Skepchick-ism

Ett onödigt inlägg om hissar

Detta inlägg borde vara onödigt. Men jag har förstått att det fortfarande finns oklarheter kring ElevatorGate. Jag hade inte tänkt skriva någonting själv om det, eftersom det känns som om allt som finns att säga redan sagts, flera gånger om (se länkar i slutet av detta inlägg). Men nu har tydligen diskussionen på allvar kommit till Sverige, långt efter att den mer eller mindre blåst över i den internationella ateosfären, och jag känner därför att en snabb genomgång om vad som hänt utifrån ett Skepchickperspektiv kan vara på sin plats.

Ingen lär ha missat att Rebecca Watson uttalat sig om en incident i en hiss på en ateistkonferens. Det som hände var, i korthet, att hon under konferensen upprepade gånger nämnt hur hon gärna skulle slippa att bli raggad på. Detta var enligt henne själv i stort sett det enda som pratades om i baren efteråt, där mannen som det hela handlar om var närvarande. Ändå följer han efter henne in i hissen klockan fyra på morgonen då hon sagt att hon var trött och ville gå och lägga sig, för att säga “Du, ta inte det här på fel sätt, men jag tycker du är intressant. Skulle du vilja komma till mitt rum för en kopp kaffe?”

Detta kan tyckas harmlöst, och det var det också, i retrospekt. Problemet är att man som fysiskt underlägsen kvinna inte har någon aning om huruvida en främmande man är harmlös eller om han kommer trycka upp dig mot väggen och strypa dig om du säger nej. Risken för det senare må vara försvinnande liten, men den existerar, och den gör det jävligt obehagligt att råka ut för sånt här.

(Om du som man har svårt att föreställa dig varför, tänk dig att en gigantisk, muskulös man som utan problem skulle kunna vrida båda dina armar ur led följer efter dig in i en hiss och säger “Jag gillar dig, ska du med in på mitt rum?” Han kan ju vara jättesjysst, men det har du ingen aning om, allt du vet är att han insinuerar att han vill knulla dig, och att han kan göra det vare sig du vill eller inte.)

När jag först hörde Rebeccas berättelse tyckte jag själv att det verkade lite fånigt. Det var väl inget att orda om? Men sen tänkte jag mig in i situationen. Jag blir väldigt sällan raggad på (eller så märker jag det inte), men när det har hänt har jag varit bland folk och inte haft några problem med att “komma undan”. Om samma individer som visat intresse på puben gjort det i en hiss hade nog min reaktion blivit väldigt annorlunda. Det är helt enkelt … obehagligt.

Hur som helst. Detaljerna kring det hela är egentligen ovidkommande, för det var inte Rebeccas sansade uttalanden som startade denna orkan i ateismens vattenglas. Det som är riktigt intressant är att många, bland annat Richard Dawkins, tolkade Rebecca Watsons uttalande som att hon anklagat mannen i fråga för sexuella trakasserier eller möjligen våldtäkt, att hon är rabiat feminist som tycker att alla män är våldtäktsmän, etcetera ad nauseam.

Detta är inte sant. Vilket varje skeptiker snabbt borde inse. För vad är en skeptiker om inte någon som faktiskt går till källan och tittar på de faktiska data som finns att tillgå? Lyssna på vad hon säger, läs vad hon skrivit. Allt Rebecca gjort var att be killar att inte stöta på henne på konferenser. Det var inte en stor grej för henne. Hon hyser ingen agg mot mannen i hissen, vem han än var. Han var socialt klumpig, kanske lite oempatisk som inte förstod att det var helt fel tillfälle att försöka bjuda henne på kaffe, men han var förmodligen ingen dålig människa. Hon ägnade det hela högst någon minut i sin video, och enda anledningen till att hon gjorde det var att hon ser det som sitt “kall” att försöka hjälpa ateist- och skeptikerrörelsen att bli mer välkomnande för kvinnor och andra minoriteter i sammanhanget. Hon är inte nån rabiat manshatare som ser potentiella våldtäktsmän överallt. Hon gav ett råd till killar i allmänhet om att det kanske inte är så bra att stöta på tjejer i sammanhang där det kan få dem att känna sig utsatta. Det var allt. Men inte ens det kunde tas på allvar.

