Bara kemi

Det är här det händer

Om jag inte har helt fel så utgår vetenskaplig skepticism från naturalism. Alltså den filosofiska idén, inte att förväxla med naturism, även om de naturligtvis går att kombinera.

Hur som helst, vetenskaplig skepticism utgår rimligen från naturalism*, eftersom vetenskapen i stort gör det. Så om man vill göra anspråk på att försvara den kan det ju vara lämpligt att utgå ifrån samma premisser. Förenklat (och ärligt talat, filosofi är knappast min starka sida så detta är egentligen allt jag vet) innebär naturalism att man utgår ifrån att världen — det vill säga allt som finns — är naturlig och i princip möjlig att studera.

Detta gäller för övrigt även humanister, eftersom Humanismen är en skeptiskt inställd livsåskådning. Det står faktiskt att läsa i bland annat Amsterdamdeklarationen 2002 att humanister anser att “tillförlitlig kunskap om världen och oss själva uppnås genom en fortlöpande process av observation, utvärdering och omprövning”. Vetenskap, med andra ord.

Detta gör att det känns väldigt märkligt när humanister (och säkert skeptiker, men följande exempel är från humanister) säger saker som t.ex.:

Birro snöar också in på en märklig fördom, nämligen att vi humanister menar att allt ska gå att mäta. Jag har ingen aning om var han fått det ifrån, det framstår som fullständigt förvirrat. Det finns ju massor av saker som vi inte kan mäta i vetenskaplig mening – som kärlek, musikupplevelser, konstupplevelser etc. -Christer Sturmark, Newsmill

Eller:

Vi vet att upplevelsen av musik, poesi, kärlek och vänskap inte täcks av det vi kan räkna på eller studera vetenskapligt. Vi vet att det finns skillnader mellan dessa sätt att upptäcka och ta del av världen. -Per Dannefjord, Newsmill

Jaså, gör vi? Vad är det neurovetenskapen i så fall ägnar sig åt? För jag trodde att det var precis just detta hjärnforskning sysslar med: Att mäta och räkna på hur hjärnan och därmed vårt tanke- och känsloliv egentligen fungerar.

Om vi verkligen tror att världen är naturlig och i princip mätbar blir påståenden som “det går inte att mäta kärlek!” inte bara meningslösa utan helt enkelt felaktiga. Vi kanske inte är så bra på att mäta kärlek just nu, men det betyder inte att vi inte kan bli bättre. Att mäta subjektiva upplevelser är naturligtvis extremt problematiskt, men i slutändan är alla våra känsloupplevelser “bara” fysikaliska processer som går att studera. (Notera citationstecknen runt “bara”. Som om inte verkligheten vore nog.)

Det är här det händer

Det är här det händer

Kanske är detta endast ett semantiskt problem. Lena Andersson skrev bra i DN nyligen om samma ämne, där hon snyggt undvek påståenden om kärlekens och konstens omätbarhet. I stället visar hon hur det handlar om reella och imaginära motsättningar mellan olika typer av världsbeskrivningar. Det hon inte nämner är hur de andra humanisternas/skeptikernas retorik snubblar över sig själv i sitt försök att verka mer mänsklig, mindre robotaktigt rationell.

De ramlar i dualistfällan. Att säga att det finns fenomen som står utanför vad vetenskapen kan mäta är att säga att det finns saker som står utanför naturen. Som inte består av de partiklar vi vet att universum är uppbyggt av. Att säga att kärlek och konstupplevelser “inte går att mäta” är i stort sett att medge att människan har en själ. Och om människan har en själ är det plötsligt fullt rimligt att tro på livet efter döden, spöken, och så vidare. Var drar vi gränsen egentligen?

