Skepticism

Adjö, Hitchens

Jag tror inte att någon av våra läsare lär ha missat nyheten att Christopher Hitchens avled igår. Han diagnosticerades med cancer våren 2010 och har kämpat sedan dess, och slutligen blev det en lunginflammation som tog hans liv.

Jag känner mig smått bedövad. Av de ikoner som gått bort under min livstid är Hitchens den som varit mest relevant för mitt liv och mina intressen. Jag hade nöjet att höra honom tala och fick chansen att skaka hand efteråt på World Humanist Congress 2008. Jag ägnar mig inte åt hjältedyrkan — Hitchens lär stundtals ha betett sig som ett riktigt praktarsel och hans åsikter om t.ex. kriget i Irak lämnade ju en del att önska — men det är svårt att bortse från Hitchens retoriska geni och kämparanda. Hans sätt att helt utan antydan till skuld eller skam ta upp religioners mörkare sidor i debatter med deras företrädare, hur han levererade “Hitchslap” efter “Hitchslap”, är helt oefterhärmligt.

Det lär skrivas mycket om Hitchens under de närmaste dagarna men jag vill lämna er med denna seriestripp från Cyanide & Happiness:

Previous post

Doktor Honung, probiotika och sell-outs

Next post

Inkvisitionen: Hitchslaps

Felicia

Felicia

3 Comments

  1. Björn
    16 December, 2011 at 16:51 —

    Hitchens sa till Steven Fry före han dog att om han fick välja så skulle fokus på hans person efter hans död ligger mer på Bosnien än på Irak, inte för att han tyckte att han hade fel angående Irak utan för att hans åsikter angående Irak borde sättas in i ett större sammanhang.

    När kriget i Bosnien pågick var han på bosnienmuslimernas sida mot de “katolska fascisterna” i den serbiska armén. Han var främst en motståndare till totalitarianism och inte krigsförespråkare för krigets skulle.

    Rekommenderar verkligen ljudboken av hans memoarer, speciellt om man som jag inte kan få nog av hans ljuva stämma :). Den handlar mer om Hitch som person och politik och fokuserar inte bara på religionsdebatten som senare delar av hans liv handlade om.

    Angående Vietnamkriget

    “I began, along with many, many of my contemporaries, to experience a furious disillusionment with “conventional” politics. A bit young to be so cynical and so superior, you may think. My reply is that you should fucking well have been there and seen it for yourself. Had the study of life and literature and history merely domesticated me to waste and betray my youth, and to gape at a spectacle of undisguised atrocity and aggression as if it should be calmly received? I hope never to lose the access to outrage that I felt then.”

  2. Björn
    16 December, 2011 at 23:12 —

    Han var min enda hjälte.

    Skrev en lång kommentar här som försvann. Kort igen: Hitchens ville inte bli ihågkommen främst för Irak. Han skrev till stephen fry innan han dog att han ville bli ihågkommen för mer för Bosnien för att han ville sätta sitt stöd till Irak i perspektiv till en större kamp mot totalitarianism. Han stor på bosniernas sida mot de katolska fascisterna under det kriget och han har alltid varit på de svagas sida i kampen för folkets frigörelse. Han stred för att få Kissinger åtalad, var emot USAs brutala krig mot Vietnam. Kom inte ihåg honom enbart för Irakkriget.

    Han var min enda hjälte.

  3. Björn
    16 December, 2011 at 23:13 —

    Min telefon ljuger, kommentaren försvann inte alls, nu får ni dubbelt 🙂

Leave a reply