Skepchick-ism

Messiasroboten, kosmiska falukorvsringen och en jättepenis som hotar hela mänskligheten.

På filmbloggar och cineastiska hemsidor finns ofta en spoilervarning. En sådan skulle även kunna utfärdas här.

Så nu är det varnat.

Det är inte så länge sedan jag beklagade mig över att rymdfarkosten försvunnit från populärkulturen. Men nu inför stundande Venuspassagen är den tillbaka. Med besked. När vi matas med fiktion om andra livsformer i universum ligger det nära till hands att vända tankarna åt universums uppkomst. Det finns ju som bekant många teorier. På första dagen skapade Gud himmel och jord, jorden var öde och tom. Guds ande svävade över den. Sedan finns det andra mer kosmologiskt vedertagna teorier. Som den som Fred Hoyle valde att benämna Big Bang. Efter den stora smällen, eller rättare benämnt expansionen, tickade evolutionen på och skapade mask, människa och platt-TV.  Evolutionsteorin, arvsmekaniken och naturliga urvalet bygger på att arten successivt samlar på sig gynnsamma egenskaper som gör den något mer förfinad jämfört med förlagan. Det vill säga att människan torde vara mer avancerad än en tomat, även om vi delar 50% av vår arvsmassa.

I den grekiska mytologin var det Prometheus som gav människan den heliga elden. För det fick han senare böta dyrt. I Ridley Scotts film Prometheus skall rymdfarkosten med samma namn ta människan tillbaka till sin skapare. Den kristna forskaren Elizabeth Shaw är fast övertygad om att människan skapats av utomjordingar som för 35 000 år sedan landat sitt flygande farkost modellen platt diskus på inre Hebriderna. Ur farkosten uppenbaras en humanoid av modellen testosteronpumpad dörrvakt med illa läkt näsfraktur. Humanoiden intar en coctail som får hans lekamen att falla sönder och gula tvättsvampsliknande dubbelspiraler av arvsmassa späds ut i Isle of Skyes bildsköna vattenfall. Det är mänsklighetens uppkomst. Och visst är det tilltalande, mycket mer så än en test om en stor explosion, som egentligen inte ens är en explosion utan mer som en expansion. Universums oändliga surdeg.

Och det är på Isle of Ske som Shaw hittar grottmålningar som beskriver hur välpumpade urinvånare pekar upp mot himlakroppar. Liknande bilder, berättar hon, finns bland fynden från Mayariket, Egypten, Mesopotamien, you name it. Forskargruppen tolkar detta som en inbjudan till mänskligheten, skaparna bjuder in sina skapelser.

Shaw är övertygad och övertygande. Till den grad att hon kryosövs och vaknar många år senare på rymdskeppet Prometheus som precis landat på planeten där skaparhumanoiderna tros bo. Syftet är att hitta mänsklighetens skapare och på så vis bevisa Guds existens.  Ombord på farkosten finns alla mänskliga etniciteter representerade i en politiskt korrekt palett. Samtliga forskare är vita. Kaptenen och styrmännen är amerikaner pyntade i en klassisk machoestetik medan finansiärern och ledaren förärats en mer strikt tysk-arisk look.  Persongalleriet är tämligen stereotypt; skeptikern, snubben som bara vill åt pengarna, elake finansiären, hjälten som offrar sitt liv och den passionerade forskaren. Som bekant i filmhistorien är ingen berättelse komplett utan en Messiasfigur, den utvalde. I Prometheus är den åldrande finansiären utan biologisk son, och har därför låtit skapa David, en intellektuell arisk robot. Medan passagerarna vilar sin kryosömn lyssnar robot-David på Chopin, tittar på gamla filmer och dissekerar fornspråk tills han kan alienspråket, något som låter som isländska. Finansiären vill hitta aliens för att vinna evigt liv. Forskaren vill hitta Gud. Finansiärens dotter vill se sin far död. Och uppenbarligen vill humanoiderna tillbaka till jorden.

Prometheus landar på planeten. Fredliga Shaw förbjuder medföljande vapen och forskartruppen försvinner iväg i fyrhjulingar mot en ihålig bergskropp. Insidan av byggnaden är terraformerad och sprakande spökhologram leder snart hjältarna till ett dekapiterat alienlik. Huvudet tas ombord och humanoidhjärnan rebootas genom att locus coeruleus på hjärnvattenkammarens golv injiceras med stamceller och därefter zappas med ström upp till 40 ampere. Med imponerande frihandsprecision en omgång växelström väcks preparatet till liv. Efter en stunds grymtande, hudsprickande och ångestskrik isoleras det nyvakna alienhuvudet och desinficeras/förstörs. Besvikelse. Vetenskap möter hittepå möter New age och exploderar i grönt alienslem.

