FeminismGenusPsykologi

Lite objektifiering skadar väl ingen?

En av originalskepchicksen, gisela, är tillbaka med ett gästinlägg!

Ibland tror folk att så länge Ladies’ Night eller Chippendales finns, så är det inte ett problem, eller ojämställt, att kvinnor objektifieras sexuellt i tid och otid. Same same liksom? Nej, inte alls faktiskt.

På frågan “what’s the harm?” svarar jag, till exempel, med: The Role of Self-objectification in Women’s Depression: A Test of Objectification Theory

Objektifiering av kvinnor leder i högre grad till att kvinnor självobjektifierar, vilket i sin tur leder till skam över sin kropp och oro över sitt utseende. Detta i sin tur bidrar till depression. Att experimentellt försöka inducera självobjektifiering (genom att låta försökspersoner pröva på ett litet avslöjande plagg jfrt en vanlig tröja) ledde till självobjektifiering hos kvinnor men inte hos män, och det i sin tur ledde till skam, mindre ätande och sämre flow, som mätt med ett avancerat mattetest. Självobjektifiering gör att man både ser sig själv som mindre kompetent och presterar sämre. Objektifiering kan alltså ha ganska stora konsekvenser. För kvinnor.

Inte samma sak! (Källa: www.fabioifc.com)

Men egentligen vill jag göra en mer principiell poäng än att objektifiering är dåligt. Det handlar om att objektifiering har asymmetriska effekter över kön. Med andra ord: det är inte “samma sak fast tvärtom” när en kvinna objektifierar män som när en man objektifierar kvinnor. Det har inte samma effekter. Samma saker händer inte. Det är olika situationer således, att bli objektifierad som kvinna än att bli det som man. Som tillhörandes det ena eller andra könet kan du ha upplevt det ena, men du har inte upplevt det andra.

Det finns en hel del studier på det här med assymetrin men jag tänkte nämna tre.

1. I en studie från 2011 fick personer bedöma andra personer, och instruerades att fokusera på deras utseende eller på deras personlighet. När man fokuserade på utseendet istället för personlighet så bedömdes kvinnors (samma kvinnor i båda fallen) kompetens, värme (personlighet), och moral som sämre. Bedömningar av män påverkades inte av de olika betingningarna.
From women to objects: Appearance focus, target gender, and perceptions of warmth, morality and competence

2. När kvinnor upplevde att deras kropp, snarare än ansikte, var under utvärdering av en man så pratade de mycket mindre om sig själva än om de trodde att en kvinna tittade. Män pratade på om sig själva i de fulla två minuter de fick oavsett vem de trodde tittade, och var. Att objektifiera kvinnor tystar kvinnor.
(bloggpost som redogör för studien, som också länkas där)

3. Sexuell objektifiering i reklam dehumaniserar kvinnor, men inte män. De dehumaniseras av män som åtrår dem och av kvinnor som tar avstånd från dem.
Are sexualized women complete human beings? Why men and women dehumanize sexually objectified women

Objektifiering påverkar & drabbar kvinnor annorlunda än det gör män. Oaktat vad detta beror på: det gör det. Alla idéer om att man uppnår nån slags terrorbalans i sexism eller objektifiering genom att kvinnor också tittar på män är alltså fel. Det finns ingen symmetri i det här.

Det innebär också att män inte kan utgå ifrån sin egen erfarenhet i dessa frågor för att, som ofta sker, underkänna kvinnors erfarenheter som felaktiga, överdrivna och liknande, eller kvinnors slutsatser ifrån dessa erfarenheter som inkorrekta eller orimliga. Att tänka “vad skulle jag ha gjort” är meningslöst i sammanhanget för den situation du tänker dig är inte den som kvinnor är i. Kvinnor kan erfara hur det är att vara kvinna i samhället, det kan inte män. De senare får därför lyssna på kvinnors erfarenheter om de vill kunna hoppas förstå något av det.

Poängen är inte att kvinnor alltid har rätt eller att kvinnor tycker och känner och tänker likadant. Så är det inte. Poängen är att mäns förmåga att bedöma detta, i frågor om objektifiering av och sexism mot kvinnor, är väldigt starkt begränsad eftersom de inte vet vad de pratar om.

För att förstå en situation man aldrig själv upplevt krävs empati. Lyhördhet. Att man låter kvinnor tala i egen sak, istället för att själv utifrån sina egna erfarenheter försöka förklara varför kvinnors resonemang om sina erfarenheter är fel. Att sätta sig in i en annans situation kräver att man lyssnar, lyssnar och lyssnar lite mer.

Detta inlägg kom till som en reaktion på det här och det här apropå användandet av så kallade “booth babes” på spelmässor och att företaget MSI hade lapdance på Dreamhack, en spelfestival för ungdomar, för något år sedan.