Jag vidhåller att världen är naturlig. Vi har inte sett några indikationer på att det skulle vara på något annat sätt. Alltså får vi utgå ifrån att våra känslor och upplevelser är i princip mätbara. Vi är kemikalier som dansar runt i en tillfällig konstellation, en del av en tunn biofilm som täcker en liten stenkula som virvlar runt i ett ofattbart stort universum. Men det är inget “bara” med det. Jag känner allt jag känner lika starkt som en dualist. Att jag är liten och obetydlig kosmiskt sett stör mig inte. Jag skäms inte för mina kemiska reaktioner. Och jag tänker inte ljuga om att jag tror att den naturliga, mätbara världen är allt som finns.

Det är allt. Det är sant. Det räcker.

*Jag vet att det finns skeptiker som inte håller med om detta. Vi har behandlat ämnet här förut. Sorry, men jag tror inte på nån slags pick-and-choose, Cissi Wallin-skepticism där man får välja vilka fenomen som står utanför vetenskapen och vilka som inte gör det.

Felicia Gilljam (@skepticbee on twitter) used to be a biology student but decided to become a programmer instead. When she's not doing skepticy stuff she usually keeps bees, plays computer games or reads webcomics.

5 Comments

  1. Bra skrivet! Livet är stort, komplext, fantastiskt och alldeles tillräckligt som det är. Jag har varit med om att troende människor har sett på mig med misstro, när jag förklarat att jag ser en mening med livet trots avsaknad av övernaturlighet. Meningen med mitt liv ligger väl ändå inom mig, den står ju inte i en gammal bok?

    • Ja, själv har jag fått höra att jag inte kan vara lycklig på riktigt, för det kan man bara bli av Jesus. Då är det svårt att hålla sig lugn…

  2. Medhåll, vilket tydligen inte är helt självklart, men så är det.

    Jag har tvingats inse vissa saker under mitt liv som stundtals varit jobbiga att acceptera. Dessa saker har dock ändå haft en sak gemensamt, och det är att de har varit sanna, och lärt mig mer om min omgivning, och världen, än jag kunnat innan. Jag känner att det är svårt att hysa agg mot sådana insikter.

    Många behöver lära sig ha lite mer ödmjukhet inför verkligheten. Förändras min kärlek till mitt barn och min fru för att jag förstår den bättre? Nej, knappast. Ändå accepterar jag fullt att den är mätbar och att den är föränderlig. Det förringar den inte.

    Människan behöver nog som art lära sig ta saker för vad de är snarare än för vad man önskar att de vore.

  3. Apologies to the non-English speaking posters here …

    My not-so-skeptical martial arts teacher loves to claim that “if I cut open your head, I can’t see your thoughts“, although you don’t even need to do that to be able to detect the electrical impulses that are my thoughts.

    A surprising number of thought processes and experiences have already been identified inside the brain. Or at least the region where they are housed.
    Particularly, stuff like religious experiences/visions have been observed in the brain of some people while they had them, and were found to be rather similar to (epileptic?) seizures. In other words, the brain attempts to make up an explanation for the electrical short-out and nonsense signals that just occured, and just like that people suddenly think they heard the voice of god. In fact, they’ve even managed to replicate the experience by shorting out the brain on purpose using electrical stimulation of the identified region of the brain.
    And it’s pretty clear even slight adjustments to the brain’s chemistry by adding foreign substances can cause fascinating results in perception.

    I think people who think emotions and thoughts can’t be measured just lack the ability to understand that their own perception/self is not separate from the soggy stuff inside their skull …

  4. Bra inlägg! Jag har fallit i den fällan själv. Alltså “allt går inte att mäta”. Det är en trygg och mjuk kudde att luta sig mot, precis som jag för ett antal år sen höll hårt i “jag tror inte på gud men jag tror på NÅT”. Japp, den klassikern.

    Jag tror att det är något av en chickens way out. Det låter så jävla hårt att säga: “nej jag tror inte på gud och jag tror inte på NÅT” och “jo, allt är mätbart”. Man låter som en robot. Men precis som du säger tar det inte bort någonting att erkänna att allt runt omkring oss är verkligt, är processer, är kemi. Ett kärleksklapprande hjärta saktas inte ner av kunskap om hjärnans process.

    Och även om allt är mätbart är det kanske inte viktigt att mäta allt.

Add Comment Register



Leave a Reply