Etiketternas villospår

Etiketternas villospår

Ivar Arpi är debattör, journalist och redaktör för Axess magasin. Han har skrivit många kloka inlägg om könsfrågor ur ett mansperspektiv, men kom för ett tag sedan med en aningen mera kontroversiell artikel på SVT debatt. Här valde han att skriva om att män, enligt feminismen, inte kan vara riktiga feminister: “I den feministiska berättelsen om manssamhället får inte mäns egna berättelser plats och män får finna sig i att reduceras till statister, eller förövare.” Detta väckte så klart motreaktioner, där många opponerar sig mot denna syn och hävdar att det absolut inte är en korrekt beskrivning av verkligheten. Men detta är bara ett av otaliga exempel på den eviga frågan: vad står feminismen för egentligen?

Men det är just den där frågan som jag på senare tid blivit så episkt trött på. Vissa händar att feminismen är X, andra säger att den är Y. Sedan lägger man 200 tweets på att tjafsa om vem som har rätt bild av hur antingen feminismen eller feministerna är. Vad som är riktig feminism, falsk feminism eller halmgubbar. Och vet ni vad man ofta inte har lagt så mycket tid på i slutändan när man har suttit där och spenderat en hel kväll på att definiera ett ord? Sakfrågorna.

Identitetsbegrepp och grupptillhörighet är ofta grova etiketter som på ett förenklat sätt kommunicerar var man, typ, står. Men alla som tilldelar sig själva en viss etikett tycker inte lika. Inte minst gäller detta feminismen, som exempelvis kan innebära allt ifrån biologism till en syn på könet som en social konstruktion. Så hur ska man avgöra vad som egentligen är feminism? Man kan utgå från en idéhistorisk utgångspunkt om vad begreppet står för “på riktigt” enligt urspsungsbetydelsen. Man kan göra en sociologisk studie där man undersöker frekvensen av vissa åsikter och beteenden i gruppen som identifierar sig enligt etiketten. Men det blir aldrig särskilt klockrent. Och sällan särskilt relevant för samhällsdebatten, imho.

Visst, det kan finnas poänger med att uppmärksamma olämpliga tendenser i vissa grupper och ideologier. Men det jag på senare tid många gånger har observerat är att man i offentliga och privata diskussioner alltför ofta fastnar i retoriska resonemang med tunnelseende kring F-ordet i stället för att prata om vad det är för saker man faktiskt tycker suger i samhället och hur man vill ha det i stället. Etiketterna kommer också i vägen och gör det svårare att se vad man faktiskt pratar om – alltför ofta ryggradsreflex-fnyser folk åt vissa frågor för att “feminism” är något som står för sånt de inte gillar, och mer än en gång har jag sett, eller deltagit i, diskussioner där man utgår från att man är på olika sidor av en fråga när man i själva verket i princip tycker samma sak. Det blir då en polarisering som baseras på identitet snarare än faktiska åsikter, och där metadiskussioner om etiketten feminism, folks reaktion på etiketten och reaktioner på folks reaktioner på etiketten blir viktigast.

Ärligt talat skiter jag i om man räknar in mina värderingar under paraplybegreppet “feminism” eller om man kallar det “blubb” eller “Värtahamnen”*. Vi behöver mer snack om vad vi faktiskt tycker och mindre ställningskrig om begrepp och grupptillhörighet.

 

Läs gärna min sammanfattning om hur jag ser på feminism. Eller Värtahamnen. Whatever. “Feminism – The good, the bad and the ugly”

*Dock inte “jämställdism”. Tack.

Multinördig psykolog, skeptiker, ateist och humanist som är feminist och sådär lagom queer. Bloggar på Technicolor och sänder tillsammans med några andra podcasten Skeptikerpodden.