Och framför allt verkar det helt omöjligt för många att förstå att vad Rebecca och många av oss andra som reagerat på den här historien faktiskt försökte belysa var inte incidenten i sig. Det har vid det här laget skrivits spaltmeter om mannens intentioner, den faktiska risken att bli våldtagen i en hiss, och så vidare. Ungefär som om förhållandena kring händelsen på något sätt ändrar hur vi borde se på hur Rebecca upplevde den. Men väldigt få av de som ägnat sig åt detta verkar intresserade av att diskutera hur vi kan göra ateist- och skeptikerrörelsen mer välkomnande för kvinnor. Vi lider av ett diversitetsproblem. Rebecca försökte belysa ett av många sätt som detta skulle kunna avhjälpas — och resultatet blev att hon utmålas, i mer eller mindre förtäckta termer, som en hysterisk skata.

Jag hoppas att de flesta av er som läser detta inser ironin i detta.

En sista fundering angående klimatet i Sverige: Vi har det bra här. Jag har i samband med ElevatorGate läst en hel del riktiga skräckhistorier om hur kvinnor blivit behandlade på ateist- och skeptikerträffar i t.ex. USA, men har aldrig hört något liknande från svenska tjejer. Jag har inte själv känt av någon särskild sexualisering eller liknande i svenska sammanhang. Jag tycker att jag för det mesta verkar tas på allvar som individ. För det mesta. Det jag har stött på är ett inte oansenligt antal män (och en del kvinnor) som inte tar mig på allvar, varken som individ eller kön eller någonting annat. Som känner sig hotade och som ignorerar mig, avbryter mig eller använder härskartekniker.

Sverige må vara ett feministiskt paradis likväl som det är ett sekulärt sådant, men vi är inte framme än. Det är därför den här diskussionen är så viktig.

Ta oss på allvar. Vi hittar inte på.

Läs mer: Läs gärna igenom inläggen nedan innan ni kommenterar. Jag har gjort mitt bästa för att summera men det finns väldigt mycket mer att säga om saken, och nedan följer några beskrivningar av vad som hänt och vad problemet egentligen är. Inläggen innehåller dessutom massor av länkar till vidare läsning i ämnet. Ja, det är skitmycket att läsa. Gör det ändå, det är viktigt.

Oh, no, not again… once more unto the breach, PZ Myers
Richard Dawkins, your privilege is showing, Jen McCreight
The Privilege Delusion, Rebecca Watson
Richard Dawkins and male privilege, Phil Plait
Why we have to talk about this: Atheism, sexism, and blowing up the internet, Greta Christina
On Sexism, Objectification and Power, Barbara A. Drescher
Is it Cold in Here?, Jennifer Ouellette
The Decent Human Being’s Guide to Getting Laid at Atheist Conferences, PZ Myers
Attention Space Cadets: Do Not Proposition Women in the Elevator, Lindsay Beyerstein
Women in Elevators: A Man to Man Talk For the Menz, Greg Laden

Previous post

En negerboll till kaffet, tack!

Next post

Inte-cancer

Felicia

Felicia

9 Comments

  1. 29 July, 2011 at 20:28 —

    Jag tycker själv inte att diskussionen är onödig. Det är skeptikercommunityns version av #prataomdet.

    “Hon gav ett råd till killar i allmänhet”

    Det enda som störde mig var just det, och jag har funderat på om det har något att göra med kulturella skillnader mellan Sverige och USA. Vi är mer individualiserade och har tagit steget över till den genuskritiska tredje vågen medan USA hänger kvar i den något radikalfeministiska andra vågen.

    När en enskild person talar för sitt kön, dvs att som kvinna talar för (alla) kvinnor till (alla) män, eller som man tala för (alla) män till (alla) kvinnor, utgår dessa delvis från sina personliga perspektiv som inte nödvändigtvis speglas av andra individer från samma kön. Att göra så känns för mig något gammaldags eller könskonservativt.

