SkepticismSkeptiska snabbisarVetenskap

Put your money where your FB-status is

Gästinlägg av Forskarfeministen, ursprungligen postat på Forskarfeministen (i kortare format)

För ett par dagar sedan började det dyka upp konstiga statusuppdateringar på Facebook. Vissa (tack och lov ganska få) kvinnliga bekanta skrev ett antal cm och sedan ett antal sekunder. När jag såg det första gången trodde jag att det var något träningsrelaterat, men jag kunde inte förstå vad för slags rekord som var 20 cm och 10 minuter. Sedan fick jag reda på att detta var en kampanj där personer av kvinnligt kön skulle skriva sin skostorlek i cm och hur många minuter de ägnar åt att göra i ordning håret. Syftet med detta var att uppmärksamma bröstcancer och få kvinnor att undersöka brösten. Och då blev jag arg. Just det. Jag blev arg.

Först och främst blev jag arg för att det är en sådan löjlig kampanj.”Skicka runt det här meddelandet men berätta inte för killarna” –vad är det för larv? Att alla inte får vara med och leka för att de har fel kön känns som något som skulle passa i mellanstadiet. Tills fröken säger till att alla ska få vara med, that is. Sedan kan man ju undra vad skostorlek och hårborstning har med bröstcancer att göra? Framför allt när det inte ens framgår att det är det som åsyftas. Nu finns det ju lite motstridiga uppgifter om hur stor nytta bröstkoll egentligen gör, men även om det skulle göra all skillnad i världen så är inte ”just det, jag måste klämma på tuttarna för att se om jag har några misstänkta knölar” det jag associerar till när någon skriver typ 27 cm 30 sekunder på Facebook. Om man nu vill få kvinnor att kolla brösten, varför inte skriva ”kom ihåg att kolla brösten” eller något annat bröstrelaterat istället? En del personer har erkänt att kampanjen är lite larvig men menar att om de kan få en ENDA person att kolla brösten så är det en framgång. Ärligt talat är detta ett ganska konstigt sätt att försvara kampanjen på. En kampanj mot cancer bör utformas på ett sätt så att människor faktiskt associerar till cancer och/eller bröstkoll. Man bör inte uttrycka sig extremt långtsökt och sedan nöja sig med att man eventuellt får en enda person mer att kollar brösten. Bättre än så kan vi faktiskt!