10 Comments

  1. Hjälp, så bra skrivet! Jag håller helt med, det viktiga är åsikterna inte etiketterna.

    Jag kommer för övrigt ihåg när Nyamko Sabuni var ny jämställdhetsminister och folk förfasade sig över att hon inte kallade sig för feminist. Och jag kunde inte låta bli att känna att jag sket i vad hon kallade sig, det viktiga var vilka åsikter hon hade. Man kan vara fullt medveten om fördomar kring kön och maktobalanser utan att kalla sig för feminist, och det kan finns andra anledningar att inte vilja kalla sig för feminist än “feminister är fula manshatare och förresten så är vi jämställda redan”. Å andra sidan behöver man inte vara medveten bara för att man kallar sig feminist. Så nej, jag kunde inte bli upprörd över att Sabuni inte kallade sig feminist. (Att hon sedan verkar ha en del skumma åsikter och fört fram en hel del konstiga förslag är en annan femma)

  2. Om ordet “feminism” existerar och anses ha betydelsen “politisk åsikt att det är bra med jämställdhet”, vad betyder då ordet “maskulinism”?

    Ett svar på den frågan är förstås att ordet “maskulinism” inte existerar, och att det således inte betyder någonting. Men så funkar inte det mänskliga undermedvetna sättet att resonera, iallafall inte mitt: jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att “maskulinism” rimligtvis måste vara motsatsen till “feminism”, dvs “politisk åsikt att det är dåligt med jämställdhet”.

    Här skulle man förstås kunna säga “Än sen? Det gör väl inget om det finns ett ord ‘maskulinism’ som det är dåligt att vara”. Men då beaktar man återigen inte det undermedvetna sättet att resonera (iallafall inte mitt): för jag kan inte låta bli att göra kopplingen mellan “feminin person” och “feminist” och “maskulin person” och “maskulinist”. (Jag vill här poängtera att det inte är mitt förnuft som säger mig att någon sådan koppling finnes, utan mitt undermedvetna).

    Här skulle man förstås kunna säga “OK, så ditt undermedvetna gör en irrationell koppling. Än sen? Ditt medventa inser ju att kopplingen inte finns, så vad är problemet?” Och då är mitt svar att problemet är kontentan av det hela är att varje gång någon säger “feminism” så känner jag att jag blir anklagad för att ogilla jämställdhet bara för att jag råkar ha vissa inlärda estetiska preferenser.

    Här skulle man förstås sarkastiskt kunna säga “åh, lilla gubben, känner du dig påhoppad, så synd det är om dig; har du tänkt på allt mycket värre elände som kvinnor råkar ut för, ditt sexistiska as?” Och då vill jag påtala att jag inte skriver detta inlägg för att påtala att jag tycker att det är så synd om mig för att ordet “feminism” får mig att irrationellt känna mig osakligt anklagad för att ogilla jämställdhet, utan därför att jag, i konstruktivt syfte, vill ge min syn på varför ordet “feminism” i sig tar kraft från jämställdhetsdiskussioner.

    Så, min tes är alltså: när folk kallar sig “feminister” och menar att detta betyder att de är för jämställdhet, så drar personer som känner sig “maskulina” undermedvetet slutsatsen att de blir anklagade för att vara mot jämställdhet, och det gillar de inte. Så då blir de negativt inställda till feministerna (som ju var källan till sagda “anklagelse”). Hade feministerna istället kallat sig något annat, säg “jämställdhetsförespråkare”, så hade de maskulina personerna istället sagt “det är ju jag också!” och så hade de haft en fruktsam diskussion om hur jämställdhet bäst uppnås.

    • Ord är skitviktiga.
      Det är ju också så att de som hörs högst i media är de som säger tokigast grejor. Människor med nyanserade åsikter och insikter får sällan lika mycket utrymme som extremister som menar att, t.ex, alla män bör kastreras. Det leder också till en förskjutning, där innebörden i ordet “feminism” sätts av extremisterna som anser att alla män bör kastreras och de konservativa som helst ser att det ser ut som det alltid gjort, och alltså högljutt skriker: “Kolla! Alla feminister HATAR ALLA MÄN!”. De där två ytterligheterna klarar nämligen utmärkt av att i svart och vitt definiera ordet gemensamt.

      Det är ju inte precis ett konstruktivt klimat. Det är svårt, för det finns mycket osunt i samhället som behöver lösas, men bästa lösningen kanske inte är att kastrera alla män, men den lösningen får oproportionerligt mycket uttrymme.

      Ord är viktiga.