    När någon gör så, bidrar de till synen på könens särart och spär på förväntningar på hur kön bör bete sig mot det andra könet. Det är sådana sociala och kulturella förväntningar som på sikt bygger upp könsroller, syn på kön, attityder till kön. Var finns gränsen mellan att “förstå ett köns upplevelser” och att ifrånta en individ rätten att representera sin egen person? Den är uppenbart inte enkel att dra.

    Men samtidigt finns en motpol. Hur motverkar man de könsattityder som redan finns om man inte kan se kön?
    Hisscenen och dess “självklarhet” har demonstrerat många ingrodda idéer om hur en kvinna och en man är, bör vara och bete sig, både av Watsons kritiker och försvarare. Oftast kommer man dock till slutsatsen att kvinnan är den svagare parten och mannen bär ansvaret. Tyvärr speglar detta också den gamla synen på kvinnan som svag, omyndig, barn, mannen som ansvarig, vuxen och den som borde förstått bättre och kontrollera sina känslor. Det blir det generellt fysiskt starkare som ges vuxet ansvar (och den makt det innebär).

    I kontext har Watson lång erfarenhet av utsatthet, det är svårt att klandra hennes perspektiv på det som hänt och hur hon reagerade. Inte bara det att en fysiskt svagare individ känner sig utsatt i ett låst utrymme, USA är en miljö där sexismen är väldigt hård och det hör till normen att i vardagssamtal höra uttalanden som vore otänkbara här. Men även i svenska sammanhang förekommer respektlös raggning som kan skapa obehagliga situationer, speciellt med alkohol inblandat. Det vore en utopi att få slippa samtliga förväntningar på kön, så att frasen “ta nu inte detta fel” kan tas ordagrant som en respektfylld och artig förfrågan oavsett baktanke. Är det möjligt att radera ut sådana förväntningar utan att förstärka dem?

    • 31 July, 2011 at 01:49 —

      Tack för ett mycket sansat inlägg. Som du säger är det extremt problematiskt att samtidigt försöka komma ifrån att se folk som kön och att lösa könsrelaterade problem. Jag tror ändå att den här typen av diskussioner är extremt nyttiga för vår rörelse och för samhället i allmänhet, även om det finns de som tröttnar och surnar och tycker att vi har viktigare saker att ägna oss åt än att någon känner sig obehaglig till mods ibland…

  2. 31 July, 2011 at 09:57 —

    Som du säger tror jag samtalet är viktigt. Det har varit väldigt intressant att se hur det förts. Det finns dem som sagt att skeptikercommunityn legat på samma nivå som samhället runt omkring. Jag delar inte den åsikten. Jag tror att ElevatorGate (debatten) inte ens ägt rum i många communitys.

    De debatter jag ramlat in i under mina feministiska korståg har ofta varit som att fäktas mot en vägg där det i regel är nästan omöjligt att få någon att ens ta frågan seriöst. Här räckte det med några få personers uttalande för att skaka igång en diskussion som fortfarande pågår. Men det är samtidigt en påminnelse om att skepticism (och ateism) är reaktioner på något man vill få bort. Det för inte med sig något eget budskap om hur man bör bete sig och varför. Vid utrensandet av woo-woo eller religioner har vi fortfarande viktiga sociala frågor som står obesvarade.

    I vart fall, jag ser det som problematiskt när det är en extrem obalans i antalet representanter ur viktiga undergrupper. Fördomar uppstår i regel då antalet representanter av en viss grupp är låg eller obefintlig, samtidigt blir det svårare för minoriteten att känna sig inkluderade, vilket bidrar till en rädsla och utsatthet som är svår att skaka av sig. När antalet representanter från minoriteten ökar når man ett annat tillstånd där man blir en i mängden och måste identifieras med andra attribut.

