AlternativmedicinLivsåskådning & ReligionPseudovetenskapSkepticismVetenskap

Kompromisslyckat.

Oavsett om du debatterar mot paranormalister, kreationister eller homoeopater kommer du stöta på den. Denna ulv i fårakläder, denna vackra pralin med diarréfyllning: kompromissen.

I mitt tycke är det en av de svåraste sakerna att bemöta. Eftersom en kompromiss ser ut som en utsträckt hand från andra sidan bordet. Och att inte godta kompromissen är som att hugga en gaffel i denna väna hand. Åskådare till debatten kommer se en resonabel person och en orimligt envis person. Myten om den vrånge skeptikern krossas inte direkt av sånt beteende. Men trots det är det oerhört viktigt att fortsätta hugga verbala gafflar i dessa falska händer.

Lagom är bäst. Låt oss mötas halvvägs. Både och. Lite av varje. Sånt kan vara smidigt att använda sig av i vardagen. Du diskar, jag dammsuger. Vi gör din favoritmat, men tar min favoritefterrätt. Hälften nötter och hälften chips till filmen. Kompromissen: detta sociala smörjmedel. Men när man debatterar sådant som är viktigt för skeptiker är det nej, nej och åter nej.

När det gäller kreationister brukar ett av deras argument vara att vi borde lära ut både kreationismen och evolutionen och låta barnen välja själva. En kompromiss. Vi lär ut både och så blir alla nöjda! De är alltså generösa nog att acceptera vår teori i undervisningen. Men vi är inte villiga att acceptera deras. Hugg hugg i väna handen. Var ska gränsen gå? Ska vi ta in vilken ogrundad teori som helst i undervisningen? Min religiösa tro säger att lingonsylt är svaret på alla frågor. Så vi kan väl lära ut att 1+1=2 samt att 1+1=lingonsylt. Då lär vi ut båda och alla blir nöjda!

I USA sprids denna kompromissargumentation som aldrig förr. Ett klipp som är väldigt talande är när deltagarna i Miss USA får frågan om evolutionen borde läras ut i skolorna (bara att frågan är ställd på det viset säger ju en del om läget):

KomproMiss USA. I Sverige har denna argumentation använts av t. ex Underbara Clara och Ella Bohlin.

Förespråkare av alternativmedicin brukar köra med: “Måste allt vara svart eller vitt? Man kan väl använda sig av både skolmedicin och alternativmedicin!”. Givetvis kan man göra det, man kan göra vad man vill. Men frågan om vad som fungerar är fortfarande svart/vit. Den vetenskapliga metoden är överlägsen “jag har testat det här och det kändes bra”.

Jag hatar att deras kompromissförslag låter så jävla generösa. Att man ska mötas. Ibland ska man fan inte alls mötas. Vissa saker är det lagom av med 0. Lagom många mord: 0 st. Lagom mycket arsenik i saften: 0 dl. Lagom många gånger kreationismen bör läras ut i skolan: 0 gånger.

Så fortsätt hugga i falskt utsträckta händer. Att vara kompromisslös i relationer är värdelöst, men att vara det gällande kritiskt tänkande och vetenskaplig metod är en dygd.

Relaterat: Mitt inlägg om Stavros-gate

Previous post

Abortbilder, eller vad är det vi ser egentligen?

Next post

Bara kemi

charmkvark

charmkvark

charmkvark är en skeptisk kvinna på 25+. Kriget mot charlatanerna vilar aldrig och vissa dumheter kan bara mötas med sarkasm. Skojar och svär. Driver tillsammans med två till podcasten Kvack!. Krönikör i Magasinet SANS.

9 Comments

  1. 11 September, 2011 at 15:34 —

    Osökt tänker jag på Cissi Wallin som anser att viss alternativmedicin går bra, men att de som tror på annan alternativmedicin (ex. homeopati) är “dumma i huvudet” (Eller hur hon nu uttryckte sig). Vart drar man den här mystiska gränsen? För mig är det rätt självklart – vid det som är vetenskapligt bevisat. Problemet med kompromissen är just att det är den enda gräns man kan dra. Inom alla fält blir det så – en alternativ teori är inte automatiskt mer trovärdig än en annan förrän den bevisats.

