Anja Pärson och öppensinnat mästrande

Anja Pärson och öppensinnat mästrande

Något som nog få har missat är att Anja Pärson har kommit ut garderoben som, tja, kvinna som gillar kvinnor. Jag kan känna mig lite splittrad till nyhetsflödet gällande detta. Självklart är det jättebra att Anja erbjuder ännu en förebild för HBTQ-personer, men samtidigt kan jag ändå bli besviken över att media hanterar det som en breaking news som förtjänar löpsedelsplats när någon helt enkelt pratar om sina familjeförhållanden. Att det fortfarande förväntas sälja lösnummer att nån är lite homogay. Men det mest frustrerande som uppstått i kölvattnet av nyheten är alla de  som har tagit sig friheten att ha en massa åsikter om vad Anja bör göra, känna och vilja, hävdat att det barnlek för kända kvinnor att komma ut med sin icke-heterosexuella läggning eller tyckt att hon borde ha kommit ut tidigare. Tyvärr är detta inget nytt fenomen. Vi kan kalla det öppensinnat mästrande.

Att trycka sina åsikter om hur andra bör leva i ansiktet på folk som rimligtvis kan bestämma detta själv är ju sällan poppis när det tar sig konservativa uttryck i kristdemokratiska moralkakor, islampanik eller valfritt Avpixlat-inlägg. Men så finns det det “fina” mästrandet. Av människor som “bryr sig”. Tankesmedjan i P3 gjorde förra året en genomgång på temat “mästra en tjej musikaliskt“, där Liv Strömqvist träffsäkert sätter fingret på hur snubbar försöker vara fina killar genom att säga åt kvinnor att de faktiskt inte borde sminka sig och sånt. Eller som denna snubbe som försöker vara en fin kille genom att säga åt kvinnor att de inte ska slampa sig:

Vilket för övrigt orsakade denna reaktion.

Allt det här är ju i snubbarnas huvud liksom för vår skull, det ska väl vara omtänksamt och upplyftande. Men vad de gör är att läxa upp oss för sånt som vi är fullt kapabla att själv fatta beslut om. De ska ge blanka fan i om jag sminkar mig eller slampar mig. Moraliserande är fortfarande moraliserande även om det är täckt i sockervadd och enhörningar.

En av Sveriges större öppensinnade mästrare är Ronnie Sandahl, som i boken “Vi som aldrig sa hora” skrev Den Fine Killens epos, den mansgenre där man tror sig vara the good guy trots att man bittert sablar ner kvinnor för våra val av partners och, mer eller mindre uttalat, drar slutsatsen att det faktum att just de inte får ligga/bli ihop är för att alla tjejer är puckade eller ytliga. Nu har Ronnie bestämt sig för att slå näven i bordet igen. Denna gång gällande Anja Pärsons befängda uppfattning att hon själv ska få bestämma över sitt eget liv.

Många kändisar undviker ju i den mån det går att prata om sina partners eftersom det är deras privatliv och folk ska strunta i vad de gör när de inte jobbar. Detta är däremot inte en ynnest som är HBTQ-personer förunnade, enligt Sandahl. Att Anja i sitt sommarprat säger att hon vill slippa vara gayikon och bara vara vanlig människa är inte heller något som Ronnie godkänner. Nä, är man kändisflata är det bara att börja producera pressbilder där man är invirad i regnbågsflagga, leda schlagerkvällen på Pride och prata lesbiskt mode i Aftonbladet. Hon utnyttjar de framsteg som gayrörelsen tidigare frambringat, som att slippa att bli diskriminerad, så då är det hennes skyldighet att berätta om sitt privatliv i pressen. Skyldighet, I tell you. Hans teori är att Anja är “rädd för solidaritet” och inte vill befatta sig med de andra HBTQ-personerna:

“Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet. Möjligtvis känner Anja Pärson att hon har ganska lite gemensamt med de läderbögar och transvestiter hon ser i tidningarnas bildreportage från Pridefestivalen varje år.”

Något oklart vad han baserar detta på, då det knappast kom fram i hennes sommarprat.

Ja, det hade så klart varit bra om hon kommit ut tidigare. Självklart är det bra med förebilder. Men alla måste få välja om de vill prata om sin parrelation i media och gå ut med något som tyvärr fortfarande väcker negativa reaktioner. Och alla måste få välja vilken tillhörighet man vill identifiera sig med.

Tack för din omtanke om HBTQ-rörelsen , Ronnie, men vi klarar oss bra utan ditt fina kille-mästrande.