    Här har förvisso Watson haft en viss fördel i att denne är kändis. Hon är en person som folk känner till, det är svårt att reducera henne till kön. När en person ses som “en i gänget” snarare än “den där ” infinner sig ett annat fenomen. Disrespekt mot ett visst attribut upplevs hostilt mot hela gruppen, ett försök att klyva eller skapa onödliga konflikter som missgynnar hela communityn och dess intressen. Många är nog dessutom varse om att exkludering av kvinnor är exkludering av väldigt stora resurser, en förlust som inte är rationell. Det ligger då i hela communityns intresse att lösa frågan.

  3. 31 July, 2011 at 12:14 —

    En annan sak om situationen i hissen som jag inte sett belyst någonstans är vad Tracie Harris från Atheist Experience säger i podcasten Ardent Atheist säger om hur killen i fråga ställde sin fråga:

    Tracie: I actually have a different opinion on “please don’t take this the wrong way”. Part of my degree is in Communication and Communication Psychology. One of the things that hit me immediately was “Don’t take this the wrong way”. The reason it hit was that he was prefacing a comment with a statement that indicate two things: what I’m about to say is ambiguous and what I’m about to say is potentially offensive. And so, what he was saying is rather than restructure my communication with you in a way so that it’s not ambiguous and not offensive I’m just going to issue an ambiguous and potentially offensive comment and preface it by saying “Don’t be offended by it”
    […]
    Tracie: I either have a guy who is not a misogynist who is so boneheaded that he made a statement that could have been made in a way that was inoffensive and unambiguous and yet he chose an ambiguous and potentially offensive way to state it and he prefaced it, which means he thought about it before he said it, understood it was ambiguous and potentially offensive and still came out with it that way. And how many ways are there to communicate “Would you like to talk and go somewhere and talk?”. Really? That was the one way you decided to ask it, in a way that you had foreknowledge of that it was a problematic communication and you still issued it that way.

    Emery: Timing, setting, location, everything about it says “Let’s go fuck”. In my opinion.

    Tracie: I’m not even saying that! Even if he was legitimately asking her for conversation and coffee, this was boneheaded.

    (25:15 in om man bara vill höra Tracies kommentar)
    [audio src="http://newdissidentradio.com/archives/ardent/2011/july/ardent-070611.mp3" /]

  4. 31 July, 2011 at 13:09 —

    Jag tolkade också kommentaren likt Tracie, men hennes slutsats lutar på premissen att frågan alltid är fel.

    Om man kan köpa att det finns en möjlighet att frågan kan ha varit rätt, genom att konstruera frågan så ger han också henne autonomin/makten att bestämma huruvida denna var rätt eller fel.

    Som argumenten går anses hon vara den fysiskt svagare parten, han anses som den starkare. Han anses därmed inneha ansvaret och därmed också en myndighet som inte bör överlämnas till henne. Han bör inte ha frågat alls.

  5. 31 July, 2011 at 13:38 —

    Håller med. Oavsett om han menade det som en sexuell invit eller en önskan om samtal så valde han helt fel ställe, tid och omständighet.

  6. 31 July, 2011 at 13:45 —

    Bra poänger. Att inleda frågan med “Don’t take this the wrong way” är väldigt likt “Jag är inte rasist, men …”

  7. 4 August, 2011 at 01:55 —

    Har nu läst klart hela kommentarkedjan till sista länken (Greg Laden, 688 kommentarer just nu). Kan rekommenderas då det var utbildande och bitvis underhållande. Ganska intressant och många olika ståndpunkter. Det verkar också som ens åsikter om vissa grundläggande frågor påverkar ganska starkt var man hamnar i argumentationen. Så det känns som det finns vissa läger som aldrik kommer bli överens. Möjligt att dessa läger korrensponderar mot de olika feminism-varianter som finns.

  8. […] situation i den amerikanska skeptikerrörelsen har diskuterats vitt och brett sedan Händelsen i Hissen för två år sedan. Härom dagen publicerade Karen Stollznow en artikel, utan att nämna namn, […]

Leave a reply