    • 13 September, 2011 at 13:03 —

      Det blir ju betydligt lättare att dra en gräns om man använder sig av vetenskapen. Håller med om allt du sagt.

  2. 12 September, 2011 at 10:51 —

    Hear, hear!

    Problemet är ju det att människor utan problem kan kompromissa sinsemellan, men verkligheten är dock kompromisslös. Att föreslå att verkligheten går att kompromissa med blir därför väldigt dumt.

    • 13 September, 2011 at 13:03 —

      Ja! Precis min poäng. Fast du uttryckte den lite bättre. 🙂

      • 13 September, 2011 at 13:54 —

        charmkvark: Äsch då, vi kommenterar helt enkelt olika perspektiv av samma fenomen. De poänger du gjorde om kompromisser gjorde inte jag, och de är minst lika viktiga.

  3. 12 September, 2011 at 14:40 —

    “Ibland ska man fan inte alls mötas. Vissa saker är det lagom av med 0. Lagom många mord: 0 st. Lagom mycket arsenik i saften: 0 dl.”
    Hehe, spoken for truth!

    Visst känns det lite surt ibland att säga till någon att denne har helt och hållet fel och att man inte kan enas någonstans mittemellan. Kanske finns det ändå någonting man faktiskt kan vara överens om ifall man letar lite vid sidan om. De flesta tror inte på ALL form av woo-woo, utan de har någon gräns där det blir för löjligt/otroligt även för dem. Om du hittar den gränsen kan du hitta någonting ni kan enas om, istället för att det bara blir ett totalt avfärdande av den andres uppfattningar. Om man kan mötas vid den gränsen och sedan försöka rucka på den åt rätt håll, känns det som att man lite mer har “mötts på mitten”, fast man inte har kompromissat om någonting alls.

    I fallet med Cissi Wallin t.ex. var hon ju väldigt tydlig med att hon helt avfärdade vissa former av alt. med. , som homeopati. Utmärkt! Då kan man mötas där och sedan propagera för att hon skall flytta sina gränser och och inkludera fler woo-woo-behandlingar i sin “humbug”-hage.

    • 13 September, 2011 at 13:11 —

      Givetvis kan man försöka leta common ground. Och göra som du säger, försöka flytta ut gränserna för denna. Men ibland kan det snarare orsaka mer förvirring än något annat. Det är inte alltid bra att fokusera på det man är överens om, för det kan leda bort från huvudfrågan. Och det kan få det att låta som att man tycker mer lika än olika, trots att så inte är fallet.

      T. ex skulle både jag och en homeopat säga att vi vill att människor ska vara friska och må bra. Det låter ju fint. Men vi är inte på något vis överens om vilken väg som leder dit. Om man då fokuserar på “ja men vi vill ju båda att folk ska må bra” kan det låta som att vi är mer lika än vad vi är. Det kan ge oförtjänt legitimitet åt homeopatsidan, anser jag.

      • 13 September, 2011 at 17:47 —

        Absolut. Det är inte av nytta att hitta vilken common ground som helst. Du vill hitta en common ground som är gynnsam för din argumentation.

        I fallet med alt. med. -förespråkare tycker jag som sagt att det är tämligen gynnsamt att hitta behandlingar som man gemensamt avfärdar. Detta kan föra en massa goda saker med sig:
        Publiken upplever inte längre dig som “den sura kritikern” och den troende som “den kärleksfullt öppensinnade” på samma sätt då du fått den troende att rikta kritik mot något.
        Du kan så split i “ljus och kärlek”-gemenskapen om du kan få olika alt. med. -förespråkare att kritisera varandras föreställningar.
        Den troende du argumenterar med får svårare att avfärda din fortsatta kritik som trångsynthet då hen precis visat prov på samma “trångsynthet”.
        Dessutom är det ganska trevligt att kunna vara överens om någonting och inte behöva racka ner på precis allt som ens meningsmotståndare säger och tänker 🙂 .

        Jag ser ett flertal vinster och inga egentliga förluster av att hitta just denna specifika common ground när man diskuterar med alternativare. Ganska nice.

  4. 13 September, 2011 at 22:41 —

    […] bloggen Skepchick.se har man med vass tunga exemplifierat just hur irriterande det är med folk som envist försöker […]

Leave a reply