Skepticism

Skepticism för nybörjare: halmgubben

Gästinlägg av Pax

Jag har länge önskat att någon annan tog sig tid att förklara en del saker på ett enkelt vis utan att läsaren ska behöva sitta med google redo för att slå upp varenda ord. Anledningarna till detta är många och inget jag får plats med i det här inlägget. Kanske är det så enkelt att jag vill försöka ge någon annan det jag själv önskade mig för femton år sedan. Därför vill jag nu själv skriva en bloggserie om lite smått och gott om skepticism, kritiskt tänkande och argumentation. Själv är bästa dräng. Vi kan döpa den till ”Skepticism för nybörjare”.

Jag tänkte börja med något så in i helvete irriterande som argumentationsfel. Argumentationsfel är lika störigt som när en drös myggor dyker upp den där sommarkvällen man spenderar med trevliga vänner som i en reklam för Pripps blå. De blodsugande små krypen angriper från alla håll och det är svårt att komma undan och finta sig fri. Det kan vara enormt frustrerande att hamna i en diskussion med någon som bygger sina resonemang kring argumentationsfel. Men vad som är ännu värre är att bli skriven på näsan med ens egna! Det allra värsta är nog att man aldrig blir fri från från dom helt. Vi är inte funtade på annat vis än att vi går i fällan om och om igen. Det vi kan göra åt eländet är att rannsaka oss själva och försöka hitta felen innan de ställer till det för oss. Dagens lektion i skepticism för nybörjare blir att kika på ett argumentationsfel. Gillar du att diskutera är det gött att känna till detta begrepp.

Halmgubben

Från wikipedia:

En halmgubbe (eng. straw man) är en karikatyr av motståndarens ståndpunkt, som det är lättare att angripa än den verkliga ståndpunkten.
Exempel:
• Kristna debattörer är konservativa och vill alltså totalförbjuda abort, binda kvinnor vid spisen och stänga ner hela samhället på söndagarna.

Halmgubben slår till när du hyser fördomar om din meningsmotståndare. Den kan även dyka upp i form av en medveten nidversion av din motståndares argument. Klassikern är väl att man associerar ett argument till en viss åsikt (eller en höbal av åsikter) och därför börjar argumentera mot associationen istället för det som faktiskt sagts eller skrivits. Detta behöver inte innebär att man har fel i sina antaganden men det är inte en saklig reaktion. Diskussioner spårar gärna ur när halgubbarna dyker upp. Ett lustigt exempel är Godwins lag som lyder: As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one. Alltså: ju längre en diskussion pågår detso större är sannolikheten att någon går drar Hitlerkortet.

Det är mänskligt. Speciellt då man är uppretad. Men sakligt blir det aldrig och det är den som bygger halmgubben som får fel oavsett om motståndaren är ett rötägg eller inte. Fördomar och förhastade slutsatser är inte förenliga med kritiskt tänkande och saklig diskussion. Även om vi alla vet att det finns tillfällen då det är befogat att kasta en verbal höbal full med hästskit i skallen på någon.

Så vad blir hemläxan?

Rannsaka er själva (jag lovar att fortsätta göra detsamma) och fundera över era argument. Men framförallt: ta och krama ur de här sista sommardagarna och sno till er några Pripps blå stunder. När Godwin dyker upp är det kanske dags att tänka på refrängen. Eller efterfesten…

Pax är hundnörd, skeptiker, ateist och stockholmare. Hon är intresserad av det mesta men har en förkärlek till etologi och ett speciellt horn i sidan till kvacksalveri.

Previous post

Orgasmlasern

Next post

Lura mig! Lär mig.

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

5 Comments

  1. 26 August, 2011 at 13:34 —

    Bra initiativ!
    Det jag fastnade mest för i det här var dock det minst relevanta: uttrycket “dags att tänka på refrängen”. Vad är grejen med det? Refrängen är ju inte slutet på sången, varför användar man då det uttrycker för att markera att något är slut?

  2. 27 August, 2011 at 00:42 —

    Tack!

    Jag googlade men hittade inget svar på din fundering! Nu gnager ju fråga i min skalle också… Den som kommer kommer över en förklaring får hojta till=)

    Någon skrev på en blogg något om att refrängen kanske är det återkommande, vardagen, i livet. Själv tänker jag att låtar ofta slutar med att refrängen upprepas. Men det kan ju tänkas att det handlar om något helt annat än vad man associerar ordet “refräng” till också. Hmm…

  3. 27 August, 2011 at 10:33 —

    Spontant så skulle jag gissa att tanken är att refrängen avslutar versen. Sedan kan det komma en vers till vid annat tillfälle, men den nuvarande versen tar slut.

    Dvs att “tänka på refrängen” blir att avsluta det man håller på med just nu.

  4. 28 August, 2011 at 08:23 —

    Jag är lite inne på samma spår som Lordak. Jag tänker att refrängen är det som måste göras (någon gång kommer den i låten och någon gång måste man avsluta sitt skepchick-inlägg, eller gå hem från festen eller vad det nu kan vara).

    Det är förvisso lite konstigt i så fall. Refrängen är ju liksom låtens höjdpunkt, men när man säger att man ska “tänka på refrängen” menar man ju oftast att man ska sluta med nåt kul.

  5. 30 August, 2011 at 15:45 —

    angående refrängen så har ju “refrain” i engelskan också betydelsen att avhålla sig eller avstå något. orkar inte google-etymologa mig mer angående det, men kan tänka mig att det är en tidigare betydelse av “refräng” som åsyftas i talesättet och alltså inte den musikaliska.

    antaganden på antaganden, men sån är jag. överbevisa mig gärna. 😛

Leave a reply