Livsåskådning & Religion

Bekräftelse

Jag är frälst. Konfafrälst. Bear with me…

Förra veckan var jag ledare på ett humanistiskt konfirmationsläger. Bara jag skriver den meningen känner jag hur några av er som läser detta börjar skruva oroligt på er. Kanske rynkar ni på era virtuella näsor. “Humanistisk konfirmation?!”, tänker ni. “Vadå konfirmation? Konfirmation är något kristet! Humanisterna borde inte försöka vara som kyrkorna. Usch!”

Jo, det är lätt att tänka så. Jag har i och för sig aldrig själv tänkt i de banorna — min filosofi har alltid varit “leva och låta leva” i de här frågorna. Humanisterna tillhandahåller personer som kan officiera ceremonier för livets olika övergångsskeden av det enkla skälet att många människor vill ha såna ceremonier. De förekommer i de flesta kulturer (kanske alla?) och innefattar oftast födelse, vuxenblivande, familjebildande och död. Konfirmationen är vår kulturs försök att högtidlighålla vuxenblivandet.

Den humanistiska konfirmationen är ett livssynsläger. Vi kallar den “konfirmation” för att folk ska förstå vad det handlar om: att ungdomar på väg att bli vuxna samlas och diskuterar livets stora frågor. Skillnaden mellan en humanistisk konfirmation och en kristen är att vi inte utgår ifrån heliga texter eller auktoriteter utan ungdomarnas egna tankar och erfarenheter, samt att vi inte konfirmerar deras tro utan deras vuxenblivande. Konfirmation betyder “bekräftelse”; i kyrkan är det dopet och därmed individens inträde i kyrkan och tron som bekräftas, men hos oss är det individens förmåga att tänka själv.

Handledarna på humanistisk konfirmation 4-10 juli 2011

Handledarna på humanistisk konfirmation 4-10 juli 2011, yours truly nere till höger

Allt detta visste jag innan jag var handledare. Jag var pro-konfa, i teorin. Det som hände sen var att jag var med på en konfaåterträff i Stockholm och fick se vilka typer av aktiviteter som försigår på lägren. Jag anmälde mig genast för att bli handledare. Och nu har jag varit det.

Det är svårt att beskriva känslan av att vara på ett konfirmationsläger. Lägret är en värld för sig som består av de som närvarar. Det nervösa, spretiga gäng som möts i början på veckan öppnar sig alltmer för varandra, kommer över sin blyghet och oro att göra bort sig och lär sig det befriande i att ifrågasätta och bli ifrågasatt. Djupa diskussioner blandas med fåniga lekar. Deltagarna växer upp och ihop, även så handledarna. Det är svårt och jobbigt ibland, man orkar inte, man blir trött och gnällig, och det är okej. Allt är okej, för vi lyfter varandra. Vi bekräftar varandras styrkor och färdigheter: En viktig lärdom att ta med sig hem är att alla är bra på något.

Låter det skitflummigt? Det kanske det är också. Men vi pratar om så mycket viktiga saker. Etik och moral, mänskliga rättigheter, könsroller, kärlek och sex. Allt sånt som man funderade på när man var 14-15, och förhoppningsvis fortfarande.

Och då och då tänds det ett ljus. Man ställer en fråga, ifrågasätter en åsikt, vänder på begreppen, och njuter av responsen. Ungdomar som har fasta åsikter och vet allt (sån var jag) lär sig nyanser. Ungdomar som inte har funderat börjar fundera. Ungdomar som först inte vågat säga vad de tänker slutar plötsligt aldrig prata. Det kritiska tänkandet sprider sig som en löpeld.

Kidsen fick naturligtvis utvärdera lägret mot slutet. Jag kan inte återge omdömena här, men kontentan av många var att detta var en av de bästa veckorna i deras liv. Och som handledare känner jag likadant. Detta att kanske något litet ha betytt någonting för en annan människa. Att få vara en förebild, att påverka utan att styra, att handleda utan att lära ut.

Det jag försöker få sagt med det här inlägget är detta: Konfirmationen är oändligt viktig för de flesta som deltar i den. Att vara emot humanistisk konfirmation på grund av ordet som används eller på grund av ett principiellt motstånd mot ceremonier förefaller mig nu, efter jag varit handledare, som fullständigt bisarrt. Varenda unge i världen borde få chansen att vara med om detta — det är inte alla som njuter av lägren, men man vet aldrig vem som växer mest. Kidsen upphör aldrig att förvåna.

Katrineholmskuriren skrev om vårt läger och intervjuade oss och några av ungdomarna här.

Previous post

Skeptiska snabbisar 23/6

Next post

Obeskrivligt onödigt

Felicia

Felicia

No Comment

Leave a reply