En majoritet består av syre, runt 65%, och rätt mycket är kol. Sedan är det en gnutta väte och kväve samt lite kalcium och fosfor, och ca 55 ämnen till, i mer eller mindre mikroskopiska mängder. Vad som däremot inte ingår i människans sammansättning är 21 gram själ.

Många har hört det här med att själen skulle lämna kroppen när vi dör och att 21 gram därmed skulle försvinna. Den skulle alltså bestå av 21 gram okänt material (Antimateria? Dilithium? Kryptonit?) som aldrig verkar dyka upp vid provtagning på vårdcentralen. Även om det låter sådär fint så är det här ju så klart inget påstående med grund i verkligheten. Eller jo – ursprungligen kom påståendet från en dr Duncan MacDougall som 1907 gjorde ett experiment där han mätte just detta. I ett rätt excentriskt forskningsupplägg la han alltså 6 döende patienter på en säng med en inbyggd våg, och när de dog lättade kroppen, enligt MacDougalls påståenden. Han undersökte olika alternativa förklaringar till detta, men kom till sist fram till slutsatsen att den enda kvarvarande förklaringen som var rimlig var att det var frågan om själen som flugit sin kos, eftersom de 15 hundar som fick sätta livet till för detta experiment inte fick en omedelbar dödsbantning. Men studien var allt annat än väl genomförd. 2 av 6 testpersoner fick uteslutas pga att MacDougall fuckade upp och de kvarvarande fyra visade varierande resultat avseende vikt. De hade dessutom svårt att hålla koll på när folk faktiskt dog och vågsystemet verkade inte helt pålitligt. Sedan fanns det eligt många andra möjliga förklaringar till artspecifik viktminskning som han inte tagit i beaktande, bl a aspekter av blodcirkulation och svett. Så eh, nej, vi har inga rimliga belägg för själens existens.

Vad vi däremot har belägg för är att vi har en basal programvara – generna, som styr både hur vi formas under fosterstadiet och den postnatala tillväxten, och som påverkar hur vi fungerar både kroppsligt och psykologiskt. Vi vet att vi är uppbyggda av celler, med ben som stomme och muskelvävnad utanpå, och har en massa inre organ som får våra kroppar att funka. Men framför allt lär vetenskapen oss allt mer om processerna bakom våra känslor, värderingar upplevelser, vår personlighet och vårt medvetande.

Att tidigare under historien tro att många mänskliga beteenden och fenomen var uttryck för ”något större än vetenskapen kan förklara”, var på många sätt en rätt rimligt slutsats. Men att i nuläget hävda att t ex vi inte har någon moral utan Gud är att helt bortse från den neurovetenskapliga forskning om  spegelneuron och om hur samma delar av hjärnan aktiveras när vi upplever smärta som när vi ser andra utsättas för smärta. Hos psykopater förefaller för låg aktivering av stresshormonet cortisol bidra till att de helt enkelt inte mår så dåligt av andras lidande, vilket är det allmänmänskliga sättet att fungera i de flesta sammanhang. (Har bloggat om detta här, här och här). Kärlek är ju också en helig ko, där folk kan bli omåttligt provocerade över neurobiologiska förklaringar. Men verkligheten är att hjärnan, vid förälskelse, bland annat aktiverar liknande områden i hjärnan som vid narkotikamissbruk. Lust- och belöningssystemet i hjärnan drar igång och kemiska substanser som oxytocin, vasopressin, dompamin, serotonin, endorfiner och olika morfinliknande substanser är inblandade. Och här kommer ju ännu ett nedslående faktum in – vi är ju i mångt och mycket evolutionens slavar. Att vi ska bli kära – och kåta framför allt, och producera avkomma är vi rätt jävla hårdkodat till på goda grunder. För att inte tala om allt det där fina och djupa och innerliga ni som är föräldrar känner för era barn. Att vi ska skydda vår avkomma är ju i högsta grad evolutionärt relevant, vilket även i detta fall speglas i ett stort antal väl undersökta neurobiologiska processer. Och så är det med det mesta annat som vi ser som de mest grundläggande mänskliga aspekterna – vetenskapen bidrar med ständigt större insikter i varför olika beteenden uppstår och vad som händer i hjärnan och i kroppen när detta sker. Neurotransmittorer, horomoner, elektriska impulser, mellan celler – det är detta som det handlar om framför allt.

