PseudovetenskapPsykologiSkepticismVetenskap

Om Dahlströms vetenskaplighet

Gästinlägg av Per, PubMed-ninjan

Herregud, detta missbruk av naturvetenskap gör mig galen! Sluta!

Förra veckan roade jag mig med att på Twitter referera de märkligare passagerna i Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan. Omedelbart började kommentarer liknande den ovan strömma in. Det är något med Dahlström som upprör. Att hon skulle missbruka naturvetenskap. Jag är inte övertygad om att så är fallet.

Fortkörning är något unga män ägnar sig åt när deras testosteronnivåer är höga, som de slutar med efter puberteten.

För det första. Dahström och jag är medicinare. Fråga en fysiker eller kemist och de svarar att vi förhåller oss till naturvetenskaperna som Puerto Rico till USA eller Ringo Starr till slagverk. Vi är där men ändå inte. Vad viktigare är: Det finns inte mycket som tyder på att Dahlström alls vänt sig till vetenskap när hon skrivit sin bok. Det mest slående med den är inte de slutsatser hon drar av forskning, utan hur lätt hon drar slutsatser utan någon vetenskaplig grund. Till den som är intresserad av ett bemötande av hennes huvudteser rekommenderar jag Agnes Wold med fleras insändare i DN för ett par år sedan. [1] Här ett par ord om vetenskapssynen i Dahlströms bok.

Det första man hade förväntat sig i en bok full av uppseendeväckande påståenden är uppseendeväckande bevis, för att parafrasera Carl Sagan. Till exempel när Dahlström hävdar att orsaken till att även vänsterhänta kvinnor oftast bär sina spädbarn på vänster arm (trots att det hindrar dem från att använda sin föredragna hand, ett välkänt fenomen) är att de instinktivt lägger sina barn mot hjärtat. Detta belägger enligt Dahlström moderns instinktiva kunskap om barnbärande. Är det en rimlig slutsats baserad enbart på förekomsten av en asymetrisk distribution av hänthet och barnbärande? Låt oss nyansera denna idé med lite empiri!

Ett välstuderat fenomen är vilket öra människor föredrar att lyssna med. I en uppmärksammad studie [2] visade det sig att det samband mellan hänthet och öronpreferens som tidigare [3] observerats modifierades under vår uppväxt. Högerhänta barn lyssnade mer och mer på vänster öra, medans det motsatta hände hos vänsterhänta barn. Beror detta på högerhänta barns aversion mot sina mödrars hjärtljud, måhända? Eller hänger det samman med ett likartat fenomen, lateraliseringen av syn och åt vilket håll man föredrar att greppa ett slagträ på i t.ex. baseball [4]? Har evolutionen gjort vissa män benägna att vända sig mot kvinnor som håller spädbarn medan de drämmer till grejer med tillhyggen? Skiftar barns hörsel med ålder från att lyssna på modern till att lyssna på bollsport? Har evolutionen gjort vissa män extra duktiga på kast med litet, ouppmärksamt barn? Varför har inte Dahlström tagit tag i dessa för barnafostran avgörande fynd?

Pan paniscus, i Sverige kallad dvärgchimpans eller bonobo. Utom i GÖT-LA-BORRRG, där den heter minichimpans, uppenbarligen.

Evolutionen, ja. Varje gång en biologist drar idiotiska slutsatser med evolutionens hjälp mister en Galapagosfink sina vingar. Dahlström anser t.ex. att vad vi kan kalla ett machoideal med risktagande, styrkeuppvisningar o.dyl. härstammar från liknande beteende hos apor, vilket i sig mycket väl skulle kunna stämma. Men, fortsätter hon, kvinnor föredrar ju gåvor och “mjuka” män, vilket observerats hos andra arter, t.ex. det märkliga bobyggande beteendet hos atlasfågeln. Hur dessa inkompatibla beteenden kunnat utvecklas till evolutionärt stabila strategier [5] inom samma art förklarar hon inte. Det ryktas att John Maynard Smiths ilskna roterande i sin grav när han läste detta befängda förslag var den egentliga orsaken till jordbävningen i Peru 2007. Är det möjligt att Dahlström helt enkelt inte uppfattat att män och kvinnor tillhör samma djurart?

Det blir värre. Ett ständigt återkommande tema i Könet sitter i hjärnan är konflikten mellan vår hjärnbark (cortex), där Dahlström anser att civilisation och överjag sitter, och reptilhjärnan, där det hon benämner drifter har sin hemvist. Teorin om reptilhjärnan lanserades på sextiotalet av Paul MacLean [6] för att snabbt förpassas till högen för vetenskapliga teorier som saknar förankring i verkligheten. [7] Dahlström anländer till denna beskrivning av vårt nervsystems urprung via Haeckels rekapitulationsteori, om vilken den tyska anatomen Erich Blechschmidt hade följande att säga:

The so-called basic law of biogenetics is wrong. No buts or ifs can mitigate this fact. It is not even a tiny bit correct or correct in a different form, making it valid in a certain percentage. It is totally wrong. [8]

Till detta tvivelaktiga fenomen tillskriver hon vad än passar henne för stunden: Allt som har med sexualitet att göra, girighet, maktlystnad, egoism, etc. I Dahlströms värld finns ingenting som inte kan härstamma från reptilhjärnan, men som ibland plötsligt härstammar hjärnbarken som när kärlek går från att vara en kortikal funktion på en sida (s. 32) till att vara lokaliserad i reptilhjärnan på en annan (s. 112). Med en så flexibel teori om hur vår hjärna fungerar behövs inga empiriska bevis. Inte så konstigt kanske att Det har sagts och En gång hörde jag är så vanliga källor till Dahlströms insikter.