Under tiden har några i besättningen gått vilse i det Globenliknande rymdboet. Från marken börjar det sippra små maskar och biologskeptikern hittar till sin gladje elastiska ormar som likt ljusrosa hjärnstammar kikar upp ur råoljeliknande vätska. (Bilden får mig att tänka på teorin om hur Michelangelo skall ha målat dolda neuroanatomiska figurer i sin Gudsbild. Och mycket riktigt så återfinns Prometheusmaskarna i Guds skägg. Men Michelangelo och gudomlig anatomi är en helt annan historia som jag återkommer till.)

Slutligen framkommer det att humanoiderna har samlat ihop massförstörelsevapen (!) för att åka tillbaka till jorden för att förstöra mänskligheten. To meet the maker så att säga. Den elake roboten förgiftar Shaws fästman genom att hälla alienolja i hans sprit. Shaw och fästmannen har sex och fästmannens ögon börjar krylla av små svarta maskar. Shaw blir havande med en elak alienbläckfisk som hon vill abortera. Elake roboten försöker förhindra detta, men Shaw lyckas ta sig till MedPod, rymdfarkostens sjukvårdskapsel. Dessvärre kan inte kapseln leverera ett kejsarsnitt eftersom den endast kalibrerats för män. Denna lilla scen är en glädjande pärla i den i övrigt tämligen stereotypa handlingen. Slutligen programmeras podden för öppen bukkirurgi, lillbläckfisken tas ut och navelsträngen kapas.

Handlingen tickar vidare i och med att den elake roboten lyckats väcka en av de sövda humanoiderna som kort därefter slår ihjäl finansiären och dekapiterar roboten.  Humanoiden tar på sig hjälmen och ser nu ut som om elefantguden Ganesha haft revben utanför kroppen och stoppat in snabeln under bröstbenet.  Globen visar innehålla ett rymdskepp i modellen falukorvsring med gotisk inredning och manövreras från ett förarsäte format som en jättepenis. En erigerad fallos i klassisk gammelgotik. Ingen rymdvarelse med självrespekt skulle någonsin attackera någon planet från ett så bisarrt förarsäte. Men nu når spänningen sin kulmen när humanoiden med sin jättestake och falukorvsring hotar att utrota mänskligheten. Här finns ett utrymme för the real american machomän att offra sina liv. Stråkar, symfoniorkester och ett havererat rymdskepp.  Shaw jagas nu av humanoiden tills den äts upp av lillbläckfisken som vid detta laget vuxit till storbläckfisk. Alla dör förutom Shaw och elake roboten (som inte kan dö). Shaw plockar med sig robothuvudet och robotkroppen. Tillsammans flyger de iväg med falukorvsfartyget för att leta efter skaparhumanoidernas hemvist och Gud. Ur storbläckfiskens buk knäcks ett nytt monster, Xenomorfen, som återfinns i Ridley Scotts Alien (1979).

Prometheus är en prequel och är daterad 29 år före den ursprungliga Alienfilmen. Båda handlar om att leta, och slutligen hitta mer än man kan hantera. Tyvärr har manusförfattarna också tagit i mer än de kunnat hantera. Ett svagt manus blir inte bättre med 3D-glasögon.  Ridleys Scotts Alien skapades 33 år sedan. Det är ett magnifikt rymdepos. Tycker den hade förtjänat en bättre grogrund än Prometheus.

Amygdala ger Prometheus tre av fem möjliga eldar.

 

 

 

 

Previous post

Släpp dårarna loss, det är vår!

Next post

Trust me, I'm a doctor! Om låtsasprofessorer i kryddburkar.

Amygdala

Amygdala

Melankolisk kalenderbitare men förkärlek svart humor, socialrealism, mustiga rödviner och kyrkogårdar. Drömmer om ett växthus och studier i etnologi, äger blomsterrabatt i innerstad och examen i naturvetenskap.

6 Comments

  1. spindel
    5 June, 2012 at 09:48 —

    Det här var utan tvekan den bästa sammanfattningen av en film någonsin. Mer sådant!

  2. 11 June, 2012 at 10:23 —

    Haha! Klockren recension! Kollade på rullen själv och well, den har både bra och dåliga ögonblick, dock inte lika skrämmande misstag som Alien 4 där de helt förstörde det hemska rovdjuret och ersatte det med något som gnydde efter mamma.

  3. Peter Eliasson
    15 June, 2012 at 11:03 —

    Falukorv. Gott!

  4. Ubbe
    21 July, 2012 at 17:44 —

    “Universums oändliga surdeg.”
    fan va skönt sagt.

    (Gör fler recensioner plz)

Leave a reply