Men jag hade också andra skäl att bli upprörd. Lite mer personliga skäl. Eller snarare professionella. För att bota bröstcancer, eller vilken annan form av cancer som helst krävs forskning. Forskning, forskning och åter forskning. Inte kryptiska statusuppdateringar. Forskning. Jag tror ni förstår. Det som behövs för att driva bra forskning, av vilket slag det vara månde, är a) tid och b) pengar. Och inte nog med att det inom forskningen tenderar att vara brist på såväl a) som b) (i och för sig är båda sakerna bristvaror för de flesta människor, men hur som helst) det finns dessutom en viss motsättning mellan dessa två saker. Det är nämligen så att de pengar som behövs för att utföra experimenten inte bara trillar ned i forskarnas fickor från ingenstans. Nej, pengar måste sökas. Det tar tid, ibland ganska mycket. Tid som man egentligen skulle vilja lägga på det man är där för att göra dvs. labba. Och nu ska ni veta att laborativ forskning även utan paus för anslagsskrivande är en långsam och mödosam process (Anekdot-dags del ett: Det är ganska vanlig att läkare som börjar forska får en chock över hur lång tid det tar. Anekdot-dags del två: En kompis handledare sa att 90% av alla experiment misslyckas varpå min kompis undrade vad han var för optimist). Jag är forskarstuderande, inne på mitt fjärde år.  Jag forskar visserligen inte på bröstcancer, utan mitt fält skulle väl snarast betecknas som medicinsk grundforskning. Mitt huvudprojekt har viss relevans för att förstå mekanismerna bakom cancer, men på väldigt långt sikt.  Jag deltar visserligen vid sidan av mitt huvudprojekt i ett projekt som rör prostatacancer (hörde jag någon säga att feminister inte bryr sig om sjukdomar som drabbar män?), men det är främst mina handledare som driver. Mitt forskningsområde är hur som helst sekundärt då villkoren för forskare ser hyfsat likadana ut oavsett fält. Ovan nämnda bröstcancerkampanj sammanföll nu i tiden på ett olyckligt med deadline för två anslagsansökningar. Det vill säga en tid då jag var tvungen ta tid och ork från det jag är anställd för att göra, och det jag VILL göra, det vill säga forska, för att fixa pengar för att kunna fortsätta med min forskning. Eftersom vi är många som konkurrerar om anslagen är dessutom risken stor att jag aldrig kommer att se röken av merparten av pengarna jag sökt heller. Tro mig, en anslagsansökan är i sig tillräckligt för att få mig på dåligt humör. I mitt fall var jag dessutom tvungen att samtidigt lägga i högsta växeln för att får en artikeln publicerad. För att få pengar måste man nämligen uppvisa att man får resultat. Och det är ju helt rimligt. Men hur visar man att man får resultat? Just det, man publicerar artiklar. Eftersom forskning tar som sagt tar tid är det först nu som jag är på g med min första artikel. För att överhuvudtaget ha en chans att få anslag måste jag också få ut artikeln, snarast och var alltså tvungen att jobba järnet med såväl artikel som anslag. Jag har inte haft särskilt lediga helger och kvällar på ett tag nu. Så tillråga på att jag var sur över att jag inte kunde göra nytta på labb var jag dessutom ganska uttröttad. Och då dyker denna kampanj upp.

Alltså: Medan de som faktiskt är nyckeln till att bota cancer, forskarna, har för lite pengar, och tvingas offra tid de borde ha lagt på det som för utvecklingen av nya läkemedel och behandlingsmetoder framåt (aka: labba), på att söka pengar alternativt offrar kvällar och helger för att söka pengar (och blir hyfsat utschasade som följd, vilket i sin tur påverkar hur man presterar på labb…) så dras det igång en kampanj där man ska uppdatera sin Facebook-status inte med pg/bg-nummer till Cancerfonden eller annat organ som tillhandahåller forskningsmedel utan med sitt f*cking skonummer och hårvårdsvanor! Alltså, pardon my french men i mitt uttröttade, anslagssökande tillstånd kändes det nästan som ett slag i ansiktet. Det jag vill ha är inte din skostorlek eller hårvårdsvanor. Det jag vill ha är dina pengar. Pengar så att jag har råd att forska. Pengar så att jag, och andra som forskar, kan få till en situation där man inte behöver fiska efter ny finansiering hela tiden utan kan ägna sig åt att tex. bota cancer. Tro mig, ett kryptisk meddelande på Facebook är ingen hjälp om man inte ens har råd att göra experiment.

Jag skulle vilja avsluta den här texten med en uppmaning. Nedan kommer några användbara länkar för dig som vill stötta kampen mot cancer på riktigt. Istället för att skriva en statusuppdatering om hur långa dina fötter är eller hur lång tid det tar att borsta håret  -statusuppdatera med dessa istället och uppmuntra folk att skänka pengar! Och donera själv och uppdatera Facebook-statusen med hur mycket! Nu sprider vi något som faktiskt för skillnad istället!  (Fyll gärna på med förslag på andra organisationer)

Bröstcancerfonden (Fokus på bröstcancer)

Cancerfonden: (Cancer i allmänhet. Om du tycker att jag verkar vara en vettig tjej, skänk pengar hit då min forskning delvis sponsras av Cancerfonden. Tycker du inte att jag är vettig, sponsra Cancerfonden i alla fall, pengarna kommer andra till nytta också om jag säger så)

