HBTQLivsåskådning & ReligionSkepchick-ism

Pride – ett privilegium

Med anledning av Roland Poirier Martinssons inlägg i SvD, om att han inte firar Pride och att homosexuella borde stanna i garderoben, och Johan Norbergs ypperliga svar i Metro (sedan utvecklat på Newsmill), bestämde jag mig för att här publicera en artikel jag skrivit tillsammans med Johan Ericsson Qvist för Humanisternas medlemstidning HumanistInfo.

Den är i och för sig specifikt riktad till Humanisterna som organisation och humanismen som rörelse, men jag vill påstå att diversitetsproblemen vi belyser är precis lika tydliga i den skeptiska rörelsen. Som bl.a. Technicolor har påpekat finns det många skeptiska infallsvinklar på HBTQ, feminism, genusfrågor och rasism, och att skepticismen fortfarande till största delen företräds av västerländska heteromän är inte riktigt okej. Minst sagt.

Felicia+bror med Unga Humanisters Pridebanderoll 2009

Den tionde oktober 2010 deltog ett tusental personer i Belgrad Pride, vaktade av fem tusen poliser. Motdemonstranterna var nämligen långt fler än Pridedeltagarna, och närmare 200 personer (de flesta av dem poliser) skadades i våldsamheterna som uppstod. Paraden ansågs ändå lyckad: Det var den första som över huvud taget kunnat hållas sedan det första försöket tio år tidigare slutat i att motdemonstranter attackerat manifestationen.

I Litauen får man över huvud taget inte sprida information om homosexualitet; tidningar som kulturtidskriften QX är otänkbara. I Kongo är ”onaturligt sex” straffbart med fängelse och böter, och fattigdom och politisk korruption leder till att många straffade i realiteten lever som slavar. I Uganda mördades HBTQ-aktivisten David Kato bara några veckor efter att han vunnit ett rättsmål mot en kvällstidning som hängt ut homosexuella med namn och bild. I slutet av förra året tog FN bort en formulering om sexuell läggning ur en resolution mot utomrättsliga avrättningar (på initiativ av Mali och Marocko), för att sedan återinföra den. Zimbabwes ambassadör protesterade upprört: ”We cannot accept this, especially if it entails accepting such practices as bestiality, paedophilia and those other practices many societies would find abhorrent in their value systems.”

Vi skulle kunna fortsätta i all oändlighet, det finns oräkneliga exempel från världens alla hörn på våld, hat och förtryck mot HBTQ-personer. I Sverige har vi det bättre. Vi har kommit långt från att ha sett homosexualitet som en synd eller en sjukdom och är på god väg att vinna inte bara acceptans för alternativa läggningar, utan även respekt.

Den politiska uppslutningen bakom arrangemang som Stockholm Pride är stor – att skylta med homohat innebär politiskt självmord. Detsamma gäller de religiösa samfunden: Deras företrädare slår knut både på sig själva och sina urkunder i sina desperata försök att anpassa tron till det rådande samhällsklimatet. Det är inte längre okej att tycka att homosexualitet är synd, och även Gud tvingas anpassa sig, precis som han anpassat sig till kvinnliga lärare och till och med präster.

Detta om något torde vara ett tecken på att den religiösa livshållningen inte riktigt håller. Humanismen å andra sidan behöver inte tolkas, omtolkas och tolkas igen för att få till ett queervänligt budskap. Det finns där helt naturligt. Humanismen är den livsåskådning som helt otvunget ser människor som individer, inte som representanter för olika grupper.

Ändå lider den humanistiska rörelsen av ett diversitetsproblem. I Sverige och internationellt representeras vår livsåskådning främst av män, oftast äldre, vita och heterosexuella. De grupper som marginaliserats genom historien ser ut att ha samma problem att hävda sig i våra kretsar som i samhället i övrigt, vilket är oförlåtligt i ljuset av den öppna livsåskådning vi faktiskt står för. När man försöker påpeka detta i olika sammanhang blir man inte helt sällan bemött av den priviligerades oförstående, “Men vadå, vi har inte försökt utesluta någon!”

Och naturligtvis är det inte så att humanismens förespråkare aktivt motarbetar kvinnor, HBTQ-personer eller etniska minoriteter. Det handlar om mycket subtilare problem, grundläggande strukturer som är svårare att bekämpa än regelrätt diskriminering. Hur löser man problemet att många helt enkelt inte känner sig välkomna i vad som borde vara världens mest inkluderande livsåskådning?

Vi har ingen mirakelkur, men en början kunde vara att lyfta de frågor som ligger t.ex. HBTQ-personer varmt om hjärtat. Humanisterna som organisation måste ta frågorna på allvar och faktiskt försöka göra något åt dem. Det har redan gjorts med kvinnor och hedersvåld, och det är med detta i åtanke som vi i år vill bredda och utöka Humanisternas engagemang i Stockholm Pride.

När man deltar i Pride kan man få en känsla av att många är där för att det är lite av ett politiskt ”måste” att visa sitt stöd. Det är i och för sig en seger på sitt sätt, men frågan är om inte deltagandet blir en innehållslös floskel. Det tror inte vi. Humanisterna har viktiga budskap att komma med; budskap om en öppen människosyn, om förbehållslös respekt för mänskliga rättigheter, och om globalt ansvar. Vi måste ta chansen att visa vad vi står för.

Humanismen är den självklara livsåskådningen för människor med sexuella läggningar utanför den accepterade normen. Detta tas för givet av de flesta av oss – nu är det dags att gå från ord till handling.

Johan Ericsson Qvist
Felicia Gilljam

 

Previous post

Skeptiska snabbisar 9/6

Next post

Inkvisitionen: Diversitetsproblem

Felicia

Felicia

2 Comments

  1. 10 June, 2011 at 18:35 —

    Jag blir så arg på idioter som säger sig vara “homofober” här i Sverige. Wtf? Om man kallar sig det öppet kan man lika gärna tatuera in OFÖRSTÅENDE IDIOT i pannan. Jag kan hjälpa dem. Som tjejen med draktatueringen gjorde i den där filmen…

  2. 11 June, 2011 at 08:25 —

    Svinbra inlägg! Även om jag alltid blir fruktansvärt ledsen av att läsa om förtrycket av HBTQ-personer, vill bara kör ner huvudet i sanden och slippa tänka på det. Bra att du inte låter mig göra det.

    Läste också Roland Poirier Martinssons inlägg och blev trött. Släpp sargen och kom in i matchen. Det samhälle han förespråkar, med smussel och lögner och garderobsliv, är long gone i Sverige och lär inte återkomma. Jag har så himla svårt att se hur det kan vara viktigt för honom dessutom. Ingen vill inkräkta på hans hetroknull.

    Jaja, jag har aldrig lyckats förstå dessa människor som skriker “SLUTA TRYCKA UPP DIN PERVERSA LIVSSTIL I MITT ANSIKTE!!!!” så fort en tjej säger typ “jag och flickvännen åkte ut på landet i helgen”.

Leave a reply