Previous post

Skeptiska snabbisar 16/1

Next post

Mildamakter vad är detta?

gisela

gisela

22 Comments

  1. 16 January, 2012 at 13:48 —

    Tack!

  2. 16 January, 2012 at 14:21 —

    Så man bör inte objektifiera kvinnor eftersom de har någon sorts överkänslighet för det? Ungefär som att man inte bör exponera en nötallergiker för nötter, men att det går bra att göra det för någon annan?

    Är det en rättvis TL;DR-version av artikeln?

    Kan man i så fall spekulera i varför den här överkänsligheten finns där? Finns det en möjlighet att bli av med den, och borde vi i så fall sträva efter det?

    • 16 January, 2012 at 14:29 —

      Det är inte en “överkänslighet”. Hela poängen med artikeln är att objektifiering av kvinnor är väsensskilt från objektifiering av män p.g.a. hur vi formats av samhället. Kvinnor reagerar inte “mer” på objektifiering utan helt annorlunda, för att vi har andra grundförutsättningar.*

      För övrigt är “överkänslighet” ett illa valt ord i sammanhanget då det låter som en anspelning på kvinnors irrationella känsloliv. Jag förstår att du försöker dra en parallell till allergier men var försiktig med ordval i den här typen av diskussioner! Vi får så ofta höra att vi överreagerar och är alldeles för känsliga när vi försöker påtala den här typen av problematik.

      *Använder naturligtvis generalisationer här…

      • 16 January, 2012 at 14:39 —

        Jag kan bekräfta att valet av ordet “överkänslighet” precis som du säger var för att göra jämförelsen med en allergi tydligare. Självklart har jag inga förutfattade meningar om “kvinnors irrationella känsloliv”.

  3. 16 January, 2012 at 14:32 —

    Som du kanske såg i min text handlar det inte bara om hur kvinnor reagerar utan också om hur det påverkar den som objektifierar. Att man ser objektifierade kvinnor men inte män som mindre kompetenta, moraliska osv är ju något som sker i betraktaren, inte den objektifierade. Att kvinnor de facto drabbas hårdare av objektifiering innebär därmed också att kvinnor inte rakt av är “överkänsliga” som reagerar mot objektifiering utan tvärtom att det är en korrekt uppfattning om att det -är- negativt för kvinnor.

    Återstår då kvinnors självobjektifiering som bidrar till t.ex. depression och ätstörningar. Den självobjektifieringen minskar f.ö. med åldern. Där är mitt svar JA jag tycker samhället bör göra mycket mer för att sluta belöna kvinnor för självobjektifiering och självspäkande, självutplånande beteenden så som att uppehålla sig vid “bantning” etc. Vad man som enskild tjej kan göra har jag svårare att svara på då jag aldrig själv haft någon fixering vid min vikt eller mitt utseende. Någon person som haft det men kommit ur det kan nog bättre svara på den frågan.

    (och kan tillägga att självobjektifiering alltså inte är något som kvinnor gör mot sig själva hipp som happ utan är den psykologiska mekanism genom vilken andras/samhällets/kulturens objektifiering av kvinnor internaliseras)

  4. 16 January, 2012 at 16:10 —

    Intressant!

    Har ofta funderat över den saken, varför jag inte känner mig påhoppad eller objektifierad när jag ser en affisch med “ladies night” på stan men vet att mina tjejvänner mår dåligt av det motsatta (i ärlighetens namn mår jag också dåligt av att se lättklädda tjejer dansa framför en bil)!
    Helst ska man väl inte objektifiera någon! Två fel gör ju inte ett rätt. Men kul (och nyttigt) att se att det fanns bra underlag för skillnaden.

  5. JemyM
    16 January, 2012 at 16:44 —

    Påståenden som “kvinnor de facto drabbas hårdare av objektifiering” skulle jag ta med en nypa salt.

    I en kurs tidigare i 2011 fick jag ta del av studieresultat ur Göteborgs Universitets studier på utseendefixering. Dessa demonstrerade att kvinnor i högre utsträckning än männen hade destruktiva beteenden som påföljd.

    Men…

    * En betydelsefull mängd kvinnor har “de facto” inte sådana problem och en betydelsefull mängd pojkar har “de facto” sådana problem. Det klassiska sättet genus uppstår på är att vi börjar komma ihåg anekdoter som bekräftar det ena och samtidigt börjar räkna exempel på det andra som “undantag”.

