AlternativmedicinLivsåskådning & ReligionPseudovetenskapSkepchick-ismSkepticism

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska skepticismen

Tre saker som gjorde mig till skeptiker:

Religion.
Tills jag var 16 var var tredje lördag reserverad för obligatorisk religionsundervisning i katolska kyrkan. Att söndagsförmiddagarna var lika med högmässa behöver jag väl knappast tillägga. Jag spenderade mycket tid under de här åren med att vara rädd. Att gud alltid såg och hörde mig var inte på något sätt en trygghet eller en trösterik tanke för mig. Det var så mycket jag kände att jag inte fick tänka. Jag fick inte bli arg eller önska att något dåligt skulle hända någon annan och jag fick definitivt inte tänka på sex. Det värsta var nog ändå ångesten som kom sig av mitt tvivel. Kyrkan var full av cirkelförklaringar som jag hade svårt att acceptera. Alla logiska luckor fylldes av “guds vägar äro outgrundliga”. Det var inte tillräckligt för mig. Jag konfirmerade mig i svart klänning. Min mormor höll på att få en hjärtattack. 

Bild via hyperboleandahalf.blogspot.com

En depression.
Första gången jag fick psykofarmaka (antidepressiva) visste jag inte att det var något att skämmas över. För mig var det en medicin som alla andra. Att andra uppfattade psykofarmaka som något konstigt förstod jag när min dåvarande pojkväns mamma sa: “usch, sånt där skulle jag aldrig ta!”. Hennes motivering var att “alla är lite ledsna ibland” och att “alla tycker det är jobbigt att gå upp på morgonen”. Lösningen? Skärpa sig. Jag visste inte hur jag skulle förklara att det inte handlade om att vara morgontrött och lite ledsen, utan att det var mer än så, att det var en sjukdom. Att det var en helt förlamande känsla som sträckte sig månad efter månad och hindrade mig från att leva mitt liv. Det var då min kamp mot fördomar kring psykofarmaka började. Jag märkte att ju starkare åsikter människor hade om den sortens läkemedel, desto mindre verkade de veta vad de pratade om. Ett återkommande argument var att det var “onaturligt”, men jag har aldrig förstått varför psykofarmaka skulle vara mer “onaturligt” än blodtryckssänkande eller smärtstillande läkemedel. Alla tre handlar ju om att påverka kroppen på molekylärnivå för att kunna leva ett normalt liv.

En engagerad lärare.
Det finns många huskurer i min släkt. Sår som ska doppas i kamomillte, välsignade löv under lakanet… På senare år har även öronljus blivit populära. Självklart mår alla prima av lite paraffinljus i öronen! Jag ifrågasatte egentligen inte så mycket av det här förrän jag började läsa naturkunskap på gymnasiet. Läraren var engagerad skeptiker som förde ett korståg mot pseudovetenskap. Gehöret i klassen var kanske inte jättestort, men han övertygade mig. Plötsligt förstod jag varför medicinerna jag fått på Vidarkliniken varit verkningslösa och varför den “synska” antroposofiska kvinnan inte fick några fantastiska insikter om mig.

Och nu är jag här, glad och smickrad över att få kalla mig skepchick.
/Er nytillkomna skribent Homelessclubkid

 

Previous post

Vansinnig vargpolitik

Next post

Nicka min nacke men brist dock ej

homelessclubkid

homelessclubkid

Homelessclubkid is the Captain of Swedish Skepchick. She's also a vegan skeptic who loves cats, books, and cosmology.

13 Comments

  1. Daniel Jonsson
    10 January, 2012 at 18:41 —

    Blev så pass förvånad över hur mycket din levnadshistoria liknar min egen att jag kände för att kommentera något. Nåja, åtminstone stycke ett och tre passade mer eller mindre på pricken, men jag har haft turen att inte behöva gå igenom det som står under stycke två.

    Det kanske kompenseras av att jag tvingades genomlida obligatorisk religionsundervisning under varannan vecka istället för var tredje. Haha, kanske inte riktigt, men det var inte särskilt roligt det heller.

    Ser fram emot att läsa vad du kommer att skriva!

    /Daniel

    • 14 January, 2012 at 19:48 —

      Handlade det om katolicism för din del också?

      Glad att du hittade till skepticismen utan att behöva genomgå en depression! 🙂

      Ser fram emot att skriva mer här.

      /homelessclubkid

      • Daniel Jonsson
        16 January, 2012 at 16:01 —

        Ja, tyvärr. Eller vad man nu ska säga. 🙂

  2. Cajsa Lisa
    10 January, 2012 at 19:34 —

    Jag önskar att jag kunde klicka “gilla” på meningen “Självklart mår alla prima av lite paraffinljus i öronen!”

