Vetenskap

Bokrecension: Ond kemi

Kemister torde vara de mest hatade av vetenskapsmän. Både biologer och fysiker ser ner på dem och dyker kemister någon gång upp i populärkultur är det oftast som det galna onda geniet. Ulf Ellervik tar i sin bok Ond kemi (Fri Tanke, 2011) avstamp i denna nidbild och vi får följa med på en resa genom historia och vetenskap som utforskar kemins mörkare sidor.

De första två kapitlen handlar om olika mer eller mindre trevliga dofter. Här får vi bland annat lära oss vad det är för ämne som får urinen att lukta märkligt efter en middag innehållande sparris. Luktar din urin inte alls konstigt? Då tillhör du den halva av befolkningen som är anosmisk, d.v.s. luktblind, för just den lukten. (Själv tillhör jag den andra halvan.)

Kapitel tre heter “Dödens kemi” och handlar föga förvånande om vad som händer med kroppar efter att de biologiska processer som karaktäriserar liv avstannat. Något mer förvånande är att här ingår ett recept på sockersaltad sill. Enligt Leif GW Perssons förord är den väldigt god — själv äter jag inte halvrutten fisk så jag får väl lita på honom. Dessutom får vi veta hur mumifiering fungerar och vad färgen egyptiskt brunt egentligen består av. (Ledtråd: Mumier.)

Jag har också fått lära mig att det krävs 80-90 koppar kaffe, 200 koppar svart te eller 300 burkar Coca-Cola för att komma upp i en dödlig dos koffein.

Efter detta börjar det bli riktigt makabert, kapitel fyra och fem handlar nämligen om gift. Visste ni att Napoleon Bonaparte kan ha oavsiktligt dödats av svensken Carl Wilhelm Scheele? Han uppfann nämligen en vacker grön färg som kallas Scheeles grönt, som användes flitigt i tapeter. Tyvärr innehöll den arsenik, som frigjordes i gasform när tapeterna ansattes av mögel. Och det hus som Napopleon försattes i arrest i tycks ha haft tapeter i just Scheeles grönt.

Så här fortsätter det. Kapitel sex handlar om nervgifter, kapitel sju om droger. Kapitel åtta beskriver kemisk krigsföring både i grönsakslandet och på stridsfältet, medan nio handlar om bränder och explosioner. Varje sida är fullspäckad med fakta både om kemin i sig och de män och kvinnor som på mer eller mindre dråpliga eller dödliga sätt upptäckte de olika ämnenas beskaffenheter.

Faktum är att det ibland är så faktaspäckat att en blir lite trött. Boken skulle må bra av ett och annat litterärt andrum; att författaren då och då saktar ned och låter läsaren smälta all information vi just matats med. Att boken är rikligt illustrerad hjälper naturligtvis, även om illustrationerna ibland är något taffliga. Ett annat irritationsmoment är att slutnoter blandar källhänvisningar med annan information. De av oss som är intresserade av det ena men inte det andra kan alltså inte veta om det är meningsfullt att bläddra bakåt för den enskilda noten. Slutligen hade texten överlevt en extra genomgång under luppen — antalet snubblande formuleringar är lite för stort. (Ett nytt förord skulle förresten inte heller skada, då Leif GW Persson inte verkar ha varit helt vid sina sinnens fulla bruk då han skrev sitt.)

Kort sagt känns boken inte helt färdigredigerad, men om den vore det skulle jag vilja säga att den håller minst lika hög klass som den engelskspråkiga populärvetenskapliga litteratur vi skeptiker är vana vid. Boken är dessutom fast förankrad i en vardagsverklighet vi alla känner igen oss i, och är därför intressant inte bara för vetenskapsnördar som jag utan för en bred allmänhet.

Ett hett julklappstips med andra ord!

Previous post

Skeptiska snabbisar 28/11

Next post

Skeptiska snabbisar 1/12

Felicia

Felicia

6 Comments

  1. 30 November, 2011 at 22:13 —

    Jag läste ut Ond Kemi för några dagar sen och jag kan instämma i din recension. Det är kul med en hundraprocentigt populärvetenskaplig kemibok, jag känner inte till några andra, dock är jag väldigt partisk då jag studerar kemi. Det är därmed svårt för mig att säga någonting om svårighetsgraden. Men det känns som att den är skriven för personer med högstadiekunskaper i kemi ska kunna få ut det mesta av informationen.

    Julklapparna till mor och far är i alla fall avklarade för det här året 🙂

    • 30 November, 2011 at 22:41 —

      Jag är iofs biolog (typ) och har väl därför vissa förkunskaper men har aldrig tyckt kemi var särskilt roligt. Namn på molekyler tenderar att få mig att tappa fokus. Jag har dock inga problem med att bara skumläsa när det känns trist för att komma till roligare grejer igen. Det mesta i boken är på en så basic nivå (typ “så här tillverkas kaffe/kokain/brandbomber rent praktiskt”) att jag inte tror det behövs några förkunskaper.

  2. Patric Ohlsson
    1 December, 2011 at 18:31 —

    Kanske kan vara något för mig då jag nätt och jämt besitter högstadiekunskaper inom området.
    Kul med bokrecensioner på bloggen förresten. Fortsätt gärna recensera fler böcker.

    • 6 December, 2011 at 16:11 —

      Kul att recensionen uppskattades. Ska försöka få lite mer tid till att läsa så att jag kan göra mer sånt. 😀

  3. Martin Larsson
    17 December, 2011 at 14:09 —

    Varför har Leif GW Persson skrivit förordet? Låter lite som en gimmick.

Leave a reply