    * Senare forskning visat sig att pojkar ofta osynliggörs i statistiken pågrund av hur den är uppställd (testen är inte anpassade för maskulint genus), pojkar antas kulturellt inte ha sådana problem (varför man inte frågar) och flickor antas kulturellt ha sådana problem (varför det finns mer forskning på flickor). Den forskning jag sett menar att utseenderelaterade beteendestörningar hos män så som ätstörningar, träningsbeteenden, bantning i låg ålder eller anorexia är i ökning.

    * Undersökningar med utgångsperspektivet att kvinnor och män fungerar olika brukar också komma till en sådan slutsats och man skapar sedan generella idéer om hur kvinnor och män är, trots att resultaten kanske bara visade några enstaka procents skillnad.

    Det ger förmodligen mer att studera varför vissa (flickor som pojkar) påverkas och vissa (flickor som pojkar) inte påverkas. Vill man t.ex. veta varför en flicka påverkas av objektifiering kan man ju börja jämföra henne med en som inte gör det. En modell för detta är tripartite influence model. Den räknar in hur media, vänner och familj kan bidra till eller mediera problematiken. Rota lite artiklar om det kanske.

    • 16 January, 2012 at 17:40 —

      JemyM – det är bra och viktiga påpekanden du kommer med! Min ambition med detta inlägg var på intet sätt att täcka in allt som har med objektifiering att göra. Jag håller helt med om att det vore värdefullt att närmare studera mekanismerna kring t.ex. självobjektifiering eller dehumanisering, och att det är menigsfulla mål i sig att förstå varför pojkar, och flickor, mår dåligt och varför. Oavsett om det är av samma skäl eller olika skäl. Om du “rotar lite artiklar” och bloggar om det lovar jag att läsa med stort intresse.

      • 16 January, 2012 at 17:44 —

        verkar inte fungera att redigera min kommentar av nåt skäl. menar “meningsfulla” samt “hur de mår dåligt, och varför” istället för dubbelt varför. 🙂

  6. JemyM
    16 January, 2012 at 17:04 —

    Lite statistik ur kursen om internalisering av ideal (medvetenhet och jämförelse med ideal) såg ut så här:

    Kroppsuppfattning
    Tonår: Flickor 45% och Pojkar 20%
    Vuxenår: Kvinnor 20% och män 10%

    Flickor är på ett sätt och pojkar på ett annat alltså? Det är ett sätt att tolka resultaten på.

    Ett annat sätt att tolka på är att majoriteten av flickorna är opåverkade, de påverkade är undantag. I ren vadslagning över huruvida en flicka är påverkad eller opåverkad är alltså oddsen bättre att säga opåverkad.

    Samtidigt löper 1 av 5 pojkar risk att påverkas negativt av objektifiering (det är 2-3 i en skolklass på 25 personer, förmodligen pojkar du träffat och samtalat med). Det är relativt många för att helt bortses från.

  7. 16 January, 2012 at 22:13 —

    Det här inlägget läggs till mina bookmarks i evigheters evighet, amen.

  8. 17 January, 2012 at 16:32 —

    […] Jag håller inte med om allt hon skriver heller. Så det så. EDIT 5: Skepchick berättar om de skadliga effekterna av objektifiering, och vidare Doktor Åsa berättar varför vetenskap inte är en åsikt – något som verkar ha […]

  9. Helene
    25 January, 2012 at 12:35 —

    Tack! Allt detta kan man också överföra till ett klassperspektiv. Så jäkla klockrent hur strukturerna är detsamma vare sig det handlar om genus eller klass.

    Det innebär också att medelklassen inte kan utgå ifrån sin egen erfarenhet i dessa frågor för att, som ofta sker, underkänna arbetarklassens erfarenheter som felaktiga, överdrivna och liknande, eller arbetarklassens slutsatser ifrån dessa erfarenheter som inkorrekta eller orimliga. Att tänka “vad skulle jag ha gjort” är meningslöst i sammanhanget för den situation du tänker dig är inte den som arbetarklassen är i. Dessa kan erfara hur det är att vara arbetarklass i samhället, det kan inte medelklassen. De senare får därför lyssna på arbetarklassens erfarenheter om de vill kunna hoppas förstå något av det.

    Synd bara att det är så ointressant för medelklassfeministerna.

    • 25 January, 2012 at 13:53 —

      Hej Helene, det tycker jag du har helt rätt i. Poängen jag försöker göra är på intet sätt specifik för feminismen, utan exemplifierades bara med det i detta fall. Och egentligen tycker jag att man visst kan tänka “vad skulle jag ha gjort” – givet att om man kommer fram till att man skulle ha gjort något annorlunda så följer man sedan upp med “vad kan förklara att en annan person agerade annorlunda?” och vågar skärskåda det ordentligt. Då kan man lära sig något, givet att man inte besvarar alla såna frågor med “den har inte fattat”.

