Vetenskap

Nicka min nacke men brist dock ej

Musik ska byggas utav glädje. Men hur skall den mottas? Hur skall den uppskattas, med en cigarr i fåtöljen eller i en svettig, testosterondrypande moshpit?

Sättet att avnjuta musik genom fysiska aktiviteter har genom åren varierat.

På slutet av 60-talet definierades en viss typ av dans som innehöll moment av våldsamma skakningar av huvud och nacke till en aggressiv typ av rytmisk populärmusik. Led Zeppelin myntade slutligen termen headbanging för att beskriva denna musikuppskattande aktivitet som framför allt spridits bland hårdrockspublik.

Headbanging har under åren genomgått en evolution för att numer snarast kunna betraktas som en heterogen gruppering av olika rytmsynkrona aktiviteter som moshpit, fingertecken i form av djävulshorn, allsång och crowdsurfing.


Som ovanstående exemplen tydligt illustrerar så blir den sammanlagde rörelseenergin inte helt obetydlig för den som valt att genom denna fysiska aktivitet visa sin uppskattning för rytmiska musikunderhållning.

Dessvärre har headbangingen varit kopplad till både tinnitusutveckling, whiplashskador, kroniska nacksmärtor och i enstaka fall stroke, pulåderbråck i hjärnan och blödning under skallbenet.

I måttfullhetens och försiktighetsprincipens namn bör därför en algoritm eller åtminstone en handlingsplan utarbetas för att  minska antalet nackligament som offras på hårdrockens blodiga altare. Och det är precis detta viktiga arbete som den australiensiske forskaren Patton och medarbetare utformat. I sin publikation Head and neck injury risks in heavy metal: head bangers stuck between rock and a hard bass beskriver författarna tydliga strategier som den inbitne hårdrockaren kan använda sig av för att skydda sig mot neurologiska skador.

Den säkerhetsmedvetne headbangern bör alltså

–       minimera rörelseomfånget på själva headbang-rörelsen, ett omfång på mindre än 45 grader torde kunna vara lagom

–       byta ut hårdrocken mot någon typ av easy –listening alternativt Celine Dion, Michael Bolton, Phil Collins för att minska på    antalet beats per minute

–       headbanga bara till varannan takt

–       möjligen också använda sig av någon form av nackstöd, till exempel nackkrage

Avslutningsvis  publiceras ett illustrativt exempel. Sitt med huvudet i neutralläge, nicka lite rytmiskt, men försiktigt med huvudet. Kom ihåg att headbangingen endast skall ske till varannan takt. En och NICK och två och NICK och tre och NICK osv Så, nu kör vi headbang, god fortsättning.

 

utvald bild från mobile9.com

Previous post

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska skepticismen

Next post

Skeptiska snabbisar 12/1

Amygdala

Amygdala

Melankolisk kalenderbitare men förkärlek svart humor, socialrealism, mustiga rödviner och kyrkogårdar. Drömmer om ett växthus och studier i etnologi, äger blomsterrabatt i innerstad och examen i naturvetenskap.

2 Comments

  1. Martin
    15 January, 2012 at 22:39 —

    Jag måste bara invända mot villfarelsen att musik ska byggas utav glädje. Musik ska byggas utav smärta! Gärna kryddad med bitterhet, sentimentalitet och självömkan. Men absolut inte glädje.

  2. 15 January, 2012 at 23:29 —

    Smärta är en essentiell komponent i uppfattning och skapande av ljudunderhållning.
    Min första tanke när jag läste din kommentar var “här har vi en riktig hårdrockare, en headbangare som är villig att offra sin nacke för upplevelsen”.
    Men, sedan läste jag om kommentaren och insåg att kombinationen av orden smärta, bitterhet, självömkan och sentimentalitet endast används av fanatiska finsk-tango-fans. Och här kan jag glädja dig Martin; det går jättebra att headbanga till Olavi Virta. Kom ihåg, varannan takt, max 45grader och så låter du sentimentaliteten skaka om öronkristallerna.

Leave a reply