FeminismGenus

Monogami är det nya fula.

När jag gifte mig var den vanligaste reaktionen ”men varför då?”, tätt följt av ”men ni är ju så unga!”, och på tredje plats ”grattis”. Jag var 22, och den allmänna uppfattningen verkade vara att jag kastat bort resten av mitt liv. Som att jag går miste om något stort och fantastiskt som bara ett singelliv kan erbjuda. Jag behöver väl knappast påpeka att det fick mitt feministiska engagemang att verka mindre seriöst.

När man umgås i genusmedvetna kretsar känns det som att det finns ett subtilt förakt mot att vara vit, heterosexuell och leva i ett monogamt förhållande. Om man dessutom är gift..herrejävlar. Då hamnar man definitivt i genushelvetet. Det är som att det finns en uppfattning om att man i ett monogamt och heterosexuellt förhållande genast är totalt oförstående och negativt inställd till alla andra förhållandeformer och sexualiteter. Lite såhär: om du inte håller på med BDSM är du en sådan som alltid har sex med ljuset släckt och bara missionären.

Monogami innebär inte automatiskt hus, barn och bil. Det är helt okej med lägenhet, katter och SL-kort. Det är inte en enkelriktad väg mot kärnfamiljeliv.

Folk pratar ivrigt om att hälften av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. Jaha? Och din poäng är att man inte ska göra något som kan sluta i en besvikelse? Är det inte lite som att säga till tjejer att de inte borde läsa naturvetenskap eftersom det ändå är så få kvinnor som får nobelpriset? ”Bryt dig ur det akademiska förtrycket! Ser du inte att du sitter fast i en intellektuell kulturströmning?!” Eller så forskar du på det du brinner för och låter ingen annan diktera hur du ska leva. Med lite tur och åratals arbete i motvind kanske du lyckas förändra systemet inifrån när du ändå är igång.

Jag är medveten om att det är människor som viker av från normen som är de utsatta i samhället. Jag förstår att det här är ett lyxproblem – stackars vita medelklasstjej som har ett hårt liv – men jag tycker att det är värt att uppmärksammas. Jag vill inte propagera för monogami, men jag vill inte behöva försvara min sexualtitet, lika lite som någon annan ska behöva göra det.

Den senaste tiden har det nämligen pratats mycket om huruvida det ”är meningen” att man ska leva monogamt. Jag får dåliga vibbar av när folk pratar om huruvida människor är skapta för en viss typ av förhållande eller inte. Spelar det verkligen någon roll? Det är som när det debatteras om huruvida homosexualitet är ”naturligt” eller inte. Ärligt talat: vad fan spelar det för roll? Det är inte som att din dator är särskilt naturlig. Eller preventivmedel. Eller microvågsugnar. Jag tror inte att det finns någon förutbestämd plan för hur människor SKA vara. Och även om det skulle finnas det, vad spelar det för roll? Lev som du vill leva och som du trivs med att leva, inte hur du tror att man ska leva. Jag trivs med mitt heterosexuella, monogama äktenskap. Jag har läst både de Beauvoir, Solanas och Liv Strömqvist. Ingen behöver tala om för mig att jag ”sitter fast” i en patriarkal struktur, jag är fullt kapabel att välja mitt levnadssätt själv.

Previous post

Att leva på luft och bedrägeri

Next post

Näe, du sa väl inte just....

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

5 Comments

  1. Sensemaker
    18 May, 2012 at 16:04 —

    Folk som beskriver sig själva som feminister är ofta häpnadsväckande ivriga att omyndigförklara kvinnor som gör val de inte gillar. De Beavoir kallar hemmafruars tillvaro parasitisk och vegeterande och talar om amerikanska hemmafruar i rent hatiska ordalag. Kanske får alla någotsånär framgångsrika ideologier problem med den sortens självutnämnda inkvisitörer. Tankarna går till South Park episoden “the Death Camp of Tolerance”.

    Sensemaker

  2. Olsson
    19 May, 2012 at 22:32 —

    Det är för besynnerligt att minsta lilla avvikelse från fastställda men outtalade normer kan orsaka sådant rabalder. Själv får jag inte sällan, som singel och i full fart närmande mig trettio, höra från sådana som redan befinner sig i ett förhållande att det vore på tiden för mig att “skaffa sig någon”. Som om jag inte har försökt… tror de att man automatiskt träffar någon bara för att man vill?

  3. 21 May, 2012 at 07:41 —

    Det är intressant att människor som arbetar så hårt för rätten att leva som man vill, inte låter folk leva som de vill.

    Nog måste det finns viktigare feministiska projekt än att förkasta monogami?

    Å andra sidan kan ju sägas att KD också hävdar den enskildes rätt att välja, när de inför vårdnadsbidrag, så helt enkelt är det ju inte.

    Det hela handlar väl om att reda ut VEMS fria val det är? Är det indidivens fria val, eller är det en annan individs fria val? Väljer du som du gör för att det är det som förväntas av dig, eller för att du faktiskt vill?

    Själv är jag inte mycket för att dela med mig av min respektive…

  4. […] La monogamia, la nueva penalización (esp) Homelessclubkid defiende su decisión de casarse, aunque no debería tener que hacerlo. […]

  5. Sara S
    27 May, 2012 at 19:25 —

    Jag är ung, heterosexuell feminist och har i många år levt i tvåsamhet med min partner och jag har inget skäl att tro att detta skulle förändras under våra liv. Statistiska prediktioner tror jag inte på, det går emot min ontologi. Orsakssamband är inte korrelationer.

    Sen har vi inte regler för vad man får göra, t.ex. du får inte ha sex med någon annan. Det går emot min etik. Om min partner skulle ha sex med en annan så tar inte jag illa upp för det (och ju mer känslor desto bättre!) och jag ser inga skäl till varför jag skulle göra det heller, det är ju ingen kränkning av mig på något sätt. Gränser sätter man för sig själv, inte för andra.

    Tvåsamhet för oss handlar om att vi trivs väldigt bra ihop och vill leva tillsammans, helt enkelt. Men också förpliktelser som att man finns där för varandra när man behöver det, vanlig kärlek tycker jag.

    Men att ha flera utvecklade kärleksrelationer passar åtminstone inte oss även om jag rent principiellt inte är emot några arrangemang som bygger på ömsesidig respekt. Jag tror det skulle vara tidskrävande och problematisk i situationer där man ändå måste prioritera endera partnerns behov.

    Men annars är jag förvånad över hur sällsynt det ändå är med alternativa familjekonstellationer. Samhället är visserligen anpassat efter tvåsamhet på många sätt ekonomiskt, strukturellt och juridiskt: Det är dyrt att leva ensam, det är problematiskt att leva kollektivt och ännu mer att uppfostra barn kollektivt, ett barn kan inte ha fler än två vårdnadshavare etc.

    Hoppas på en ny ‘hippierevolution’ fast med mindre droger och flum och mer vetenskap. Kärlek, fred, förståelse och autencitet är fina värden som vår värld är i stort behov av och jag tror även att ökat kommunalt leverne är ett attraktivt svar på några av samtidens utmaningar.

Leave a reply