Hur gick det så illa? Dahlströms gamla hederliga arbeten inom neuroanatomi [9] är fortfarande läsvärda. Jag föreställer mig att det är så här Super Mario känner sig när det visar sig att prinsessan är i ett annat slott. Själv har jag inte varit så här besviken sedan jag såg Robert Redford som Den store Gatsby. Borde inte en erkänt skicklig neuroanatom ha skrivit en bättre och mer vetenskpligt hederlig bok om kön och hjärna? Om den holländske forskaren de Vries, som att döma av Dahlströms förlegade och ytterst selektiva referenslista att döma är något av en favorit, kan nyansera sin egen forskning med alternativhypoteser [10], borde inte då hon kunna det?

Jag avslutar med det enda av Dahlströms många imperativ jag helhjärtat kan instämma i, tillika bokens sista rubrik:

 

/Per

Per är en ondskefull biologist som på dagarna doktorerar i neurofysiologi. När mörkret faller tar han på sina trikåer och ninjasvärd och letar PubMedreferenser om exotiska skallskador och saker folk utsätter sina könsorgan för. När serietidningen om hans liv publiceras kommer den vara tecknad av Rob Liefeld.

 


[1] DN Debatt 2007-02-18, http://www.dn.se/debatt/pahittade-fakta-om-konsbiologi-utgor-missbruk-av-forskarroll

[2] Bryden, M. P. (1970). “Laterality effects in dichotic listening: relations with handedness and reading ability in children.” Neuropsychologia 8(4): 443-450.

[3] Milner, B., Branch, C. and Rasmussen, T. (2008) Observations on Cerebral Dominance, in Ciba Foundation Symposium – Disorders of Language (eds A. V. .. de Reuck and M. O’Connor), John Wiley & Sons, Ltd., Chichester, UK. doi: 10.1002/9780470715321.ch12

[4] Portal, J. M. and P. E. Romano (1998). “Major review: ocular sighting dominance: a review and a study of athletic proficiency and eye-hand dominance in a collegiate baseball team.” Binocul Vis Strabismus Q 13(2): 125-132.

[5] Maynard Smith, J., Price, G.R., Nature 246, 15 – 18 (02 November 1973); doi:10.1038/246015a0

[6] Se t.ex. MacLean, Paul D. (1990). The triune brain in evolution: role in paleocerebral functions. New York: Plenum Press. ISBN 0-306-43168-8. OCLC 20295730

[7] T.ex. Hodos, William. “Comparative Vertebrate Neuroanatomy: Evolution and Adaptation”. “The extensive body of work in comparative neurobiology over the past three decades unequivocally contradicts this theory. First, homologs of the limbic cortical areas that MacLean considers to have been first present in early mammals have been found in non-mammalian vertebrates. Second, homologs of neocortical structures and of dorsal thalamic nuclei have also been found in nonmammals. Third, MacLean’s observations on the behavioral differences between mammals and nonmammals are oversimplified and ignore the elaborate social and parental behaviors of some non-mammalian vertebrates, including birds and a variety of ray-finned fishes” DOI: 10.1002/0471733849.ch6

[8] Blechschmidt, Erich (1977) The Beginnings of Human Life. Springer-Verlag Inc., pg. 32

[9] T.ex Andén, N.-E., Dahlström, A., Fuxe, K., Larsson, K., Olson, L. and Ungerstedt, U. (1966), Ascending Monoamine Neurons to the Telencephalon and Diencephalon. Acta Physiologica Scandinavica, 67: 313–326. doi: 10.1111/j.1748-1716.1966.tb03318.x

[10] De Vries, G. J. (2004). “Minireview: Sex differences in adult and developing brains: compensation, compensation, compensation.” Endocrinology 145(3): 1063-1068.

Bildkällor: Huvudbilden är från morphonix. Bild 1 är från GP, bild 2 är från WWF

Previous post

ECT - ett försvarstal

Next post

Skeptiska snabbisar 2/2

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

4 Comments

  1. Pan Narrans
    2 February, 2012 at 18:18 —

    “Varje gång en biologist drar idiotiska slutsatser med evolutionens hjälp mister en Galapagosfink sina vingar.”

    Vittert 🙂

  2. 9 February, 2012 at 08:08 —

    Gud så ELAKT av dig att kräva något slags noggrannhet, stringens, eller ens korrekthet av Dahlström. Så jääääkla manligt alltså.

  3. Peter Eliasson
    9 February, 2012 at 21:58 —

    ” När serietidningen om hans liv publiceras kommer den vara tecknad av Rob Liefeld.”

    Liefeld?! Du ÄR en ondskefull biologist!

    • Per
      12 February, 2012 at 11:08 —

      Vad kan jag säga? Jag gillar trekantiga fötter och extrafickor.

Leave a reply