Läs gärna också mitt inlägg på Technicolor om “Snälla” killar – inte alltid så snälla. och Lisa Magnussons “Vad har du själv gjort för kampen, Ronnie Sandahl?

Multinördig psykolog, skeptiker, ateist och humanist som är feminist och sådär lagom queer. Bloggar på Technicolor och sänder tillsammans med några andra podcasten Skeptikerpodden.

25 Comments

  1. Hej

    Gayrykten kring Anja är gaaamla. Ryktena kring Kii var mer eller mindre bekräftade 2009. Ingen har brytt sig. Ingen bryr sig. Denna löpsedel har samma värde som snabba upp din dator och veckans TV. Ingen jävel bryr sig förutom gay-världen.

    Men… Hurra för mänskligheten!!!

    /Fdk

    • Jo, folk har brytt sig. Flera representanter från media har uttalat sig om att de av respekt aktivt valt att hålla detta hemligt för att inte “outa” henne trots att det var en stor nyhet. Och att ingen förutom gayvärlden bryr sig motsägs rimligen av att båda kvällstidningarna hade nyheten på sina löpsedlar direkt efter hon var med i Sommar.

      • Jag skulle ha googlat innan jag formulerade ihop det där söndriga inlägget. Dumstrut på. Du har helt rätt.

        /Fdk

  2. JA! Håller med om vartenda ord. Det var länge sedan jag läste ett så välformulerat inlägg som så strålande satte fingret på eländet. Tack!

  3. Word!

  4. Came for the tits, stayed for the wits.

    (Inte helt sant, det är knappast första gången jag är här. Kunde bara inte motstå ett rim.)

  5. För en längre kommentar om ämnet också. Min tanke liknar något av det du skriver i första stycket att det är absurdt att enskilda människors familjebildning är nyhetsstoff fortfarande i Framtidens år 2012. Jag bryr mig inte om vem Anja Pärsson älskar eller gifter sig med eller vad hennes barn heter om hon alls vill ha barn. Det angår inte mig och jag önskar att vi som samhälle hade kunnat ta lika lätt på vem som är homogay som vem som är heterofil eller bifikus.

    Detta med öppensinnat mästrande reflekterar jag mest över när det gäller rullstolsbundna eller annars rörelse- eller sinneshindrade. Det välvilliga bemötandet kan vara lika förtryckande som apartheid, och nästan lika svårt att värja sig emot eftersom den som med god vilka och oförstånd försöker “hjälpa” in oss i kvävande normer kommer att bli så, så förnärmad när man tar illa vid sig av deras klåfingriga tyckande.

    För att inte tala om det implicita idiotförklarandet i orden “Varför blir du så arg för det?” och hur lätt det är att säga “Jag är inte ARG!” när man faktiskt är det.

    Det är liksom inte OK att bli arg för att någon försöker vara snäll. Även när de är idioter.

  6. Mycket bra inlägg och en viktig debatt att föra, då jag tror att väldigt många inte ser vad problemet är här.

    Problemet är ju inte budskapet i sig, utan beteendet som sådant. Min tolkning av situationen är att det är just här det råder förvirring, vilket gör att man antar att bara för att det är fel att säga åt A att göra X så ska man istället säga åt A att göra Y (motsatsen till X), så blir det genast rätt. Men problemet är ju att man från början tagit sig mandat att diktera för A vad denne ska göra från första början.

    Jag känner ett flertal som är homo-/bisexuella, och långt ifrån alla är aktivister. Jag tycker det är starkt av Anja att gå ut med detta, då det kan hjälpa andra, och samtidigt måste hennes egna ställningstaganden respekteras utan kompromiss.

    • Jag kan egentligen förstå varför vissa blir irriterade på henne. Hon skulle kunnat ha bidra till att bli en förebild tidigare. Hon tar avstånd från att identifiera sig med en HBTQ-rörelse som säkert behöver henne. Men det här är ju lite samma som att skänka pengar till välgörenhet. Det är ju skitbra om man gör det, men att man ska vara Dålig för att man inte gör det är rätt magstarkt.

      • Jag kan förstå en viss besvikelse, att man kanske ser det lite som en bortkastad möjlighet till att göra mer för att främja de självklara rättigheter som HBTQ-rörelsen konstant måste slåss för att få.

        Men å andra sidan ser jag det också som att detta är hennes möjlighet att kasta bort om hon så vill. Man blir ju inte automatiskt en aktivist bara för att det finns något att slåss för, hon har ju samma rätt till ett vanligt familjeliv som alla andra.