  3. Det är svårt, och bär en likhet med religion.
    Folk kan kalla sig kristna, och därför förespråka utrotandet av Islam och en teokratiskt värld under Gud (via Påven), och folk kan kalla sig kristna för att de menar att Jesus sa att man ska vara snälla mot varandra, och allt däremellan.

    Jag är på alla vis för allas lika rättigheter och respekt för individen och allt det där, men jag använder helst inte termen feminism, därför att folk lägger så vansinnigt olika värderingar i det och alla vet ju EXAKT vad de vill, de där feministerna.

    Det är smart sätt att döda den egentliga debatten, att föra in den på hårklyverier om vad Feminism/färgen blå/Strålning eller något annat kul EGENTLIGEN betyder.

  4. Och du verkar ryggradsreflex-fnysa åt “jämställdismen”. Jag läser ditt feministiska manifest, och sedan läser jag vad Pelle Billing anser, och tänker sedan.. har du ens läst vad han skriver? Eller stämmer du bara oreflekterat in i en sorts konsensus av radikalfeministiskt ursprung, för att inte bli anklagad för att inte vara feminist? Han är faktiskt vettig, även om jag inte håller med honom i allt. Pär Ström orkar jag inte riktigt med å andra sidan.

  5. Var finns de där “extremfeministerna” som “vill kastrera alla män”? Jag har hittills bara stött på dem i antifeministers fantasier.

  6. Att: Martin

    Dom finns bland de som stormade GenusNytts möte den 5/3 på Södermalm. Där delade de bl.a ut en teckning med en delad penis.

    http://genusnytt.wordpress.com/2012/03/06/feministisk-invasion-pa-jamstalldistisk-pubtraff/

  7. Martin, jag säger inte att de är många, “kastrera alla män” var en lätt överdrift. Åtminstone jag tycker mig ha hört ganska många gånger från de mer extrema hållen att “Om kvinnor styrde världen skulle det inte finnas krig”, att “män är av naturen våldsamma” och annat liknande. En vanlig variant är “Alla män är svin.”

    En aktion som den Bo nämner känns inte särskilt konstruktiv. De kan ju ha rätt i sak, kanske, eventuellt, men de lär ju knappast få Pär Ström att ändra åsikt.

  8. Jag tror mig ha läst en definition på feminism i nåt uppslagsverk som säger att det är uppfattningen att samhället bör var jämställt, men inte är det och att gruppen kvinnor som är det mest förfördelade könet.
    Då skulle maskulinist innebära att samhållet bör vara jämställt, inte är det, medan gruppen män är det mest förfördelade könet.
    Det är klart att "fördelar" är vagt definierat, ( pengar, makt, förtroende, synlighet, handlingsutrymme, lycka, självförverkligande, hälsa, status, osv?) men det fungerar som en sammanvägning.
    Då borde båda grupperna kunna vara jämställdhetsförespråkare. Det kan man väl vara utan att anse att samhället är ojämställt som det är, också.
    Det är säkert inte den enda definitionen men jag tycker den fungerar bra för mig.
    Jag ser för egen del ingen konflikt i att definiera femininist så men ändå tycka att män också har mycket att vinna på jämställdhet också. (Men kvinnor lite mer.)
     
     

  9. En metod jag tycker är bra för att komma runt ettiketternas fallgrop är att säga definitionen på kontroversiella ord istället för orden själva. Då blir det svårt för de som vill avleda debatten mot spekulativt ordmärkeri att få samma hållpunkt som annars. Om jag ska säga någonting om feminism, så kan jag t.ex. byta ut det ordet mot "tanken att män och kvinnor bör vara jämställda, men utav könsroller och existerande fördelningar hålls i ofria och olika tyglar som upprätthålls av bekvämlighet och tradition".
    Det förutsätter att man inte kommer i nya dispyter runt orden i definitionen, men jag bedömer dem i exemplet som mindre kontroversiella än ordet feminism, så jag ser risken som mindre ändå.
    Det kanske framstår som onödigt och överdrivet, men många diskussioner slösar de första rundorna på att tala förbi varandra och framhäva felaktiga tolkningar av den andres uppfattningar, så för att slippa den repetitiva processen föredrar jag att gå ut med definitionerna från början.

Add Comment Register



Leave a Reply