Barncancerfonden (Pengar till forskning kring cancer hos barn)

Inte cancer:

Hjärt –och lungfonden

Hjärnfonden  (Och tro mig, kring hjärnan behövs mycket forskning)

Christine aka Forskarfeministen gillar, förutom forskning och feminism då, Tolkiens böcker, minigrisar och att häcka framför TV:n. Hon har fortfarande inte återhämtat sig från chocken hon fick som tioåring när hon såg Star Wars för första gången och Darth Vader visade sig vara Luke Skywalkers pappa. Finns på twitter som @forskarfeminist

 

För bildkällor, klicka på bilderna.

Previous post

Skepticism för nybörjare: testbarhet

Next post

Abortbilder, eller vad är det vi ser egentligen?

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

7 Comments

  1. 6 September, 2011 at 09:54 —

    Underbart att läsa, har haft liknande tankar om den här idiotin. Alla tjejer i min bekantskapskrets verkar dessutom ha:

    A) råkat få för sig att det är skoSTORLEKEN man ska skriva
    B) trott att skostorlekar mäts i centimeter samt
    C) inte alls reflekterat över att 39 centimeter är JÄVLIGT rejäla fötter!

    Vilket gör att min feed är full med kvinnor som tror att de har fötter som är 38 centimeter och längre.

    Det som retar mig mest är dels att de tror att det här gör någon nytta, samt det som du nämner i inledningen, det barnsliga med att leka någon sorts uteslutningslek. Som att män inte skulle vilja bota bröstcancer?

    • 6 September, 2011 at 19:36 —

      Håller med om att det var en tramsig kampanj, tyvärr var det även så tramsigt att man skulle skriva sin skostorlek “följt av cm”. Så dina kvinnliga FB-vänner må ha dålig smak, som hakar på tramskampanjen men de hade inte missuppfattat instruktionerna.
      Själv tvekade jag länge innan jag ändrade min status, men eftersom jag fått mailet av en nära vän vars man nyligen dog i cancer så kunde jag inte förmå mig att strunta i det.
      Så här i efterhand så har ju kampanjen ändå varit väldigt lyckad eftersom så många människor blivit upprörda över detta trams och lyft fram debatten.

  2. 6 September, 2011 at 12:53 —

    Bra rutet!

    Dock är kampanjen inte fullt så random som det verkar. En liknande kampanj “genomfördes” för något år sedan och då skulle kvinnor posta färgen på den BH de bar för tillfället. Då var det mao i alla fall något bröstrelaterat. Eftersom den kampanjen numera är allmänt känd kunde man ju inte gärna upprepa den utan då blev det fotstorlek och hår/sminktid.

    Lustigt nog såg jag ingen i min facebookfeed som faktiskt postade detta förrän efter jag hört om kampanjen på annat håll. Jag har redan “gömt” de flesta i min feed som tenderar gå på sånt…

  3. 8 September, 2011 at 01:18 —

    Jättebra inlägg. Den där kampanjen var bedrövlig. När jag fick reda på vad alla skumma statusar handlade om så satte jag genast in ett litet bidrag till Cancerfonden i ren frustration. Nu, när jag läste detta, tog jag dig på orden och skrev det i min fb-status och länkade till det här inlägget.

  4. 10 September, 2011 at 00:09 —

    Hoppas verkligen inte att någon betalade dyra pengar till någon byrå för att dra igång den här kampanjen. Tänk så mycket bra en FB-kampanj kunde gjort med annat fokus.

  5. […] så gästbloggade jag på skepchick.se för ett tag sedan. Inlägget var en längre version av varför det är bättre att posta pg/bg-numret till Cancerfonden som […]

  6. […] istället för att blogga själv tänkte jag tipsa om lite andra bra inlägg. Det första inlägget jag vill tipsa om är skrivet av….mig själv. Aj då. Eh, vi gör såhär istället. Det […]

Leave a reply