har börjat fundera över saken kanske det är läge att undvika att lägga in de där luriga orden som får oss att omedvetet läsa in avsikter där inga avsikter finns.

Det är lockande att dra till med antropomorfiserande liknelser för att underlätta för “nybörjare”; se t.ex. Jesper Rönndahls “Fem små filmer om evolution“, vilka jag för övrigt tycker är oerhört roliga och bra som en första titt på evolutionsbiologi. Det jag undrar är om vi inte i längden skjuter oss i foten.

Felicia Gilljam (@skepticbee on twitter) used to be a biology student but decided to become a programmer instead. When she's not doing skepticy stuff she usually keeps bees, plays computer games or reads webcomics.

7 Comments

  1. Om vi nu ska vara vetenskapliga kanske man ska titta på vad lingvistiken säger om hur mycket belägg (inte mycket) det finns för att vårt språk skulle styra våra tankar.

    För att ta det här fallet är det som du säger att de flesta förstår att man med “Varför har katter fyra ben?” ber om samma svar som man gör med “Hur kommer det sig att katter har fyra ben?”. Det finns alltså ingen grund för att anta att ordvalet skulle påverka hur vi tänker oss frågan. Det stämmer också med vad den lingvistiska forskningen på ämnet än så länge visat.

  2. Bra blogg och releveant påpekande! Tack. Skulle tippa att den urtjatade frågan om meningen med livet hamnar i samma kategori. Bättre då att fråga efter mening i livet!

    Björn: förstår inte varför du skulle fråga en lingvist om huruvida språket är en förutsättning för tänkandet – de studerar språket men har lekmanskunskap om tänkande. Känns mer relevant att snacka med psykolog eller filosof istället, eller kanske en neurolog?

  3. Det du talar om kallas kausalitet kontra teleologi, det vill säga att fråga efter orsak (kausalitet) eller syfte/avsikt (teleologi). Du har helt rätt i att frågeordet “varför” luddigt nog kan syfta på båda dessa saker -fastän de vanligtvis är helt skilda ting.

    Det är också alldeles riktigt att mänskliga tänkesättet starkt tenderar att fokusera på det teleologiska synsättet. Detta antas vara en evolutionär anpassning. (Jag tror att bland annat Steven Pinker gjorde en poäng av det, men jag är itne säker på att jag minns rätt.) Våra primitiva förfäder använde sin intelligens i första hand till att räkna ut vad andra människor och djur höll på med och då är det teleologiska synsättet (“vad är avsikten med beteendet?”) mycket ändamålsenligt. För att förstå världen i stort är det dock nästan helt vilseledande att fråga efter en avsikt/syfte/mening. Hela vetenskapen bygger på kausalitet, inte teleologi. Denna mänskliga tendensen till teleologiskt tänkande är dock så stark att frånvaron av syfte/mening upplevs som ytterligt frustrerande. Folk tar livet av sig för att deras tillvaro känns meningslös. Ingen har tagit livet av sig för att hans tillvaro är orsakslös.

    Sensemaker

  4. Xenolith: Det jag tror att Björn var inne och nosade på är tanken att ens språk styr hur man uppfattar världen (vilket kallas för Sapir-Whorf-hypotesen på lingvistfikonspråk, och den brukar få lingvister att osäkra sina revolvrar), inte huruvida språk är en förutsättning för tänkande.

    Ett populärt exempel på Sapir-Whorf-tänkande är “italienskan har xx(jättemånga) många ord för ‘att fuska'” (underförstått: italienare är ett folk av fuskare), vilket, på flera sätt, inte behöver vara sant. Det är som att säga att “skattejurister har fler ord och termer för skattefusk än vad gemene man har, alltså smiter skattejurister från skatten oftare än andra”. (Mikael Parkvall skriver utförligare om detta i den läsvärda boken “Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk”)

    N å g o t kan det dock trots allt ligga i hypotesen att ens språkbruk styr en aning hur man uppfattar världen, och blogginlägget ovan pekar på ett intressant tillfälle där språkbruket kan leda en vilse i tanken. Dock medför ett “inkorrekt” språkbruk om biologi och evolution inte per automatik att man uppfattar biologi och evolution som sådana inkorrekt. Problemet, som jag uppfattar det, ligger snarare i att ett uttalande som “hästar är byggda för att springa fort” riskerar att missuppfattas som att någon/något verkligen har byggt alla hästar med avsikten att de ska springa fort, vilket naturligtvis inte är fallet. I så fall är språket missvisande, men det är väl inte omöjligt att rätta till?

  5. Hah, tack för länken till filmerna om evolution!

    I vissa språk, t.ex. ryska, så skiljer man på varför för orsak/kausalitet (почему) och avsikt/teleologi (зачем). (Nej, jag kan inte så fina ord egentligen, jag har lärt mig av Sensemaker.) Jag vet inte om de har så mycket nytta av det i diskussioner om evolution, för det verkar som att tänkandet i termer av aktivt skapande och avsikter inte är en kulturell grej, utan en biologisk. Läs om Agent detection på wikipedia:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Agent_detection

  6. En god idé, men kommer inte allt för precist språk leda till en massa språkliga omvägar som kan skapa än större förvirring eller utmattning hos den som lyssnar.

    -Varför är himlen blå?
    -Frågan är felställd, det finns inget syfte eller avsikt, därför inget varför. Du borde fråga hur himlen får sin blåa färg. För övrigt är färg inget precist begrepp, utan beror på hur du uppfattar ljusets våglängd, eller rättare ditt synsinne och hur din hjärna tolkar synintrycken. Svaret på den fråga som du borde ställt, hur-frågan, är att himlen tolkas av dig som blå på grund av att blått, eller egentligen violett ljus har kortast våglängd och därför sprids mest av atmosfärens molekyler, enligt en omvänd fjärdekvadratlag uppställd av Rayleigh..
    -Glöm att jag frågade..

    Lite OT: Är inte “Sapir-Whorf-hypotesen” sedan länge förkastad, iom. att de indianspråk som den utgick ifrån missuppfattades, eller något sådant?

  7. Handlar det inte om en ofta väldigt stark benägenhet att tolka in medveten avsikt i allting? I religiösa och konspiratoriska tankesystem finns det ju alltid avsikter med allt som händer. Är det inte bara detta som språket avspeglar.

    Kausala samband och slump är ju inte särskilt bra “stories”.

Add Comment Register



Leave a Reply