Kristdemokraterna har ju på senare år halvhjärtat försökt tona ner det mer uttalat religiösa och bytte ju till och med namn från ”Kristen demokratisk samling” i syfte att minska den imagen. På senaste tiden verkar det dock som att det är nåt slags SM i kristlig konservatism som pågår i partiet. Nyligen krävde ett flertal kristdemokrater, däribland (men inte bara) konservativa företrädare som Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult Hägglunds avgång, något som efterföljdes av att den värdekonservative pingstvännen Mats Odell, vars kyrka anklagas för att vara evolutionsförnekare, steg fram som partiledarkandidat. I ett dramatiskt utspel gick ju som bekant katoliken Markus Birro ut med att han kandiderade till partiledarposten, något som han däremot nästan omedelbart backade från. Men nu har Hägglund himself tagit på sig Siewert Öholm-hatten och skrivit en debattartikel där han inte bara drar slutsatsen att kristendom är basen för moralen i samhället, utan även för det ekonomiska systemet. Och plötsligt börjar en svag doft av teokratikramande sprida sig i riksdagens korridorer, den som på senare år mest uttryckts (läs: uttryckts öppet) av mindre eftertänksamma, och, tja, något excentriska, landsortspolitiker.

Låt oss börja med påståendena i artikeln. Det Hägglund hävdar är att den ekonomiska krisen i många länder är orsakad av dåliga värderingar:

Ett värdeorienterat parti som Kristdemokraterna har framtiden för sig. Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter, det är viktigt att förstå. Det handlar om etik – om normer och värden. Krisens upplopp har inte präglats av sådana kristna värden som benämns måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet.

Och:

Krisens orsak ligger i att kortsiktighet har trängt undan det långsiktiga ansvarstagandet. Vare sig det handlar om att spekulera bort sparkapital eller om att försätta stater på gränsen till bankrutt så är det uttryck för samma sak. Känslan av ansvar för framtida generationer har ersatts av en bekymmerslös, lättsinnig otålighet att maximera nyttan för dagen.

Att de kristna värderingarna skulle vara avgörande för en god ekonomi är ju ett himla intressant påstående eftersom det då borde finnas en tydlig korrelation mellan ekonomi och (kristen) religiositet. På topp 10-listan av de minst religiösa länderna i världen återfinns tvärtom bl a välmående nationer som Sverige, Norge, Danmark, Frankrike och Japan. Boken Society Without God granskar påståendet att samhällen raseras utan religiositet och tar just de skandinaviska länderna som exempel på hur mer sekulära nationer oftast är goda samhällen med bra välfärd, mycket bistånd, lite våld, lite korruption – och även just goda ekonomier. Att man över huvud taget behöver påpeka att ett land inte faller samman utan kristendomen känns ju lite mer motiverat i USA, som inte har erfarenheterna av att det faktiskt funkar, men att föra den här typen av argumentation i Sverige känns ju rätt verklighetsfrånvänt. Sedan kan man ju också undra lite över hur de tänker involvera de bibliska principerna att ”kärleken till pengar är roten till allt ont”, ”Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.” och ”Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.” i den ekonomiska politiken, om de nu ska utgå från en biblisk finanspolicy. Känns ju inte riktigt som det är den linjen som KD har kört med tanke på t ex krav på avskaffande av värnskatten.

Men det är inte bara den ekonomiska politiken som ska genomsyras av kristna värderingar:

Det är inte enkelt att växa upp i dagens komplexa värld, det finns det gott om tecken på. Den psykiska ohälsan sprider sig och antalet barn och unga som får antidepressiva läkemedel ökar. Antalet självmordförsök bland unga ökar. Skolresultaten försämras. Var tionde niondeklassare säger att de begått ett våldsbrott och fler unga än tidigare ansluter sig till organiserade gäng. Villkoren för våra barn och unga är en av de riktigt stora framtidsutmaningarna. Sverige behöver en relations- och uppväxtpolitik som inte enbart sätter ekonomisk tillväxt i fokus. En politik som bygger på insikten om att samhället inte fungerar utan en hållbar värdegrund.

