Skepticism

Den religiöses megalomani

Jag kollade på Survivor, den amerikanska versionen av Expedition Robinson, häromdagen och rullade nästan ögonen ur huvudet. En av deltagarna var superkristen och tjatade hela tiden om att han ville bli mer som Jesus för varje dag. Han röstades ut nästan direkt (pga att han sågs som ett hot, inte för att han var irriterande konstigt nog) och fick bo ensam på en ö ett tag. Första utröstningen efter att han kommit tillbaka blev han utskickad igen. Då säger han ungefär:
– Gud hade tydligen andra planer än mig, men jag får lita på honom. Han gör det som är bäst för mig.

Lill-Jesus


Är det bara jag som finner det här sjukt provocerande? Okej att religiösa kan finna tröst i att tänka på gud, det kan jag ändå förstå. Men att på fullaste allvar tro att en övernaturlig makt skulle lägga sig i huruvida du, som en del i en lek, bor på ö ett eller ö två, det är megalomani.

Om jag nu köper hela situationen med gubben i himlen (eller vilken skepnad det än har, det är inte viktigt) – skulle han inte ha viktigare saker för sig? Ja, han kan kanske göra många saker samtidigt, han är lite av “spindeln i nätet” som gillar att ha “många bollar i luften”, men det tog ändå 6 dagar att skapa jorden. Så även gud har begränsningar. Orkar han verkligen hålla koll deltagarna i alla olika dokusåpor? Är det kanske därför barn svälter, gud är busy busy med att se till att hans trotjänare får bra placeringar i Talang.

Det handlar säkert om grejen med att känna sig liten, obetydlig, försumbar. Det är förstås ingen trevlig känsla. Jag får den typen av ångestsvindel när jag tänker på rymden. Varje skeptikerpub sitter jag med stora ögon och frågar atronomen Utte:
– Får du inte ångest av ditt jobb?! Han kollar på mig som om jag just frågat ifall han inte är rädd för bananer.

Jag tänker mig att det beror på hur stor man gör sin värld. Jag är förstås viktig för min familj och mina vänner, men är jag viktig i Stockholm? Nej. I Sverige? Verkligen inte. I Europa? Eh, nej. I världen? Pfff! I universum? *svindel*. Hur stor man än gör frågan finns det alltid en fråga som är störst för de religiösa – är jag viktig för gud? Och svaret är ja. Det krymper ens värld på ett behagligt vis, för man vet vad som finns ytterst, överst och slutligen – alltså gud.

Med den typen av bekräftelse i ryggen är det inte konstigt att religion föder storhetsvansinne. Att just min person och mina banala problem är viktiga att det största som finns sätter sig in i dem och gör mina val åt mig – det är inte längre bara religion, det är megalomani.

Previous post

Skeptiska snabbisar 17/4

Next post

Heala hästar och bli anmäld

charmkvark

charmkvark

charmkvark är en skeptisk kvinna på 25+. Kriget mot charlatanerna vilar aldrig och vissa dumheter kan bara mötas med sarkasm. Skojar och svär. Driver tillsammans med två till podcasten Kvack!. Krönikör i Magasinet SANS.

4 Comments

  1. 19 April, 2011 at 20:38 —

    När jag först såg bilden tänkte jag “woohoo -naken bringa!” Men zomg vad jag håller med dig.

  2. 20 April, 2011 at 00:57 —

    Vill man verkligen bli mer som Jesus varje dag? Kan ju bara sluta på ett sätt; uppspikad på ett kors =)

    Detta är så talande för det religiösa tankesättet. total jävla hybris!

  3. 21 April, 2011 at 08:46 —

    @kaylee: Hehe, ja, synd bara att huvudet som hör till bringan säger så dumma saker.

    @manor: True dat, true dat.

  4. […] har ett blogginlägg som har diskuterats en del på twitter: Den religiöses Megalomani. Det handlar om frågan om  tron på skaparens personliga intresse i var individ är […]

Leave a reply