  3. 10 January, 2012 at 22:37 —

    Din historia var väldigt intressant och jag skulle GÄRNA höra mer om din väg bort från katolicismen!

    I övrigt blir jag snart skogstokig på folk som använder naturligt som argument för att något är bra eller onaturligt som argument för att något är dåligt. Framförallt som de själva ofta är rätt inkonsekventa med vad som ses som naturligt -dvs. bra, som i fallet med psykofarmaka. Har en känsla av att dessa människor går mkt på magkänslan -dvs. det känns av någon anledning konstigare med kemisk reglering av känslolivet än av blodtrycket och därför är det förstnämnda mer “onaturligt”.

    • 14 January, 2012 at 19:54 —

      Ja, att “naturligt” alltid är bra är ett lustigt argument. Varför skulle det vara så? I så fall är väl aggressiva tumörceller också naturliga, och bör därför inte bekämpas.

      Tror att du har helt rätt om magkänsla! När det gäller just psykofarmaka tror jag att mycket kan handla om att många verkar tro att man blir en annan människa av dem, att man på något sätt modifierar bort en personlighet och upplever “falsk” lycka.

  4. 11 January, 2012 at 07:20 —

    Tack!
    Jag ser mycket fram emot att få läsa mer!

    Fast jag får inte helt ihop det. Visst var Steiner katolik och allt det där, men hur ser katolska kyrkan på synska antroposofer? Är inte det “Häxkonster”? Hur ser de på Vidarklinikens vansinnigheter?

    Kort sagt: Får katoliker verkligen besöka antroposofer?

    • 14 January, 2012 at 20:04 —

      Kul att du gillade det, tack!

      Jag upplevde aldrig att det var något problem för mina föräldrar (eller omgivning) att blanda katolicism med antroposofiska konstigheter. Det hade kanske sett helt annorlunda ut om vi bodde i ett helt katolskt land, här tror jag att det på sätt och vis var “slappare” när det gällde vissa saker.

      Mycket skulle nog kunna räknas som häxkonster, men det gäller ju i högsta grad sådant katolska kyrkan gör också, tycker jag. Allt detta med uppenbarelser, välsignade föremål, statyer som blöder… Fast det är klart, det är ju deras egna konstigheter och därmed inte häxkonster.

      Jag tror att det för min del handlade mycket om att vissa saker var uppenbart dåliga/syndiga, som sex eller elaka tankar, och det fick man aldrig glömma. Däremot predikades det inte mot naturmedicin (i just vår kyrka, i alla fall), så då var det väl inte direkt uttalat förbjudet.

  5. 11 January, 2012 at 12:52 —

    Steiner växte visserligen upp som katolik, men inte i någon särskilt religiös familj. Som vuxen var absolut han inte troende katolik, om han någonsin var det.

    Kort sagt så har katolska kyrkan varit negativt inställd till antroposofer, och antroposoferna mot katolska kyrkan (de har ju historiskt sett känt sig — och varit –motarbetade av kyrkan). Ett fåtal antroposofer har dock varit katoliker… eller i alla fall behållit delar av sin katolska tro och traditioner och försökt förena med en antroposofisk andlighet.

    • 14 January, 2012 at 20:10 —

      Intressant, det visste jag inte! Antar att mina föräldrar försökte få det bästa (nåja…) av båda världarna. Som jag skrev till Tehataren ovan, så tror jag att det hade kunnat se annorlunda ut om min familj varit omgiven av troende katoliker. I Sverige är troende katoliker inte så vanligt, så då blir det kanske lite mindre press och allmänna åsikter om allt möjligt.

  6. 13 January, 2012 at 12:00 —

    Hej!

    Lite sen, jag vet. Visst blir man upprörd när man läser om allt woo du upplevt, men framför allt blir jag glad av ditt inlägg för att du hade en fantastisk lärare som trots ljumt intresse var tydlig med var verkligheten övergår i fantasi. Och tänk, det fick en inverkan! En anekdot så god som någon att skeptiker faktiskt gör någon nytta i samhället.

    Ska bli kul att läsa mer av dig!

    • 14 January, 2012 at 20:14 —

      Engagerade lärare kan verkligen påverka ens liv. Jag är glad att han inte gav upp trots elevernas brist på intresse. Han måste ju hållit på i ganska många år! Hoppas att han påverkade fler än mig. 🙂

Leave a reply