Och:

Etiska grundvärden har en central betydelse för ett gott liv och ett tryggt, öppet och fritt samhälle. Om vi inte förmedlar de i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen, raserar vi grunden för samhällsgemenskapen.

Men i det senaste citatet antyds det stora problemet med resonemanget om ”kristna” värderingar – de värderingar KD kidnappar som sina är ju egentligen vanligt hederligt commom sense. Det han lyfter fram är inte kristna värderingar, det är mänskliga värderingar. Eller som han själv säger: ”de i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor.” I själva verket finns det snarare en risk när dessa värderingar stoppas in i en religiös kontext i och med att dogmer kring Guds påstådda vilja kan göra att man frångår det humanistiska till fördel för religionens riktlinjer.

För vad är det för ”kristna” värden som kristdemokraterna egentligen har visat upp under sin tid i politiken? Tja, de har ju bl a verkligen gjort sitt bästa för att sätta krokben för i princip alla reformer som innebär en förbättring för HBT-personer. Trots att de till sist har körts över gång på gång så har de förhalat eller försökt förhindra ett flertal lagändringar - partnerskapslagen, lag mot diskriminering av homosexuella vid försäljning av varor och tjänster, sambolagen för samkönade par, den nya äktenskapslagen, att skollagen ska ange att skolor ska ge information om att homosexuella och heterosexuella relationer är lika mycket värda, adoptionslagen och insemination för lesbiska par. Dessutom drar de envetet det uppenbara beslutet att avskaffa tvånget med sterilisering och skilsmässa vid könsbyte i långbänk, så även beslutet att inkludera transpersoner i diskriminerings- och hetslagstiftningen. Partiet var för att inkludera homo- och bisexuella i hetslagstiftningen men ville att ett undantag skulle gälla för bl.a. präster ”i predikosituationer”. Eftersom de andra partierna inte köpte positiv särbehandling i religionens namn så röstade KD nej. Alla homofober är jämlika, men somliga homofober är jämlikare än andra.

De var öppna abortmotståndare fram mitten av -90-talet och det som var en motiverande faktor till själva bildandet av partiet på -60-talet var att man från politiskt håll ställde krav på att minska den kraftiga särställning kristendomen hade i skolundervisningen. Många kristdemokrater i ledande ställning har också delvis ganska aparta åsikter, t ex kreationisten Ella Bohlin, som 2005 blev utnämnd till årets förvillare av Vetenskap och folkbildning för att hon ville jämställa skapelsetro med vetenskap i svenska skolor, eller Mikael Oscarsson, som var en av grundarna till Ja till livet – ett förening som kämpar mot aborter. I själva verket har mer extrema falanger fläckvis ganska stort inflytande i KD. Inte minst gäller detta Uppsala, där en majoritet av ledamöterna i kommunfullmäktige har kopplingar till Livets Ord. Självklart finns det ju vettigare värderingar som tar sig uttryck i deras politik, som strävan efter bättre vård, skola och äldreomsorg. Men deras kamp för ”ett mänskligare Sverige” gäller ju tyvärr inte alla.

Det Hägglund förmedlar i sin artikel är att han vill dra in religionen i det offentliga samhället. Och inte vilken religion som helst, utan kristendomen. För alla oss som vill ha ett religiöst neutralt offentligt samhälle, där livsåskådningar varken får styra staten eller diskrimineras till fördel för andra livsåskådningar, borde detta vara ett skrämmande faktum. Sverige är ju en demokrati, och alla har rätt att rösta på vilka de vill. Även på ett parti som vill pusha för religiösa värderingar. Men vi har också rätt att uppmärksamma och problematisera det faktum att ett regeringsparti låter sina uppfattningar om en osynlig omnipotent varelse påverka sin politik och hävdar att mänskliga rättigheter och allmänna humanistiska principer är ett uttryck för ”kristna” värderingar.

Men jag är faktiskt glad över den konservativa utvecklingen i KD. På riktigt. För när de skjuter sig själva i foten på detta sätt kanske vi äntligen får en regering utan ett parti med light-teokratiska ambitioner.

Stort tack till Christofer Laurin, Bengt Held, Håkan Järvå och Henrik Svensson för tips och info.