      Vad gäller medelklassfeminister kan jag bara tala för mig själv. Jag får nog definitivt räknas som en sådan, men tycker inte alls att det är ointressant med andra klassperspektiv, tvärtom. Däremot känner jag, i ljuset av inlägget jag skrev, att jag kanske inte är rätt person att informera om ett arbetarklassperspektiv. Men jag lyssnar gärna.

  10. […] 27th, 2012 § Kommentera Alltså det här är otroligt […]

  11. David
    8 February, 2012 at 11:22 —

    Tänkte på artikeln ovan när jag läste detta:

    http://www.entreprenor.se/entreprenorer/hon-ar-sveriges-ovanligaste-foretagare_149717.html

    Nu är jag lite feminist-arg.

  12. Dumfan
    21 February, 2012 at 08:39 —

    Hejsan.
    Jag påstår inte att du har fel, och inte heller att jag skulle vara för objektifiering av kvinnor, jag vill bara be om ett litet förtydligande eller klargörande: Är det mer ok att objektifiera män för att de inte tar åt sig på samma sätt som kvinnor (generellt sett, på individnivå vill jag å det bestämdaste påstå att det finns avvikelser från det förväntade)? Jag hoppas, och kanske tror, att det inte är det du försöker säga, men det tål att poängteras att även om reaktionerna är olika (och olika starka) så torde objektifieringen av individer vara lika fel, oberoende av vilket kön obje… förlåt människan råkar ha. 😉

  13. 5 March, 2012 at 19:15 —

    Bra inlägg. Det slog mig lite grann att mekanismerna kring skillnad mellan objektifiering av män och kvinnor, speciellt när man tar med de utmärkta förbehåll som JemyM tar upp, påminner om upplevelsen av nedsättande etiketter baserade på “ras” eller etnicitet…Drar mig till minnes en diskussion på Psykologiska fakulteten i Stockholms U. för många år sedan då vi diskuterade om redan det faktum att kategorin “invandrare” har negativa konnotationer återverkar som sämre självkänsla, prestation och psykiskt välbefinnande för de som upplever sig vara måltavlor för en sådan klassificering…
    Själv misstänker jag att vidare psykologiska mekanismer är i svang här, och att ett oproportionellt eller omotiverat fokus på kvinnors utseende eller visuella framtoning antagligen verkar på ett liknande sätt som när man konsekvent och systematiskt påminner folk om att de har ursprung i ett visst land, eller tillhör en viss klass, som någon här också tog upp…

  14. […] kan vara bra eller okej med objektifiering så länge ingen mår dåligt av det. Läs gärna detta inlägg för en mer utförlig beskrivning av […]

  15. […] (självobjektifiering). Studier har visat att objektifiering påverkar män och kvinnor olika (Lite objektifiering skadar väl ingen? är en skitbra text om det av skribenten och doktoranden Gisela Jönsson). Den ser också olika ut. […]

  16. 12 October, 2012 at 11:35 —

    Nu har jag inte läst studierna (tänker inte registrera och BETALA för att läsa (för övrigt intressant att folk gör pengar på sånt här i ‘jämställdhetens’ namn)), men ytlig forskning på runt 200 pers vardera av symptom istället för orsaker bevisar knappast något att ta med sig i andra diskussioner (klickade mig hit från ‘rätt sorts objektifiering’).

    “Objektifiering kan alltså ha ganska stora konsekvenser. För kvinnor.”
    Självklart även för män, bruka lyhördheten du pratar om här.

    “Kvinnor kan erfara hur det är att vara kvinna i samhället, det kan inte män.”
    Hur är det med män som blir kvinnor då? Hur långt in i behandlingen blir en mans erfarenheter godkända?

    Är också skeptisk till attityden som alltid återkommer i såna här diskussioner, att kvinnorna är offer och männen förövare. I diskussioner om maskulinitet tenderar många att se problem som något männen behöver ta tag i och ofta ta avstånd ifrån (som om de enkelt kunde det), och även du verkar så snabbt som möjligt vilja konstatera att “nu är det såhär och ni killar får ta extra hänsyn”.

    Det går inte att titta på sånt här ordentligt utan att ta hänsyn till andra aspekter som ekonomi (vilka tjänar mest i modellbranschen?), biologi (vem påverkas mest fysiskt när ett barn ska skapas?), grupptillhörighet (både (hetero-)män och kvinnor tenderar enl. undersökningar att sympatisera med kvinnor i en blandad grupp) och hur män dehumaniseras på andra sätt (se länk ovan).

  17. 29 November, 2012 at 06:14 —

    Vilket bra och intressant inlägg. Jag tycker att kvinnan objektifieras hela tiden. Är det inte hemmafru idealet så är det sexiga underkläder med dimmig blick.
    Jättebra inlägg.

Leave a reply