FeminismGenusPolitik & Samhälle

Om att vara rosa

Färgen rosa.

Igår skrev Fredrik Strage en kolumn om den i DN, utifrån ett föräldraperspektiv. Den efterföljande vågen av twitterkvinnor som erkände sitt kluvna förhållande till färgen gjorde mig närmast rörd.

Ja, för jag är också en sån. PRECIS en sån. Redan från början en individualist som genomskådade alla löjliga regler om vem en förväntades vara, vad en förväntades gilla. Jag satt utanför i kylan med handflatorna pressade mot glasrutan och stirrade på det “normala” med äckelblandad förtjusning. Jag hatade att tjejer skulle vara gulliga i rosa. Jag gillade marinblått och grönt.

Men den där Birthday Barbien i sin fantastiska rosa klänning och silverstrån i håret, som jag aldrig i livet skulle önskat mig men som jag fick ändå … hon var ju så överdådigt vacker.

Jag blev äldre, mobbades pliktskyldigt av de som såg att jag sket i de regler de själva kände sig tvungna att följa, och hatet mot allt konventionellt “tjejigt” fördjupades. Smink, kjolar, klackskor, rakning, stringtrosor, allt så opraktiskt och löjligt — och nu har vi inte ens kommit in på icke-fysiska personlighetsdrag. Och som en symbol för alltihop: Färgen rosa (och hennes något mindre irriterande men likväl alltför kvinnliga släkting lila).

Nu är jag 27, snart 28, och bär sedan något år eller två tillbaka både kjol och klänning regelbundet. Jag har till och med ett par skor med klack.

Och, faktiskt, ett eller två plagg som är rosa.

Vad hände? På något sätt växte jag kanske upp och insåg att jag faktiskt kan vara mig själv och uppvisa ett och annat typiskt kvinnligt atribut. Dessutom att färger som blekrosa och mörkt plommonlila passar min hudfärg perfekt. Men framför allt insåg jag nog detta: Om jag undviker vissa färger för att de hör till en norm jag hatar, då låter jag ju mig styras av normen ändå. Än värre, jag understöder på något sätt idén att “kvinna” är något av det värsta man kan vara.

Det finns bara ett sätt att bryta mönstret “flickor är rosa, pojkar är blå, flickor leker med Barbie, pojkar med transformers”, och det är inte att sluta klä era flickor i rosa eller ge dem Barbies. Kvinnor har redan annammat de manliga attributen och gjort dem till våra egna. Vi går i byxor, klipper håret kort, struntar i sminket. Kanske ses en som lite konstig ibland, definitivt okvinnlig, men det är i alla fall tillåtet. Det som behövs nu är en motprestation. Pojkar måste också få ha rosa kläder och leka med dockor. Män måste också få ha kjol.

Då kan kvinnor som jag bära rosa med gott samvete.

Previous post

Försiktighetsprincip och elallergi

Next post

Inga strålningsfria zoner i Mora

Felicia

Felicia

5 Comments

  1. 26 November, 2011 at 15:27 —

    Wow, fantastisk historia. I Kanada finns det många killar som bär rosa som en del av den anti översittare kampanj som delas i våra offentliga skolor. Detta är haooening över hela landet, pojke och flickor bär rosa och stödja den som är mobbad på grund av ras, religion, hudfärg, sexuell läggning och mycket mer!

    Så nu har du hört det från en man som säger Rosa är vacker! Yay! Jag kunde inte hålla med dig mer!

    Det är bara för dåligt att de religiösa skolorna inte deltar i den anti översittare kampanjen. Tydligen kan de inte tolererar homosexuella i religiösa skolor.

  2. Kristian Grönqvist
    26 November, 2011 at 16:06 —

    Protesterar å det vådligaste. Har aldrig burit rosa och kommer inte att göra det nu efter 60 heller. Vill man ha en tvångstanke, a la bonheur, men inte jag. Jag tycker färgen är förskräcklig.

    • 26 November, 2011 at 16:59 —

      Det är frivilligt. Eller, det är väl lite det som är min förhoppning om att det någon gång kommer att bli. 🙂

  3. Kristian Grönqvist
    26 November, 2011 at 16:08 —

    PS

    Jag gillar inte brudar i rosa heller…

  4. […] du samma kluvna förhållande till färgen rosa som Felicia? Vänta bara tills du ser […]

Leave a reply