Men allt detta – vilka vi är, det vi tycker, känner, upplever, vår känsla av själv, är däremot också något som vi är mycket långt från att förstå till fullo. Det kanske hippaste forskningsområdet inom neurovetenskapen för tillfället är medvetandet, ett område som fortfarande till mångt och mycket är ett mysterium. Men på samma sätt som med det taffliga ”god of the gaps”-argumentet att kunskapsluckor är ett bevis för att gud minsann är förklaringen på allt det vi ännu inte vet (med den följden att Gud alltså blir ansvarig för mindre och mindre ju mer forskningen hittar) så är det ju inte en rimlig slutsats att allt som vi inte känner till om människans fungerande kan tillskrivas något mystiskt och lite lätt övernaturligt, t ex själen. Det betyder bara att vi inte vet. Och hävdar man att det finns en själ så är det upp till den som påstår detta att komma med bevis. Som då helst inte är baserat på tafflig, ideologiskt driven, viktforskning.

Faktum är att utifrån det vi vet så är vi med hösta sannolikhet inte är annat än olika nivåer av materia – gener, celler, ben, blod, kött, neurotransmittorer, hjärna, hormoner. Vi är en sammansatt mängd av kemikalier. Och allt det där som vi upplever är olika kemikaliska processer. Punkt. Och för att dra det lite längre – det mest tyder på att allt annat i vår tillvaro bara är en sammansatt mängd av kemikalier. Och sedan dör vi och kemikalierna omformas så småningom till andra sammansättningar, t ex i nya organismer. Punkt.

Visst är tillvaron alldeles underbart meningslös?

Många har ett behov av att moral, kärlek, medvetande etc ska vara något mystiskt, bortom vetenskapen, gärna lite övernaturligt. Det är som om det skulle vara en dygd i att inte veta om hur saker fungerar, att det skulle göra dessa företeelser mer meningsfulla. Men just resonemanget att vissa saker har en inneboende objektiv mening är något som jag aldrig har förstått. Det jag menar med det jag skrev ovan – att tillvaron är underbart meningslös, skrev jag för att just detta att inget faktiskt har någon större mening än att människor, jorden och allt det andra det bara, tja, existerar, och att det faktiskt innebär att det är upp till oss att skapa vår egen mening och göra det bästa av vår tillvaro. Att ta ansvar och att se möjligheterna, och att glädja oss över allt det fina vi upplever, trots att det bara är kemiska processer. För en förälders kärlek till sitt barn eller den förälskades intensiva känslor av tillhörighet – är dessa mindre bara för att det inte handlar om mystik? Varför inte bara tillåta oss själva att bara vara i allt det som känns bra och fint utan att skapa påhittade fenomen för att rättfärdiga detta?

Det handlar i slutändan om huruvida vi vill ta det röda eller det blå pillret. Vill vi acceptera verkligheten så som den är och ta ansvar för vad vi gör med den, eller vill vi vira in oss i en varm, gosig filt av uppfattningar om det mystiska?

Jag vet vad jag väljer.

Btw: Daniel Dennet om vetenskap och medvetandet:

Källor/mer info:

-Technicolor: ”Människan är programmerad för empati – och skadeglädje.”
- Technicolor: ”Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 1 – Empati och hjärnans simulator.”
- Technicolor: ”Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 3 – Psykopati.”
- Snopes.com: Weight of the Soul
- Neurobiology Affects Love and Attraction
- The neurobiology of love
- Neuroscience of parental behavior
- Can neuroscience explain consciousness?