        Så precis som du säger så ser jag det som jättebra om man slåss för lika rätt och gör sin röst hörd, men man ska absolut inte bespottas för att man inte gör vad som vissa andra anser är rätt agerande i sammanhanget. Dessa människor har tillräckligt många som talar om för dem hur de borde vara, det behövs inte från de egna leden.

        • Jag tror också det kan finnas stort värde i att det finns kända öppet homosexuella som *inte* är aktivister. Om förväntningen är att när man kommer ut så ska man omedelbart engagera sig och ta ställning för och emot en massa saker så blir det ju knappast lättare, tänker jag mig. Då kan man titta på Anja och tänka “det är okej att bara vara också”.

          • Definitivt, de flesta homosexuella jag känner lever som vilka som helst, och det måste ju på något sätt vara målet med hela rörelsen.

            Därmed inte sagt att aktivism är onödigt, det är det naturligtvis inte, men det måste finnas utrymme för allt.

          • Jag har generellt svårt för konceptet att gayrörelsen ska vara nån slags avgränsad ankdamm med en binär avgränsning mot den heterosexuella världen, eller för den delen att ens identitet ska falla i en av två-tre föridentifierade fack. Världen är inte så enkel.

          • I min bekantskapskrets är det fler heterosar än homosar (eller bisexuella, i båda fallen) som är aktivt engagerade i hbtq-frågor.

            Enligt min mening är allt villkorande av hur man ska bete sig utanför sängkammaren som bygger på vilken sexuell läggning man har helt förkastligt. (Det mesta andra villkorande av hur man ska bete sig också, när jag tänker efter.)

  7. Väl rutet!

  8. Word.

  9. Väl argumenterat!
    Jag tycker annars att hon är en fantastisk utförsåkare och en oerhört start idrottare (glömmer aldrig när hon reste sig och tog brons efter den brutala kraschen i störtlopp) – respekt. Bra för henne att hon slipper hymla om sin kärlek (borde ingen behöva göra).

    En helt annan fråga: moral och “moralisera” förefaller ha blivit två i det närmaste helt negativt värdeladdade ord, i varje fall det senare. Technicolor – kan du tänka dig något sammanhang där det är ok (eller t.o.m. berömvärt) att moralisera?

  10. Med all respekt för HBTQ- rörelsen, jag är fullt medveten om att samhället skulle se väldigt annorlunda ut om det inte hade funnits modiga och starka aktivister, men deras mål måste väl ha varit att HBTQ- personer just ska slippa vara förebilder för kampen och istället få vara förebilder genom att vara sig själva. Nu vet jag väldigt lite om Anja, då jag är totalt ointresserad av vintersport, men inte slår hon mig som en person som är nån större linslus, utan mest har hon gett intervjuer för att vara bussig. Och på det sättet gör hon väl både HBTQ- rörelsen såväl som sporten en stor tjänst, en trevlig, bussig tjej som är duktig på det hon gör. Nån bättre förebild finns väl inte?

    Dessutom vill jag säga till Technicolor: bra skrivet!

  11. Hmmm Anja Pärson. En otrevlig skattefuskande diva som nu vill komma tillbaka och njuta av välfärden. Den välfärden som betalde hennes skidutbildning och nu barn, men som hon lurat på pengar?

    Eller Ronnie “jag är så jävla bra” Sandahl?

    Måste man välja sida?

  12. Ronnies yttrande som du sammanfattar:

    “Hon utnyttjar de framsteg som gayrörelsen tidigare frambringat, som att slippa att bli diskriminerad, så då är det hennes skyldighet att berätta om sitt privatliv i pressen. ”

    låter rimligt tills man tänker efter en sekund. Innebär det att alla kvinnor har skyldighet att ställa upp för kvinnorörelsen, alla röstberättigade har skyldighet att ställa upp för rösträttsrörelsen, alla svarta har skyldighet att ställa upp i rörelserna mot rasism och alla som någonsin fått hjälp av medicinsk vetenskap är skyldiga att stödja medicinsk vetenskap. Nej du Ronnie, det är inte rimligt.

    Sedan kan man fråga ifall “rädsla för solidaritet” håller ens rent semantiskt. Som jag ser saken innebär solidaritet något man säger och gör frivilligt. Det kan alltså defintionsmässigt inte vara något man har skyldighet att göra (man känner kanske inre skyldighet att göra det -fast det är en helt annan sak än en utfrån pålagd förpliktelse). Ifall Anja Pärsson nu hade plikt att ställa upp för hbt-rörelsen (vilket jag alltså inte anser) vore hennes vägran att göra detta inte detta brist på solidaritet, det vore pliktförgätenhet.

    Sensemaker

Add Comment Register



Leave a Reply